Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Drag – Sida 2 – Livet med dobermann

Kott-knock och en himla fart

I går hände det grejjer här, både ofrivilligt/oplanerat och planerat.

Det hela började med det ofrivilligt/oplanerade; kott-knocken. Dvs när Iris och jag upptäckte en igelkott på andra sidan staketet.

Även om vi stod precis intill staketet och jag var beredd på att Iris skulle bli sugen på att hoppa över (dvs jag var beredd att stoppa henne) så var jag ändå inte beredd när det hände.

Det spänstiga lilla aset kan ju nämligen hoppa från stillastående rakt upp och över vårt 120-staket. Och när en hund på ca 30 kg bestämmer sig för att göra det skuttet rakt upp och du står precis bredvid, ja då får du dig en dobermann-uppercut.

Vilken jädra smäll. Världen stod still och min underkäke for uppåt och hela huvudet sa pang. Jag kände små tandbitar i munnen, det var som små gruskorn och det kändes som hela min underkäke hamnat i nytt läge.

Ingen tid att fundera eller känna efter, på andra sidan staketet höll Iris på att spela tassboll med en igelkott! Jag bara skrek innan jag insåg att det inte hjälpte ett skit, för jag sa jag ju inte ”loss” eller ”ligg” jag hade bara ont och var arg. På något sätt tog jag mig över staketet jag också och fick slut på trakasserierna. Kotten låg på rygg med magen uppåt, vilket lämnat benen/huvudet oskyddade och även om jag inte såg några sår och var rätt säker på att Iris bara lekt med kotten så var jag så arg, så arg att jag ville göra pälsmössa av henne.

Som tur var kom husse och plockade med sig Iris och stängde in henne i huset. Under tiden fick jag tid att känna efter, min käke gjorde ont, jag kunde inte bita ihop tänderna som vanligt, inte öppna munnen och det gjorde ont i högerörat. Och vilken eller vilka tänder var det som hade lämnat grus efter sig i munnen?

Efter att kotten fått åka spade till närmaste större buske och jag kunde konstatera att alla tänderna satt kvar där de skulle så tog det en lååång stund innan jag hade slutat vara arg på Iris och kunde gå och släppa ut henne igen. Hon ville springa mot staketet men jag sa NEJ rätt så bestämt (och då menar jag inte något annat än att jag pratade med henne), hon fattade för stunden i alla fall att det var slut på det kottkuliga.

Några timmar senare var det dags för det planerade, att springa fem kilometer med Iris i mina nya löparskor som jag köpte i USA.
nikeairpegasus30
Nu kanske ni tänker att sprungit, det har jag ju gjort förut men nej, igår fick hon nämligen springa i drag. Det är ju nämligen dags för hundlöpet i morgon söndag och jag var ju tvungen att i alla fall springa en gång med henne innan själva loppet.

På med selen, satte fast henne i mitt dragbälte och så kopplade jag ihop oss med ett vanligt skinnkoppel. På med nya pulsklockan och iväg.

I några meter tänkte jag faktiskt att det här går ju bra, de var de metrarna när Iris av gammal vana bara sprang och drog lite grann som hon alltid försöker göra när vi ska ut och springa fast hon inte får. Sen kom hon på att hon hade dragselen på sig eller nåt för plötsligt började hon springa och dra.

Jag hängde där bak som ett chanslöst ankare och tänkte på att jag hört att man ska ”slappna av och bara följa med” när man springer sådär. Jag kände mig inte ett dugg slapp kan jag säga, jag försökte bara hålla mig på benen och andas samtidigt.

Fem kilometer sprang vi och vi hade husse och Lina bakom oss. Iris sprang alltså och tittade lite bakåt hela tiden och hon travade mest hela tiden. I vanliga fall springer vi på ca 6 min per km, igår var vi en minut snabbare och snittade strax över 5 min/km! Husse sa efteråt att han hade försökt springa ikapp och förbi men att han var helt chanslös hela rundan och då har husse ändå rätt bra kondis.

Så nu sitter jag här, med en käke som gör ont när jag tuggar eller gapar för mycket och med en träningsvärk i benen som gjort mig stel som en stubbe och undrar hur i hela friden jag ska lyckas med att springa lopp i morgon!

Vad händer om Iris jaktgalningen som har en förmåga att ånga igång rätt bra får för sig att jaga ett snabbare ekipage framför oss? Hur fort springer hon då? Kan jag få broms på henne då? Hur ont gör det att stupa rätt i backen med huvudet före i den farten? Kommer min underkäke att lossna helt då?

Jag är lite nervös faktiskt.

Motiverad eller desperat?

Det utlovade snödjupet blev det aldrig något av men snöat har det gjort de senaste dagarna. Jag åkte runt och kollade ängarna här i närheten för att hitta snöfria spårängar i dag men hittade inga. Däremot var ängarna ner mot havet väldigt fina även om de inte dög vare sig till IPO-spår eller skidåkning.
22mars13.1
När jag konstaterat att det inte fanns några helt snöfria ängar här i närheten lastade jag in Iris i bilen och åkte på snöjakt, denna gång för att hitta så mycket som möjligt för att kunna åka skidor.

När jag kom ut på motorvägen kunde jag konstatera att i i stort sett hela E20 norrut var snöfri hela vägen upp till Ängelholm och förbi. Min snö måste ha varit lite extra lokal. Samtidigt blev jag lite nervös över att landskapet såg ut så här när jag åkt norrut i 50 minuter och just skulle svänga av motorvägen till de utlovade spåren. Var det hela ett skämt?
22mars13.2
Först hamnade vi på ett ställe där spårkartan tydligt markerade ett ställe där det fan inte var åkbart! Vi gick en lång runda runt området för att se om vi kunde se bättre mark för skidspår i närheten men nope.
22mars13.3
Hade jag verkligen sett rätt på kartan? Det fanns liksom flera spår kopplade till samma länk eller hur jag ska förklara det. Ett ställe till dök upp som förslag. Haffade någon som parkerade sin bil utanför sitt hus och frågade om hon kände till namnet på det stället. Hon visste var det låg men hade noll koll på om man kunde åka skidor där. Fick vägbeskrivning och så åkte vi vidare.

Två timmar efter att vi åkte hemifrån hittade jag det! Efter att ha åkt uppåt några km såg jag en liten skylt ”skidspår” med pil. Plötsligt fanns det snö på backen och vi kom fram till en rätt liten äng med fullt av spår som gick kors och tvärs!

Som mest fyra spår i bredd och Iris hade svårt att inte fatta att vi inte skulle använda oss av spåren de första varvet. Vi lyckades köra upp ett eget ytterspår och så här såg det ut när vi hade åkt några varv.
22mars13.4
Helt plötsligt dök en man upp på den lilla parkeringen, jag förstod att det var spårläggaren. Jag stannade till och började prata med honom, Du kör väl inte i spåren? frågade han hur vänligt och snällt som helst. Jag förklarade att jag plöjde ytterkant och han berättade att det yttersta av de uppdragna spåren inte användes längre. Jag frågade om det var ok att jag körde där på de ställen där det blev för farligt och svårt att köra utanför spåren och lät Iris springa i det spåret och det var det.

Jag har nog aldrig fallit så handlöst (samma ställe varje varv), aldrig varit så trött och mör i benen under tiden jag åkte, snön var lös och det var tungt att skejta i den! Åtta varv åkte vi och lite över sju kilometer blev det. Solen lyste på oss och jag var lycklig!

Jag filmade lite på slutet i där det lutade svagt neråt så Iris inte behövde dra lika tungt när jag inte hjälpte till och ja, jag är lika trött och slut som jag låter. Detta är bland det bästa jag vet!

Svettig och glad åkte jag hemåt igen, hemresan tog bara en timme. Motiverad eller desperat eller kanske lite både och?

Adjö snö?

Det kan vara så att vi har minst snö i hela landet just nu. Jag tror det i alla fall.

Just nu ser tomten ut så här och ändå ligger det mer snö på vår gräsmatta än på ängarna bortanför huset. Hundarna är nöjda ändå och i dag när solen lyste lite så rullade Lina sig i gräset och Iris var skitnöjd och sprang runt med en apportbock i plast som hon hittade i ett hörn av tomten.
21feb13
Själv har jag insett att vintern nog är över för mig för denna gången. Även om det säkert kommer att komma mer snö vid något tillfälle så blir det inte tillräckligt för att åka skidor på och jag har inga resor norrut inplanerade.

Jag får vara nöjd med de 17 km skidor vi fick till i helgen Iris och jag.

Det är bara att acceptera att man bor i sämsta snödelen av Skåne och försöka hitta på något annat istället.

I dag lyfte jag in mina pelargoner och olivträdet från vinterförvaringen i förrådet, köpte och planterade pelargonsticklingar (allt under noga övervakning av mina två medhjälpare). Jag åkte förbi djuraffären och köpte en påse torrfoder att ha som belöningsgodis inför kommande träningar på gräset. Det kändes rätt kul och vårigt faktiskt.

Vinterlandsjul

I går lämnade vi Skåne och styrde volvon mot Södermanland. Som den snöälskande person jag är så kan ni kanske förstå att jag blev lycklig över att skillnaden var rätt stor.
vagendec2012
I dag åkte vi ut till Katrineholms Orienteringsklubbs stuga Siggetorpastugan och åkte lite på en väg som gick där. Båda hundarna var med och de sprang i de gamla bilspåren och vi åkte skidor i mitten. (när vi kom var det helt orört så jag kan garanterat säga att jag inte sabbat någons skidspår).

Tyvärr gick det inte att skejta där och efter att vi åkte lite fram och tillbaka på den där vägen (4,5 km sammanlagt) så åkte vi hem och lämnade av Lina hos mamma innan vi fortsatte ut till Katrineholms golfbana Jättorp. Där åkte husse några km i de fina spåren under tiden som Iris och jag drog upp ett litet eget spår på driving rangen och delar av första hålet i den rätt djupa snön.

Jag skulle vid det här laget betala pengar för att få åka i ett bra skejtspår!

I skidbubblan med Iris

Avslutade förra bloginlägget med ”Jag känner mig grymt otränad och om jag känner så kan jag inte kräva av Iris att hon ska orka massa mera. Vi fortsätter åka våra korta 3-3,5 km rundor nu ett tag.” och redan i dag tar jag tillbaka.

För i dag åkte jag inte 3 km med Lina först och tramapde upp igensnöade spår. I dag var det jag och Iris som åkte direkt. Vi gick i rask takt till spåret och så fort jag fått på mig skidorna så tog jag av Iris täcke och så körde vi. Mina ben kändes lite darriga men inte alls lika slut som sist. Nu orkade jag hjälpa till, jag orkade staka som en idiot och flåsade som en blåsbälg gjorde jag först på vårat tredje och sista varv.

Det är så grymt kul att åka med Iris. Jag kämpar på allt vad jag orkar och har nästan tunnelseende men uppfattar att hon ibland slänger det där lilla ögat bakåt när jag grymtar till eller byter från att diagonala till att bara staka och tvärtom. Det är som att hon kollar av läget där bak och jag känner verkligen att vi gör det här tillsammans. Det känns som att det bara är hon och jag i hela världen, allt annat försvinner. Det är en otroligt härlig känsla!

Jag kan ha fel men jag tror att en bil krypkörde längs vägen när vi körde den rakan som går längs med vägen. Jag tittade inte ens upp, jag ville bara vara i min skidbubbla med Iris.

Inga fall på skidorna i dag och det enda som stoppade oss var en nödbajs. (Inte jag).

Vi åkte 4,75 km med ett snitt på 4:45 min per km. Farten dras ner av att det på vissa ställen är rätt jobbig snö där vi får kämpa rätt mycket båda två. Och det där lilla bajsstoppet.

Vi avslutade åkningen på samma ställe där vi började, vid Iris vintertäcke. Jag slängde av mig handskarna och satte på henne täcket, tog av skidorna och sen småsprang vi lite hit och dit en stund så hon skulle behålla värmen och inte bli kall och stelna till. Sen gick vi så fort vi kunde hem och där kände jag igenom henne och kollade tassarna. Hade kommit lite blod vid en av klorna på ena tassen, dumma snö. Strechade henne försiktigt.

Jag älskar min lilla skidhund.

Lycka bland stenar och jord

I dag kunde jag inte hålla mig längre. Jag var tvungen att trä på mig skidorna och sätta dragselen på Iris.

Vi gick ner till den nybyggda cykelbanan först, kanske hade de inte hunnit med att ploga den? Tyvärr var det plogat och det låg bara några cm snö på den. Det fick bli en åker i anslutning till vägen och den där cykelbanan.

Jag kunde se hur det stack upp frusen jord och stenar på sina ställen. Det var inte så mycket att välja på, vi fick åka i ett traktorspår som lyckligtvis gick ett helt varv runt hela åkern. Första varvet ägnade jag åt att be snälla Iris om att gå sakta. Sakta är ett ord jag använder ofta men inte så ofta som i dag! Jag tjatade hela vägen.

När vi hade tagit ett helt varv så följer Iris per automatik skidspåren på ett annat sätt och hon fick dra. Jag kunde inte hjälpa till annat än med stavarna, att köra skate var uteslutet då marken var för ojämn och jag fick hålla mig i traktorspåret. Jag kände hur det riktigt högg till under skidorna ibland när jag åkte över jord eller en sten men det var det värt, det var så kul att bara stå på skidorna igen!

Att bromsa gick inte heller så varje gång vi skulle stanna så fick jag ta till den gamla hederliga slänga mig åt sidan. Gick utmärkt. Undrar däremot hur många av bilisterna som såg oss som tyckte vi var skvatt galna?

Kunde inte ens hjälpa till att staka när jag skulle filma så jag filmade bara två väldigt korta snuttar, ville inte att Iris skulle behöva ödsla kraft på att dra mig som en klump där bakom utan att få hjälp.

När vi hade åkte två varv på fältet slutade vi åka, jag ville inte förstöra mina skidor helt eller anstränga Iris för mycket på första turen. Nu såg inte Iris särskilt trött ut efter premiären men ändå. Man kan se hur gräset fortfarande sticker upp över snön, det var inte helt färdigt för att åka skidor där ännu.

Iris och jag gick hem och jag gick en promenad med Lina efteråt. Vi gick och letade efter nya ställen att åka skidor på. När Lina och jag kom hem igen började det snöa så nu hoppas jag att det kommer mycket så kanske det där fältet duger till skidåkning till slut!

Drag och friskvård

I söndags hade dobermannklubben ordnat föreläsning i Höör hos Camillas hundrehab & friskvård. Jag åkte givetvis dit.

Men innan jag åkte dit åkte jag några kilometer norr om Höör då jag fått tips om att det var tävling i barmarksdrag där i helgen.

När jag hade parkerat bilen och hade lokaliserat banan stod jag där vid den orangea avspärrningen och klurade på om jag skulle följa banan till höger eller vänster för att komma till start/målet. När jag stod där i bokskogen hörde jag plötsligt ljud. Höga ljud. Ljud som närmade sig fort. Ljud från någon dom manar på sitt fyrspann.

Ett fyrspann som åkte fort ner för backen från höger, tog den tvära svängen så det sprutade jord och fortsatte vidare åt vänster i full fart. Kvar stod jag med hög puls och på gränsen till tårögd över det härliga jag just bevittnat. Jag hade sett en tävlande och jag var redan överlycklig.

Började gå längs banan och plockade fram kameran. Nästa gäng som kom springandes var fler, luddigare och långsammare än de som först hade passerat mig!

En hund i motionsklassen flög fram

Hund med fina ögon som väntar på att få starta.

En sötnos på upploppet som tyckte att matte kunde cykla på lite själv sista biten!

Förutom att jag blev glad bara av att vara där så såg jag plötsligt någon som såg aningens bekant ut men jag vågade inte rikigt attackera människan innan hon hade passerat mig och jag kunde läsa vad det stod på ryggen på hennes jacka. Lillaliam.se minsann, det var Anna-Carin och Timmie!

Nu var min lycka total och Timmie var söt och ville bli klappad av mig! Passade på att fråga Anna-Carin om lite saker samt beundra alla hundarna lite innan jag var tvungen att gå igen.

Åkte vidare till Camillas hundrehab och friskvård där föreläsningen/studiebesöket skulle hållas.

Camilla berättade om sig själv, hur hon jobbar och berättade om sin utbildning. Hon frågade om våra hundar, vad vi gjorde och tränade. Vi pratade om avel, jag frågade henne vad de dobermann hon träffar har för skador, vi pratade om sjukdomar och så vidare.

Camilla gick igenom hur noga det var att värma upp och varva ner före och efter träning, hon sa att de flesta hundägare är väldigt dåliga på det tyvärr och jag som trodde att jag var hyfsad på det insåg att det var jag inte alls…

Vi var inte så många men det var bara bra, då kunde jag ställa hur många frågor jag ville! Jag frågade mycket om fysträningen av mina djur, småsaker jag alltid undrat. Hur mycket man vågar springa med pensionären Lina, hur ofta, vilket som är det optimala djupet om man vill träna hund i vatten (dvs att den går på botten, inte simmar) och något mer som jag inte minns just nu.

Camilla visade även hur man kan massera hund, Susannes hund Signe var visningshund och flera gånger höll lilla gumman Signe på att somna. Sötnosen!

Camilla visade även hur rörliga våra dobermann ska vara i lederna och lite sånt. Det var intressant att se Signe som korsbandsoperaret båda sina hundknän för fyra respektive två (?) år sedan. I över 3 timmar var vi där, klubben bjöd på fika också, innan vi åkte hemåt igen.

När jag kom hem masserade jag Lina, det tyckte hon var jätteskönt!

Iris sträcker ut så det skummar

I dag var jag lat och gjorde inget speciellt med hundarna innan jag åkte och jobbade. När jag kom hem från jobbet var det meningen att jag skulle springa med Iris men jag orkade inte! Jag var bara trött!

Samtidigt visade Iris tydliga tecken på att hon inte ville ligga och slappa i någon soffa med mig. Till slut bestämde jag mig för att ta en cykeltur med Iris.

Brukar ha henne travande bredvid cykeln som uppvärmning men så fort vi kom ut på gatan så hade Iris så sabla bråttom att jag satt och ylade saaakta hela vår gata bort till ängen. När vi äntligen kom fram till ängen så släppte jag draglinan och lät Iris springa lös med den efter sig. Själv trampade jag järnet över den skumpiga ängen. Såg en hundägare på andra sidan ängen som kom gåendes mot oss men jag såg på Iris att hon inte kunde bry sig mindre och hon lyssnade fint på här.

Nu hade vi kommit ungefär 1 km och Iris fick springa lös sista biten bort till stället där vår grusväg börjar. Jag trodde att allt spring i benen skulle ge sig lite när jag kopplade fast henne i cykeln och Iris märkte att det blev lite jobbigare men icke! När sa åt Iris att börja dra så sprang hon som en tok! Det var som hon äntligen fick springa sitt fortaste och hade längtat i en evighet!

I 23-26 sköna km/h sprang hon och jag satt bakom henne på cykeln och konstaterade att min röda cykel inte är gjort för grusvägskörning efter hund. Den är gjort för fin asfalt och lagom tempo. Vi var uppe i 28 km/h som mest och jag trodde cykeln skulle skaka sönder men jag lät henne hållas där framme. Vill hon springa så skulle hon få springa!

Vet inte om det syns att det redan börjat skymma på bilden ovan men när vi vände hemåt efter lite mer än 3 km så hade det börjat bli lite mörkt och Iris hade vitt skum runt hela munnen! Jag vågade inte låta henne springa lika fort på alla sträckor på hemvägen och mycket riktigt höll vi på att åka rakt ut på åkern/taggtrådsstängslet två gånger då harar och rådjur trodde det var fritt fram att börja springa runt. Vansinnesbroms och Neeeeej-vrål båda gångerna. På hemvägen fick hon bara springa så fort hon ville på de lite säkrare raksträckorna.

Den sista kilometern var det sakta som gällde igen. Iris vet vad det betyder men försöker smyga upp i högre fart igen. Sakta, sakta, sakta Iris!

Efter 6,8 km var vi hemma igen och då såg Iris lycklig ut!

Hundrädsla, drag och tips

Hundrädsla

I dag har vi haft besök av en av mina arbetskompisar. Hon hade sin 7-åriga son med sig. Han är rädd för hundar och ville helst inte följa med eftersom hans mamma berättat att vi har två stycken.

Jag var helt beredd på att låsa in båda hundarna på övervåningen så han slapp se dem när han var här.

Det slutade med att han inte ville åka hem för att han tyckte det var så kul att leka med Iris och kasta boll till henne, han klappade om Lina så fint där hon låg på gräsmattan, behöver jag säga att det kändes väldigt bra i hundhjärtat? Jag är så stolt över båda hundarna men särskilt virvelvinden Iris!

Drag

När de hade åkt gjorde jag något som jag bestämde för länge sedan att jag skulle göra men det har liksom inte blivit av: låta Iris springa i drag när vi stack ut och sprang.

På med björkisselen och dragbältet och sen ut. De första metrarna ångrade jag mig som fasen, Iris drog som ett as och jag fick bara ligga som ett ankare och försöka att vara tung samtidigt som jag skulle springa normalt också.

Efter 1 km slog hon av på takten och höll ett sådant tempo att jag kunde springa bekvämt bakom henne. Däremot stannade hon där framme hela tiden och minsta ”bra” eller uppmuntran så ökade hon på takten direkt.

Iris är van att springa milen och ännu längre men nu när hon sprang i drag så tar det ju mer på hennes hundkrafter, därför sprang vi 7,27 km.

På vägen hem passerade vi alla kossorna och jag kunde inte låta bli att filma. Det är världens skakigaste film och jag flåsar rätt friskt. Iris tycker kossorna är intressanta så hon byter sida av vägen men jag följde bara efter utan att säga något.

Tips

Ni som läser detta och springer i drag med era hundar, vad har ni för bälte på er? Det jag har funkar men är bättre till skidåkningen. Jag skulle vilja ha ett som sitter lite bättre runt midjan och på ryggen. Tips?

Lilla Liam!

När vi var på Söderåsen på det där mötet förra veckan la jag dit ett exemplar av dobermannklubbens medlemstidning i klubbstugan. Det låg en mängd andra tidningar där också, bland annat flera exemplar av tidningen Draghunden.

Eftersom jag tycker det där med drag är så skoj så hade jag nog reagerat ändå men det var faktiskt gänget på omslaget som jag reagerade på först. Det var ju ”lilla Liam” och matte Anna-Carin i full fräs!

Förutom att jag följer några få dobermannbloggar så finns det bara en som jag tittar in på lite då och då som inte handlar om dobermann och det är just deras blogg!

Matte Anna-Carin började med drag för inte så många år sedan och sedan dess har de sopat banan på tävlingarna! Ascoolt!

Deras blogg är full av drag och är man minsta intresserad så går det att hitta lite bra tänk, inspiration och tips där.

Jag tänkte på det i dag när Iris och jag var ute och sprang i 13 km, nästa gång ska jag testa och låta henne dra. Ska bli roligt att se hur det går!