När jag fick veta att jag hade cancer längtade jag efter vår skidresa. Det var något att se fram emot i allt det dåliga. När det dessutom inte kom någon snö i min del av Skåne på hela vintern så längtade jag ännu mer. Därför blev jag först väldigt ledsen när jag insåg att jag inte skulle kunna åka skidor efter mina andra operation då vår skidresa var inplanerad.
Ändå åkte vi upp till fjällen och husse åkte skidor med Iris. Sally och jag tog små korta promenader och njöt av snön ändå. Samtidigt längtade jag så innerligt över att få fara fram över snön efter Iris jag också.
Husse hade tagit med vår plastpulka och jag var tvungen att testa. Kunde Iris tänka sig att dra mig en liten bit i pulkan trots att jag inte kunde hjälpa till och trots att hon sprang från husse och Sally? Vad skulle hända om vi mötte någon? Jag hade ju dålig eller ingen möjlighet att styra pulkan samt att bromsa med mitt onda ben skulle inte bli ett dugg bra.
Här är svaret på frågan Vill du dra mig i pulkan Iris?!
Jag fick även svar på vad som hände vid möte på vägen tillbaka. Duktiga, snabba hund!
