I dag bestämde vi oss för att åka fjället runt, en tur på ca 15 km.
Strålande sol, några plusgrader och underbar, ombytlig natur gjorde att vi njöt av varenda minut.
Under de första 8 km såg vi inte en enda människa längs vägen. Iris skuttade fritt mer eller mindre hela sträckan då det blev för tungt för henne att dra när vi knatade uppåt och ingen ville sitta fast i henne när det gick nedför heller! Hon har dessutom örnkoll på oss när hon är lös så det funkade jättebra!
När vi väl fick möte såg vi det på flera hundra meters håll. Då var det lätt att kalla in, koppla och sedan brett nog att mötas med minst 20 m marginal. Jag gillar att visa hänsyn.
Typiskt nog var det folk vid den raststuga som lågs längs vägen så vi satte oss i solen hundra meter längre bort istället. Precis när vi stannat kräktes Iris massa, massa och jag blev orolig.
Efter stoppet var Iris inte lika pigg och hoppig men nu började en rätt långsam åkning både uppåt och bland träd så det gick långsamt framåt.
När vi till slut hade kommit runt hela fjället hade vi varit på glid i 18 km! Dessutom tog vi fel håll hem mot stugan och när jag bara ville lägga mig och svimma i spåret fick Iris ny energi av att vara ute på skejtspåren igen! Full rulle raketfart!
När vi närmade oss liftarna mötte vi plötsligt folk i spåren. Ute på promenad, andra skidåkare (både stora och små) och Iris ville inget annat än att susa fram snabbast av alla så jag kortade dragkingarna och så susade vi. Alla vi mötte hade glada miner.
Så korsade vi en slalombacke och saktade in. Mycket riktigt kom två plogande hjälmar med mamma i sällskap. Ett av barnen verkade bli rädd när hon såg oss så då ropade jag att vi skulle stå helt still tills de åkt förbi, mamma tackade så mycket.
Sen susade vi sista vägen hem, pulsklockan sa att vi var inne på vår 23:e km när vi var framme vid stugan.
Jag filmade och fotade och en liten snutt blev instagramfilm även i dag.