I dag klippte jag gräsmattan för första gången i år. Under tiden passade Iris på att snacka med sin nya granne som precis fyllt ett år. Hon sa till honom att han inte var välkommen in till oss. Eller jag vet inte vad hon ville ha sagt.
Oavsett var det var hon förmedlade så var hon tvungen att skälla i alla fall. Inte så mycket och hon slutade när jag sa till henne men några voff-voff hann hon få ur sig. Med tanke på att det bara är andra gången som de ”möts” så här genom staketet så är jag inte särskilt orolig för fortsatt skällande.
Hon hade redan tröttnat på honom och börjat ägna sig åt annat när jag ville ta bild på dem. Jag fick kalla på henne och kommendera sitt för att få dem på samma bild. (Han fokuserade mest på hennes gula leksak, tydligen såg den väldigt kul ut där den låg).
Han verkar vara en rätt kul hund. Glad hela tiden, när han såg att Iris lekte med sin gula leksak sprang han och hämtade sin egen, skäller inte alls. Gull-fluff-hund!
Den andra nyinflyttade grannen lille chihuahuan har hon också slutat bry sig om mer eller mindre.
Det är bara en hund hon fortfarande inte slutat bry sig om och det är den tredje grannhunden, han som bott här sedan vi flyttade in, dvs tre år senare. Honom vill hon fortfarande skälla ut varje gång hon ser honom om hon bara fick.
Det är märkligt det där. Kan det ha att göra med att den grannhundens husse skällt ut mig och klagat på oss några gånger? Att hans matte skrek ”De där är de värsta hundarna jag vet!” när hon såg Lina och Iris första gången? Är Iris långsint och låter det gå ut över hela den flocken?