Att välja valp

Jaha, du vill ha dobermannvalp. Grattis till ett nytt liv med fart!

Men vilken kennel ska jag köpa valpen ifrån? Vilken kennel är bäst? Ja, det är bra frågor och svaret du får på de frågorna varierar otroligt mycket beroende på vem du frågar.

De som svarar ”min uppfödare” är självklart trevligt då det betyder att de är nöjda och glada med sin uppfödare. ELLER så tycker de att hunden de har hemma är den bästa som finns för att det är just deras älskade hund och då blir man partisk i farten. Inte något negativt men kanske något man ska tänka på när man får tipset. Dvs det är kanske inte är en så tung merit att som uppfödare att få valpköparen att tycka att den egna hunden är bäst i världen, det tycker vi ju nämligen alla.

Samtidigt är det ju bara roligt om man i sin uppfödare hittar en god vän. Bara det räcker långt det också när man ska köpa hund nummer två eller tre. En del vill ha uppfödaren i grannkommunen, en del bryr sig inte om var de bor. Oavsett så är det inte uppfödaren du ska dela ditt liv med eller köper hem, det är valpen.

Jag tycker att du ska klura på vad du vill göra med hunden. Även om det är din första hund/dobermann så har man väl oftast en målbild av vad hundlivet innebär och vad man vill ha ut av det. Ser du framför dig att du vill gå långa skogspromenader och ha med en trogen kompis på joggingrundorna? Ser du priser och rosetter och bling-bling i utställningsringen när du tänker på din kommande hund? Eller är det prispallen på brukshundklubben du siktar på? VM och den absoluta toppen där du är beredd på att lägga flera timmar på träning, träning, träning och tävling? Kanske allt jag nämnt? Se då till att hitta valp efter hundar som uppfyller det du siktar på.

Har du möjlighet att hälsa på mamma och pappa hund till den blivande valpen och du möts av en glad hund som springer rakt fram till dig och ger dig en puss över hela ansiktet när du kommer och hälsar på första gången? Springer hunden och hämtar en leksak och hoppas på att du ska se den och börja leka eller kampa? Ställer den sig nära dig och vill bli klappad och kliad så fort ni satt er vid köksbordet för att prata om de kommande valparna? Ja, då är det troligtvis en lika glad, social och leksugen hund du har att se fram emot i din valp.

Möts du av en lite reserverad hund som måste hålla koll på dig och nosa av dig en stund innan den vill komma fram till dig? Behövs det en godbit eller muta för att få hunden att komma fram till dig över huvudtaget? Jag har hört om uppfödare som sagt att så där är hunden bara med främlingar, med oss är den jättetrevlig, mysig och älskar oss alla i familjen men tror samtidigt att eventuella valpar kommer att bli glada, sociala och framåt? I think not. Är någon av föräldradjuren skottberörda eller rädda för något men uppfödaren förklarar bort det och skyller på att det har med enstaka händelse att göra och att hunden egentligen inte alls är (skott)rädd eller har dåliga nerver? I think not.

Har uppfödaren inte tävlat med hunden (eller kanske inte någon annan hund heller) av vilken anledning det nu må vara men är säker på att detta är en blivande brukshund som lämpar sig för vilken hundsport du än må välja? Fråga då varför uppfödaren tror det? Kanske ska tävlingskarriären ska börja veckan efter att valpkullen flyttat hemifrån? Uppfödare är inte heller mer än människor, de tycker också att deras hund är bäst men det räcker ju tyvärr inte alltid i praktiken.

Och nej, man måste inte tävla med sin hund men några saker får du faktiskt en fingervisning på om hundarna har en massa meriter i bagaget och det är uppfödaren själv som tävlat med dem. Chansen att du får en uppfödare som kan hjälpa dig med din egen träning är större. Chansen att din uppfödare faktiskt vet vilka hundens brister är (ja, alla hundar har dem) då uppfödaren ägnat mycket tid åt att testa hunden i praktiken.

Är det en utställningsstjärna du letar efter blir det nog lite lättare, det är svårt som uppfödare att bortförklara varför det inte gått bra på utställning men att hunden egentligen är vinnarmaterial.

Det finns alltid någon som säger att arbetstitlar inte nedärvs och att det beror på hur bra förare hunden har. Sant, men vem vill du ha hjälp av med din valp, den duktiga hundföraren eller den som säger att det får du ta reda på själv när du har en fråga eller ger dig tips som de inte vet själva om de funkar eller ej?

Och en uppfödare som tävlat mycket och länge, ägnar de sin avel åt att ta fram bättre tävlingshundar till sig själva eller kör de på på samma dåliga hundar och lägger tiden/pengarna på att försöka bli bättre själva? Samma gäller ju utställning, den som ställt mycket och vunnit mycket har nog större chans att sälja dig vad du är ute efter.

nemo3

Vilken valp ska jag välja? När du kommer hem till uppfödaren och träffar valparna bör du mötas av en yster skara som är runda, fina och rena.

Är valparna glada att se dig och att äntligen få besök eller springer de in under köksbordet och gömmer sig när de ser dina ben komma gående? Valparna kanske precis har varit vakna, lekt massor och länge och är trötta och inte orkar springa och möta dig just då? Inga problem, då sover de en stund och är lika glada och pigga igen nästa gång du går ut ur rummet och kommer in igen. Kampar de med saker? Vad händer när du plockar upp valpen, blir den liten rädd, pussar den dig eller blir den nästan lite arg för att den vill bestämma själv?

Hur valpen är med sina syskon i valphagen är kanske inte samma som den beter sig när den är ensam med bara dig i ett annat rum eller annan plats? Kan du träffa valparna lite mer en och en får du kanske reda på mer om just den valpen. Är alla valparna lika glada och pigga är hela kullen jämn och fin, ett bra tecken. Då kanske det inte heller spelar så stor roll egentligen vilken valp du väljer?

Vad säger uppfödaren om valparna? Kanske är det inte den som du för dagen tycker är sötast som passar dig bäst? Be om deras åsikt.

En del säger att man ska ta den bråkigaste och påhittigaste valpen av gänget, för det blir bäst hund. Då kan du fråga dig för vem det blir bäst hund och vad de personerna vanligtvis tränar eller tävlar med sina hundar? Om världsmästaren väljer sin valp så kanske inte det är samma valp som du vill ha?

Lyssna på magen! Så, nu har jag skrivit om de saker jag tycker att du bör fundera över. Det finns säkert andra som tycker annorlunda.

Kom ihåg att magkänslan säger kanske en sak men hjärtat en annan när man ska köpa hund, vilket inte alltid är så lätt men försök lyssna på magen! Ditt hjärta kommer nämligen att smälta oavsett vilken valp du väljer.

Sen är det så att alla som har dobermann tycker att dobermann är bäst. Själv bryr jag mig inte ett skit om vilken kennel din hund kommer ifrån och så resonerar nog alla jag träffar och/eller tränar med. Om någon uppfödare påstår annorlunda så ligger nog snarare det problemet hos dem själva.

Ett tillägg! Hälsan så klart. Ja, jag tar det för så självklart själv att jag faktiskt glömde bort det. Klart hundarna som ska paras är friska, lite äldre och ordentligt testade. Klart de har kollat hjärtat ordentligt med både ultraljud och 24h-EKG. Klart de har bra höfter och är ok i kroppen. Men det är ju minimikrav?

Kan man komma framåt utan åsikter?

Sedan jag avgick som redaktör för tidningen så har jag tänkt väldigt mycket på det här med vad man får skriva och inte. (Jag avgick för att en liten grupp människor var väldigt upprörda över att jag skriver blogg där jag ibland har åsikter).

Dessutom är jag ju admin för fb-forumet Dobermann-Sverige och där har det uppkommit situationer där vi haft lite problem med att alla inte är överens om vad som ska skrivas där och inte.

Jag orkar inte gå in på exempel då det redan är ett så känsligt ämne för en del men jag har lagt märke till att dessa personer kör en väldigt smart taktik kring det hela utåt sett; höj dig själv till skyn, tala om för alla hur bra du är och utmåla dig sedan till offer. Då kan du lätt om någon ställer en fråga hänvisa till att du alltid gör ditt bästa och blir frågan/kritiken för svår att svara på eller hantera drar du fort på dig offermanteln istället, ställer dig i ditt hörn och skriker. Det är både smart och väldigt fegt.

Särskilt som den mesta kritiken jag fått är för att jag pratat om avel och DCM, det som just dödade min egen Lina. Att jag faktiskt fått så mycket skit för det i alla år är nu när jag ser tillbaka på det i efterhand helt otroligt. När jag började skriva om det var det ju galet tabu att nämna sjukdomen och när den drabbade någon så åkte offermanteln fram direkt men att jag tog åt mig av den och blev ledsen när folk svarade med att vara elaka tillbaka är ju jätteknasigt. Nu känner jag verkligen både att jag hade rätt och att inget de fegisarna någonsin kommer att skriva om mig kan vara värre än det jag råkade ut för när Lina dog.

Bara några dagar efter att hon hade dött tänkte jag på det; var det för det här som jag skulle jagas, anmälas, pekas ut, ljugas om, bli uppringd för, ta åt mig av? Var det för att jag tyckte att det var skit (eller bajs för den som gillar att klamra sig fast) att den här sjukdomen skulle tystas och att så många av oss lever med skräcken av den?

Jag skrattar nu när jag tänker på det även om jag samtidigt får tårar i ögonen för att lärdomen blev att Lina skulle dö för att jag skulle förstå hur lite jag faktiskt behöver bry mig om de här personerna. Samtidigt är jag så stolt över att jag skrivit om det, tagit upp det, med lite tur gjort att någon annan också vågar tycka eller berätta utan att behöva vara rädd för sin uppfödare när de gör det.

Jag som alltid sagt att man inte ska välja uppfödare efter person utan titta på hundarna som paras förstår nu hur viktigt det är att man har en uppfödare som faktiskt inte blir arg på dig om du berättar att din hund är sjuk. En uppfödare som stöttar dig och delar med sig av kunskap istället för att censurera dig när något händer. Som inte försöker förbjuda dig att träna med vissa personer. Som inte ställer krav på vem du ska och inte ska vara vän med på facebook.

Jag tänker inte dra på mig någon offerfilt. Jag tänker inte sluta blogga eller sluta stå för mina åsikter, väl medveten om att jag varken är bäst eller alltid har rätt. Man kommer inte framåt om man inte får tycka. Man kommer inte framåt om man inte får prata/skriva även om jobbiga ämnen. Jag tänker inte begränsa vilka ämnen som man får eller inte får skriva om på fb-forumet.

Vad gäller tidningen så fick jag både styrelsens och de flesta medlemmarnas stöd i att jag gjorde ett bra jobb och att det inte krockade med att jag skrev blogg. Vi får hoppas att en blogg- och åsiktslös redaktör kan tänka sig att ta över.

Jag saknar statistiken

Min vän Emelie är en rackare på att lägga upp statistik för dobermann. Man hittar statistiken här och den innefattar i dag wobbler, hjärttestade hundar, hundar som dött i DCM mm

Förut hade Emelie även kullar på sin statistiksida men de finns inte kvar längre. Jag saknar den statistiken, den var skojig och lättöverskådlig! Nu när det pågår en liten diskussion i facebookgruppen Dobermann-Sverige om just statistik och kullar så saknar jag det ännu mer. Därför har jag nu bestämt mig för att planka Emelie rakt av och kommer att lägga upp kullstatistik på min blogg.

Jag börjar med 2013 års kullar och tanken är att fortsätta med 2014 och framåt. Vi får se om jag orkar jobba mig bakåt också. Just nu sitter jag bara och svär och vet inte hur jag ska lägga upp det hela.

Jag började i alla fall med den viktigaste kullen!
kullar13

SKK gynnar dobermannaveln?

I dag läste jag följade text på SKKs hemsida. Texten i sin helhet går att läsa på SKKs hemsida här.

Förbud för kastrerade hanhundar att delta på utställning

23 aug 2013
Efter den 1 januari 2017 får kastrerade hanhundar inte delta på hundutställningar. Här kan du läsa mer om bakgrunden till Svenska Kennelklubbens beslut.

Under senare år har det blivit allt vanligare att kastrera både hanhundar och tikar utan veterinärmedicinska skäl. Orsakerna bakom varierar, vissa hundägare hoppas att hunden ska bli mindre stressad av löptikar eller mer lätthanterlig i andra situationer, för andra väcks tanken av en annan hundägare som gjort samma sak eller av att en veterinär ställer frågan. Det har också blivit vanligare att hunddagis slentrianmässigt ställer krav på att hanhunden är kastrerad, oavsett om det behövs eller inte.

Svenska Kennelklubben menar att det är oroande om ett stort antal hundar kastreras i tidig ålder, utan medicinsk eller annan indikation, och på så vis utesluts från avelsarbetet.  Vid en hundutställning bedöms hundens utseende och mentalitet, men en kastrering skapar en hormonell balansstörning som kan påverka hunden på flera sätt. Om hunden har kastrerats före könsmognad är det svårt att göra en riktig bedömning av exteriör eller beteende som resultatet av avel.

Ändring 1 januari 2017

I dag får kirurgiskt kastrerade hanhundar delta på hundutställningar om de har intyg. Medicinskt/kemiskt kastrerade hanhundar får däremot inte delta. Dessa regler gäller fram till och med sista december 2016, men sedan blir det alltså ändring. Svenska Kennelklubbens Centralstyrelse beslutade vid mötet i juni att införa ett utställningsförbud för hanhundar som kastrerats med motiveringen att man vill garantera den kynologiska kvaliteten på avkommebedömningarna.

Ett definitivt beslut

Svenska Kennelklubbens förhoppning är att ett utställningsförbud för kastrerade hundar ska leda till en minskning av okynneskastreringarna. En valpköpare eller hundägare som vet att dörren till utställningsvärlden stängs om hunden kastreras tänker sig kanske för två gånger innan beslutet fattas. Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration. Det är också att betrakta som en mycket negativ utveckling om den svenska traditionen att utbilda och träna hund ersätts av kirurgiska ingrepp som ett försök att göra hunden mer hanterbar.

Först och främst gör det mig lite irriterad att SKK i sin text försöker få det till att hanhundsägare skulle kastrera sina hundar för nöjes skull. ”Okynneskastreringar”? Finns det någon som har kastrerat sin hane lite på infall och utan tanke bakom? Om så är fallet, hur stort problem är det?

Och what’s up med ”Av att en veterinär ställer frågan”? Jag skulle bara gå och vaccinera hunden och så frågade veterinären (som ju slänger ur sig sådana frågor för sitt eget nöjes skull) om hunden var kastrerad och då kom jag på att ja det kan vi ju också göra när vi ändå är här… Vad menar de?

Hur kommer detta att gynna dobermannaveln? SKK menar att eftersom hundens utseende och mentalitet bedöms vid utställning så går det inte att göra rätt bedömning av hundens kvaliteter om den är kastrerad. Jag är ledsen men det är väl precis det som är problemet med det jag kallar ”utställningsavel”. Det matadoravlas på unga utställningsvinnare så det stänker om det. Finns det någon som i en dobermannring sett stora bevis på bra mentalitet? Eller ska vi var så glada att hunden kan hanteras av en domare och låta sig hanteras att det räcker?

Är det inte att säga emot sig själv också när man skriver ”Om det finns ett behov av att förändra mentaliteten eller någon annan egenskap hos en viss hundras bör detta ske genom ett välplanerat avelsarbete, inte genom kastration.” Vd menar SKK, att man ska fortsätta avla på de skithundarna på lång sikt istället för att för evigt ta dem ur avel genom att kastrera?

Och vilket tycker jag är mest ansvarsfullt; den dobermannägare som väljer att kastrera sin hanhund när problem uppstår för att, oavsett orsak, ge den ett bättre liv genom att kastrera eller den hanhundsägare som vill kunna ställa ut sin hane till varje pris på bekostnad av att man kanske inte kan hantera den eller har problem med den?

Blir det ett problem för att det bara är en individ i en kull som duger till avel och den råkar vara kastrerad, då påstår jag att det inte var värt att avla på just den hanen ändå. Rätta mig gärna om jag har fel.

Kanske ser jag inte helheten och låser fast vid just dobermann. Men det lilla jag sett av uställning på de andra bruksraserna så skulle jag då inte vilja ha varken den malle, rottweiler eller schäfer som går bra på utställning. Tvärtom brukar det väl vara så att de hundar som är avlade för arbete inom de raserna inte ens inte ens behöver bry sig om att dyka upp på utställning?

Själv bryr jag inte mig inte om huruvida kastrerade hundar får eller bör ställas ut eller ej, men att påstå att det är för att skydda aveln har jag svårt att förstå.

Nu och då, det blir bättre?

När jag skrev mitt första inlägg om avel (2007) på bloggen fick jag respons direkt från Linas uppfödare. Hon försökte tysta mig så gott hon kunde. Först genom att låtsas vara ledsen och hänvisa till att hennes kennel ”hängdes ut”, när inte det fungerade bytte hon metod och det blev mer hot och skrämsel.

År 2009 skrev jag nog de flesta inläggen om avel. Det var nog då jag började använda mig av ordet bajsavel (dvs skitavel).

När jag tittar tillbaka så var det inga revolutionerande saker jag skrev, det rörde sig dessutom om väldigt få inlägg. Jag hade egentligen bara fått upp ögonen för RAS och insåg att uppfödare sa en sak på sina hemsidor och gjorde något helt annat i praktiken.

På hemsidorna var det så fint om hur de födde upp dobermann som var allaroundhundar, de satsade på mentalitet och hälsa. Det var en perfekt kombination där valparna förväntades bli perfekta familjehundar och träningsmaterial. De hade friskhetsintyg och satsade självklart på kvalitet framför kvantitet. Givetvis var föräldradjuren mentalt stabila och tillgängliga med god exteriör. Problemet var bara att alla skrev det på sina hemsidor.

Verkligheten var en helt annan. En del uppfödare talade givetvis sanning men det var rent omöjligt att veta vilka. På hemsidorna skrev man ju bara om de valpar som lyckats på tävling eller gjort bra ifrån sig. De hundar som dog unga, hade problem, blev sjuka nämndes inte alls.

Avelstiken gick bra på utställning och visade sig vara ”mycket lovande i tävlingsträningen”, man fick tro på uppfödarens ord om att hon skulle bli något stort i framtiden. Att hon än i dag aldrig tävlat har väl de flesta glömt, hennes valpar går ju i dag i avel och nu är det på dem man riktar fokus. Att hon bet folk hon mötte på trottoaren på morgonpromenaden nämndes inte alls. Avelshanen som hade helt pajjade bakben fick flera valpkullar, han hade bra utställningsmeriter. Tiken som var rädd för sin egen skugga parades flertalet gånger. Valpköparen kunde bara läsa hur nära släkt avelstiken var med den senaste IDC-vinnaren.

Samtidigt växte min egen blogg och genom den fick jag kontakt med fler valpköpare. Plötsligt  kände jag mig inte ensam om att bli hotad till tystnad av sin uppfödare. På my.opera, där jag först började blogga, började uppåt 70 andra dobermannägare också skriva blogg. Dobermannbloggarna blev större, snyggare och fler än kennlarnas hemsidor och de flesta bloggare skrev uppriktigt och ärligt om problem i träningen, sjukdomar, avlivade hundar och framför allt; orsaken till varför hundarna dog eller togs bort.

Skvallervägen fick jag höra vad en del uppfödare sa om mig och det jag skrev om avel. (Dvs citerade RAS som svenska dobermannklubben stod bakom). Några uppfödare gick så långt att de bloggade om mig, drev med och försökte göra sig lustiga över det jag skrev. Flera uppfödare har varnat sina valpköpare för mig.

Den enda gången en uppfödare faktiskt våga säga något högt så jag hörde var på ett möte där en uppfödare utbrast att man måste få stopp på de här bloggarna som bara skriver om bajsavel. Det är då man vet att man är stor, när bloggen tas upp på medlemsmöten i svenska dobermannklubben och uppfödare försöker skrämma folk från att prata med mig.

För bloggen är stor nu. En av Sveriges tre-fyra största och mest vällästa hundbloggar. Det är den största rasbloggen, följaktligen även den största dobermannbloggen och den får nya läsare hela tiden. Chansen (eller risken beroende på hur man ser på saken) att en nyfiken dobermannspekulant hamnar på min blogg är större än att personen hittar till de olika kennlarnas hemsidor.

Samtidigt har det hänt något i dobermann-Sverige på den sista tiden. Det är inte längre ”fult” att skriva om hälsa. Det är inte längre fult att fråga efter dödsorsaker (även om några fortfarande gör sitt bästa för att mörka så gott de kan), det är inte längre bara uppfödarna som är pålästa eller har åsikter. Krav på lite äldre och testade avelsdjur är inte längre något konstigt.

Jag känner inte längre ett behov av att försöka göra folk upmärksamma på det jag upplever vara problem inom rasen, svenska dobermannklubben gör ett så bra jobb redan med många uppfödare i spetsen. Facebookgruppen Dobermann-Sverige får några nya medlemmar varje vecka, där skrivs det flitigt och det märks tydligt vilka uppfödare som vågar och vill ta debatten och vilka som fortsätter gömma sig på egna hemsidor och bloggar där de aldrigt behöver bli ifrågasatta och allt fortfarande är perfekt.

Själv har jag istället ägnat året åt att blogga om bra kullar och uppfödare. Det känns jättekul!

Det som känns trist är att en snabb titt på lite olika kennelsidor fortfarande gör mig besviken. En av de kullar som är aktuella just nu står det till exempel ingenstans att mormorhunden dog av DCM och att flera av hennes avkommor gått samma öde till mötes. Inte helt oväntat är avelstiken inte testad för DCM. Kenneln är inget undantag, många kör på som vanligt. Min gissning är att valparna hamnar hos förstagångare.

Jag upplever också att det blivit en tydligare uppdelning mellan uppfödare som har bra hundar (mentalt, friska, testade, tävlade) och de som bara är vackra ord på en hemsida. Jag tror och hoppas att valpköparna börjar lägga märke till just den skillnaden mellan kennlarna.

Så visst har vi en bra bit kvar men jag upplever att gruppen dobermannägare/uppfödare som arbetar åt samma håll blir större och större och det är det som räknas.

Dobermannvalp från Cape Secure

Fjärde kullen ut i år som jag själv hade kunnat tänka mig att själv ta valp ifrån är den kommande kullen från Camilla Dahlgrens kennel Cape Secure.

Camilla har sammanställt information om hundarna så bra på sin hemsida att jag bara kopierade rakt av:

Båda tycks vara riktigt bra, stabila, friska hundar och båda hundarna har lämnat fina kullar bakom sig tidigare. Mamma Dober Lakes Azara tidigare valpar har gjort väldigt fina MH alla tre!

Jag tror det blir riktigt bra träningskompisar och som bonus måste ju nämnas att man som Cape Secure:are kan få tag på träningskläder i kennelns färger!

Valparna kommer nu i sommar!

Solklart om DCM!

Jag har skrivit några inlägg om avel och DCM de senaste åren. Det har jag inte varit ensam om och många gånger har jag klurat på att vi är många som tolkat informationen som funnits olika. Jag har även noterat en del ”spretighet” bland upfödarna vad avser deras kunskapsnivå i ämnet och hur de valt att tolka informationen som finns.

Sedan rätt lång tid tillbaka har det funnits bra information på svenska dobermannklubbens hemsida men ändå har det blivit lite oklarheter.

Vill därför tipsa om den information som veterinärerna Melissa Carlsson, Karin Vesterlund, Ingrid Ljungvall, Katja Höglund och Jens Häggström på ett väldigt bra sätt sammaställt i Dilaterad kardiomyopati hos dobermann – En översiktsartikel för uppfödare och hundägare.

Eller som det står i inledningen;

Den här texten är tillägnad Svenska Dobermannklubben med dess medlemmar och är ämnad att användas till såväl information till uppfödare och hundägare, som underlag till avelsrådets arbete med avelsrekommendationer. All fakta som finns rapporterat i dokumentet har vetenskapligt stöd från publicerade vetenskapligt granskade artiklar.

Även om man inte orkar läsa eller sätta sig in i alla de sjutton sidorna så är det lätt att hitta information om det man är mest intresserad av eller undrar över. Den förklarar de definitioner som används när man pratar om sjukdomen, hur sjukdomen utvecklas, prognosen, förekomsten av sjukdomen, behandlingen och ärtfligheten. Kanske bäst av allt; artikeln går noga igenom diagnostik av DCM. Den ger också svar på varför dagens avelsrekommendationer ser ut som de gör.

Jag skulle vilja påstå att den inte lämnar utrymme för missförstånd eller egna tolkningar men å andra sidan vet jag sedan tidigare att allt är möjligt när det gäller avel och uppfödare.

För den som är intresserad är litteraturförteckningen något jag kan rekommendera, där finns hur mycket som helst samlat och i de flesta fall är det nog bara att googla titeln på artikeln för att man ska få upp den i orginal-pdf.

Dobermannvalp från Diragos

Den tredje kullen som jag tycker är intresssant är kennel Diragos kommande kull.

De ska para tiken KORAD (520p.) BH ZTP V1A BSLIII IPOIII SE BCH SE UCH Diragos In Flames, (HD B, Ögon UA , vWD fri) till vardags kallad Vilja. En svart tävlingshund med fart som ska fylla fem år i sommar. Hon kommer att kolla upp sitt hjärta ordentligt innan parningen med både Holter och ultraljud.

Hon ska få valpar med BH VPG3 IPO3 ZTP SG1A Enzo von der Sonnenleite en hane som just fyllt 10 år! Hans hjärta var ua 2011.

Ovanstående bilder på vovvarna har jag lånat från kennel Diragos hemsida.

Jag gissar på att kullen redan är fullbokad men vill man ha en arbetsvillig dobermann så hör av er till kenneln, har man lite tur kan man kanske få en valp!

Dobermannvalp från Mezzrow

Parning nummer två i år som jag gillar är kennel Mezzrows parning med sin tik Korad BH Mezzrow’s Makenna (HD A, Ögon ua, Sköldkörtel ua 2010, Godkänt BH-prov)

Makenna ska fylla fem år i år och kollade sitt hjärta med ultraljud, färgdoppler och 24h Holter som var ua 2011.

Makenna ska paras med Korad SUCH IPO3 Mezzrow’s Pushkin (HD B, Ögon ua, vWD fri, Sköldkörtel ua 2011, IPO3, VPG 3, ZTP V1A) Även han har gjort ultraljud, färgdoppler samt 24h Holter hjärta ua 2011. Pman, som han kallas till vardags, ska fylla sex år och deltog i IDC IPO VM 2010 och 2011, en cool kille!

Här nedan är han på rasmästerskapet i IPO 2011.

Letar du blivande kompis med fart i så hör av dig till Barbro fort, Makennas mage är rund redan!

Är det här skon klämmer?

Häromdagen pratade jag med lite andra dobermannmänniskor. Inte helt oväntat började vi prata om DCM, hjärttester och alla felaktiga rykten kring ämnet som tydligen går bland valpköpare.

En av de uppfödare som var där gjorde jämförelsen att om vi människor hade testats lika noga så hade vi varit belagda med avelsförbud hela bunten. Alla log och höll med men jag kunde ändå inte inte låta bli att öppna min lilla mun och följande konversation utspelade sig mellan uppfödaren och mig.

Fast den jämförelsen med människor kan man ju ändå inte göra eftersom hunden i det här fallet är att betrakta som en vara där det handlar om köpare och säljare. Istället borde vi ju jämföra det med att köpa en bil.
(Uppfödaren pekar på mig och säger med eftertryck) Bara det att hemma hos oss ser vi inte hundarna som en vara utan de är familjemedlemmar!
Ja, de är de hemma hos mig också men rent definitionsmässigt är de en vara och precis som vid köpet av ny bil så vill jag att de är testade och kontrollerade så mycket som möjligt.

Det verkar vara här skon klämmer.

Att det på något sätt skulle vara motsägelsefullt att skilja på det faktum att uppfödare är försäljare/producenter av en vara och jag som valpköpare är konsument av den samma samtidigt som hunden jag tar hem är mig lika kär och betyder lika mycket för mig som en nära familjemedlem.

Att vem som helst kan och får ha åsikter om avel och det står var och en fritt att utvärdera avel, oavsett hur länge man har haft hund eller om man har avlat eller tänker avla själv. Det är inte ”smutskastning” eller ”skitsnack”, det är ett ämne som berör och där alla har rätt att säga vad de tycker.

Sen att det är ett ämne som väcker känslor det vet vi ju alla, jag blir ju också upprörd och engagerad! Jag önskar bara att alla kunde lära sig skilja på känslorna och på diskussionen av ämnet.