Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Dobermannblogg – Livet med dobermann

Livet med dobermann blir större

En sak som jag tänkt på ett tag nu är att det inte bara är mitt liv som är ”livet med dobermann”. Det finns ju så många fler dobermannägare där ute.

Jag har inte på något sätt tröttnat på att berätta om mitt hundliv (även om jag av olika anledningar inte skrivit så mycket på sista tiden) men det vore kul med nytt känner jag.

Därför har jag frågat en annan dobermannägare om hen skulle kunna tänka sig att skriva här och också dela med sig av sitt liv med dobermann. Personen i fråga tyckte att det lät som en kul idé och svarade ja!

Livet med dobermann blir alltså större, både med ny valp och ny bloggare, fler dobermann helt enkelt. Det ska bli jättekul!

Vem det är berättar jag en annan dag. Vill ge personen några veckors ”ångerrätt” och tid att fundera mer på det också.

Blir man klokare med åren?

Nu när jag har hela bloggen samlad här på ett och samma ställe har jag kollat en del på gamla inlägg och kan konstatera att bara fyra månader efter att jag skaffade Lina, två månader efter att jag började blogga, redan då skrev jag om bråk och uppfödare i dobermann-Sverige.

På dobbe-forum just då handlade många inlägg om Linas uppfödare och hon var även flitig på att svara på forumet och på sina bloggar. Mycket av kritiken och bråken som var då kände jag mig träffad av fast jag inte borde ha tagit åt mig och jag skrev bland annat i juni 2006;

Slutligen skulle jag önska att alla hundägare skulle vara snälla och hjälpa varandra, istället för att stjälpa varandra. Detta är även orsaken till varför jag fortsätter att stå fast vid att man ska prata lugnt och artigt med varandra och inte skrika. För ingen är perfekt, alla gör vi misstag. Och den dagen jag gör dem så tar jag gärna konstruktiv feedback så att jag kan bättra mig istället för en utskällning. Tänk så trevligt om detta även kunde gälla i alla hund- och dobermannforum där ute i cyberrymden.

Ändå var detta innan facebook, när de flesta bara hade en hemsida (som inte updaterades så ofta), ett fåtal hade en blogg.

I ett annat inlägg från juni 2006;

Att alla inte kan hålla sams i kennel-världen är oturligt och icke önskvärt, men samtidigt inte så ovanligt antar jag, en viss konkurrens råder ju mellan uppfödarna.

Men om dessa uppfödare och så kallade vänner av rasen för ett ögonblick påstår att den sandlådenivå som just nu dominerar diverse forum är saklig debatt som på något sätt bidrar till någon slags kvalitetsförbättring, kan jag bara beklaga och rycka på axlarna att just rasen dobermann drabbats av dessa individer. (Det finns undantag tack och lov!)

Hade det inte varit för att jag själv fick mig en ful släng av sleven nu i december på det slutna uppfödarforumet så hade jag sagt att det numera var sällsynt med skitsnack på den låga nivån. Alla har med andra ord inte klivit upp ur sandlådan ännu men tonen har faktiskt blivit bättre.

Eller så bråkas det inte om samma saker längre. Då var det personangrepp och anklagelser angående enskilda hundar eller uppfödare, nu lägger folk sin energi på att ha olika åsikter om facebooksidor och annat.

Men det viktiga är ju inte vad alla andra gör utan vad man själv gör. Med andra ord; har jag blivit klokare med åren?

Mina erfarenheter är uppdelade i tre; den ena delen är starkt kopplade till bloggen och är det något man lär sig genom att skriva välläst blogg så är det att inte lita på någon och tänka efter före. Förr litade jag på folk på ett helt annat sätt och var rätt naiv. Hörde jag en snyftig historia så trodde jag oftast på personen i fråga, nu vet jag att det ofta är självförvållat och ofta är rätt kryddat. De som tar sina bråk och snyfthistorier offentligt vill höras och synas. (En av anledningarna till att jag t ex inte publicerade hela den där tråden om vad som skrivits om mig på det där forumet)

Den andra delen är den riktiga världen. Det som inte händer på min mac. Dobermannklubben och dobermannägarna som jag träffar. Tack och lov är det den världen som är det absolut bästa med att ha dobermann och jag är så glad att jag upptäckte den biten. När jag satt hemma och var ny inom rasen så trodde jag att det som hände på nätet på något sätt avspeglade den riktiga dobermannvärlden, nu vet jag att de två sakerna har väldigt lite med varandra att göra.

På nätet blir det lätt klanbildningar (kennelbildningar) och folk hänger upp sig på strunt. I verkligheten tror jag faktiskt att jag träffat och/eller tränat med hundar från de flesta kennlar i Sverige och jag har aldrig brytt mig om varifrån de kommer eller vem som fött upp den när det kommer till träning eller träffar. (Även om jag vet att det finns ett fåtal som bara tränar med ”rätt” dobermannägare och faktiskt lägger energi på sådant men det är ju bara att beklaga att de inte blivit klokare med åren)

Dobermannklubben har under mina år med dobermann gått från något tråkigt som jag inte brydde mig så mycket om till att vara den grupp av människor som jobbat för att få till förändringar inom aveln och DCM, de som varje år lägger ner tid och möda på att ordna ett riksläger (som bara det är värt hela årsavgiften till SDK för att få vara med på), ordnar utställningar, tävlingar, träffar samt engagerar sig för både medlemmar och rasen.

Jag har även förstått att inget händer av sig självt och försöker hjälpa klubben med det jag kan.

Den tredje och kanske viktigaste delen är att jag nu är medveten om allt jag inte lärt mig ännu. Alla misstag jag gjort, de flesta med Lina den stackaren men även med Iris, som jag lärt mig mycket av. Att jag nu känner mig själv och mina hundar bra nog för att veta på vilket sätt jag vill träna dem på, oavsett vad eventuella proffs har att säga om den saken. Vad jag tycker är roligt och hur liten betydelse det faktiskt har vad andra tycker om mitt sätt att ha hund.

Bloggen hjälper mig även att hålla minnet av den första tiden med dobermann levande och jag hoppas att den hjälper mig att vara ödmjuk inför andra som är nya och inte lärt sig ännu. Hur jobbigt det kan vara ibland.

Kanske har jag blivit klokare med åren då? Samtidigt läser jag det jag skrev för snart åtta år sedan och inser att jag var rätt klok då också, det stämmer fortfarande det jag skrev.

Kan heller inte låta bli att klura på om fröken Lina, numera tant Lina, blivit så mycket klokare med åren? Svaret på det är väl nja men hon ser väldigt klok och världsvan ut med sina gråa strån och snälla blick.
lina23jan142

HELA bloggen, minns du Lina?

De första fem åren av mitt bloggande höll jag till på my.opera. Sedan snart tre år tillbaka håller jag till här och är väldigt nöjd med wordpress-formatet men det har alltid stört mig att mer av hälften av inläggen och bloggen ligger på ett annat ställe. Samtidigt har jag inte velat flytta inläggen heller då det skulle innebära att alla kommentarerna jag fått genom åren skulle gå förlorade.

När jag nu i dagarna blev uppmärksam på att my.opera ska stänga ner allt den 1 mars så blev jag lite stressad och olycklig. Allt jag skrivit, hela min dobermannresa från början skulle försvinna!

Efter lite pill så lyckades jag med hjälp av husse att importera alla inläggen hit! Nu hade jag sparat vad som sparas kunde. Till min stora glädje upptäckte jag att även kommentarerna följt med i flytten, HURRA!

Så nu sitter jag här med varenda inlägg som jag någonsin skrivit på samma ställe, allt sedan maj 2006!

Jag ska gå igenom och titta över så att alla bilder kommer med ordentligt men nu är det inte bråttom på något sätt. Jag har nu i lugn och ro börjat bakifrån och i går kväll satt jag vid datorn och log åt alla minnen och bilder.

Minns du Lina när vi..? Lina, kommer du i håg när…? Det är knappt att jag själv kommer i håg den här hunden som nyss fyllt två år på bilderna från juni 2006.
9juni062
9juni061

Tillbaka på elfte våningen

Det är snart sex år sedan Lina flyttade hem till mig och jag började blogga om livet med dobermann kort därefter. Då bodde jag i en lägenhet som ligger högst upp på elfte våningen och i början älskade Lina att sitta i kökssoffan och titta ut på utsikten. Bilder här.

Den tiden var också en jobbig tid. Lina gjorde utfall och jagade. Det var jättejobbigt att möta andra hundar och jag vågade inte ha henne lös. Jag var både osäker och okunnig och visste inte vem jag skulle lyssna på eller hur jag skulle träna med henne.

Hade det inte varit för bloggen hade allt känns mycket mer avlägset, kanske till och med bortglömt?

Sen jag flyttade bloggen till galjar.se har jag även suttit och flyttat gamla inlägg hit (meningen är att allt ska flyttas) och då har jag läst genom de där inläggen som jag skrev 2006.

Nu är vi i Stockholm några dagar och bor i samma lägenhet uppe på elfte våningen. Med de gamla inläggen i färskt minne känns det väldigt speciellt att vara här igen. Idag satt Lina i sängen och tittade ut genom ett fönster och morrade på något hon såg där ute långt bort, långt ner. Som att färdas rakt tillbaka till  2006! Avlägset men ändå som att det var igår.

Folk pratar om hur viktigt det är att skriva träningsdagbok, förstå hur mycket lärdom jag kan dra av min i stort sett dagliga dokumentation av mitt hundliv och hur mycket det betyder för mig. Jag är så tacksam att jag började skriva! (Även om ingen läste vad jag skrev i början) Kanske alla borde blogga, hehe!

Hoppas att det håller mig ödmjuk och att jag för evigt minns hur det känns att vara ny, oerfaren och i behov av rätt hjälp.