Tankar och eviga minnen

I dag när vi gick där på stranden Iris och jag så spelade min hjärna mig några elaka spratt.

Det var bara Iris och jag där just då och jag gick verkligen i ett sådant ”mysmode” som man hamnar ibland på hundpromenaden. Där tankarna vandrar fritt.

Först svischade tanken att vi var där utan Lina förbi. Sen kom nästa tanke helt ologiskt att vi inte kunde vara borta så länge för vi måste ju hem till Lina. Sen tänkte jag att näe, just det det slipper vi ju, vi kan vara borta hur länge som helst och kände lite lättnad.

Lättnadsdelen av det hela fick mig att skämmas och bli ledsen.

Resten av dagen hade vi det så bra Iris och jag att jag liksom glömde ett tag igen.

Så sitter jag här vid datorn på kvällen och plötsligt är jag inne och tittar på bilderna från måndagen den 27 januari. Precis efter att Lina och jag hade kommit hem från det första veterinärbesöket och jag hade stannat och köpt en massa gott till henne i djuraffären på hemvägen.

Bara det att Lina inte ville ha. Hon ville inte ha tjurmuskeln, hon ville inte ha grisörat, hon flyttade sig inte ens när Iris la sig typ på hennes bakben och började smaska.

Lina hade aldrig låtit bli godsakerna, Lina hade aldrig stått kvar så när Iris la sig bakom/på henne så där. Jag såg på henne att hon mådde dåligt. Jag ser det nu igen på bilderna jag tog.
27januari2014

Inte lång stund efter att jag tog den här bilden kom Lina upp till mig och jag satte mig med henne i soffan när hon andades så konstigt och man i bakgrunden hör Iris där nere på mattan som tuggar ben.

Jag visste redan då innerst inne men jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag klarade inte av att förstå just då.

Men du visste Lina och nu förstår jag också även om jag fortfarande inte vill.

Mitt hjärta, Linas hjärta

Lina fick ingen långpromenad i går eftersom vi andra var ute och sprang tillsammans. Lina fick nöja sig med kortare kissrundor och var ute på tomten bara. Hon var lika glad ändå och jag tänkte ta en längre runda med henne i dag istället.

När Lina låg som en kringla i soffan och sov under eftermiddagen la jag märke till att hon andades rätt så fort. Ibland drömmer hon och skäller i sömnen och det rycker i tassarna men det här var inte likadant. Hon bara andades snabbare. Kort därefter var det något som väckte henne och resten av dagen var hon bara som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Tidigt i dag åkte husse till jobbet och latmaskarna och jag sov till strax före klockan nio. Jag gav hundarna frukost, vi var ute på en liten kissrunda och sen satt sedan framför tvn och slöade någon timme under tiden som de vilade frukost. Lina låg i sin korg.

Iris vaknade till liv strax före kl 11 igen och började möblera om soffkuddarna och hoppa runt. Jag gick bort till Lina i korgen för att se om hon också kunde tänka sig att vakna till nu jag noterade direkt att min nyvakna Lina andades snabbare än vanligt. Inte flåsigt, inte ansträngt, bara snabbare. Satte min hand över hennes högersida där vid armen och kände hennes hjärta slå. Fort, jättefort.

Bad Iris komma och satte min andra över hennes hjärta. Iris som stökat runt och var pigg hade ett hjärta som tickade hälften så fort. Från det ögonblicket kände jag mig bara stressad och kunde inte tänka riktigt klart.

Jag skrev ett meddelande till någon med koll och frågade om man kan åka in med en hund som har hög puls och andas lite fortare. Fick till svar nästan direkt att om Lina hade mer än 30 andetag per minut så skulle jag åka in med henne. Jag visste direkt utan att ha räknat att det var precis det hon haft i går när hon låg där och sov i soffan. En del saker vet jag bara efter att ha räknat andetagen på x antal sovande patienter genom åren.

Lastade in båda hundarna i bilen och åkte mot veterinären i Helsingborg där hjärtspecialisten Torkel Falk jobbar. Ringde dit efter att jag börjat köra och satt i telefonkö en stund innan jag kom fram. Sa då att jag var på väg med en hund som jag trodde hade hjärtfel och frågade om Torkel jobbade i dag. Det gjorde han inte men jag var ju redan på väg och hon som svarade lät lite förvånad först. Jag hade ju sagt att hunden mådde bra och bara hade hög puls och andades lite fortare men så frågade hon plötsligt; Vad sa du att du hade för ras? När jag svarade dobermann så hörde jag riktigt hur läget blev annorlunda. Hon sa att de inte hade några tider, att alla veterinärerna på mottagningen skulle ta lunch om 25 minuter men att hon skulle hitta en som skulle hjälpa oss när vi kom fram.

När vi kom dit var det en glad Lina som följde med mig in. Vi skulle gå någonstans utan Iris och här luktade det ju både hund och katt, Lina pep förväntansfullt. Vi blev visade till ett rum nästan direkt och efter bara någon minut kom en veterinär. När hon hade lyssnat på Linas hjärta med sitt stetoskop så sa hon direkt att vi skulle röntga Linas lungor och ta ett EKG.

Som genom ett trollslag försvann all den stress jag känt och jag fylldes av ett sansat lugn. Det finns bara en sjukdom jag förberett mig på i alla år med Lina och det är DCM. Nu hade jag låtit magkänslan styra och åkt in direkt och fått rätt, jag visste varför vi skulle röntga lungorna och sa till veterinären att jag inte hade märkt av några symtom på lungödem.

Vi pratade lite om hjärtundersökningar och jag kunde flika in lite fint att Lina faktiskt varit på Ultuna och fått hjärtat undersökt ordentligt i mars 2011. Det var skönt att den kvinnliga veterinären visste precis vem Jens Häggström var och att hon märkte på mig att jag hade lite koll. Det var skönt att kunna berätta för henne att jag visste att undersökningen då visade att Lina hade extraslag på hjärtat men att väldigt få av dem var kammarutlösta.

På väg till röntgen passade Lina på att skälla på en schäfer som låg helt still på en bår utanför röntgen. Jag vågade inte titta om han andades eller inte men talade om för Lina att man inte kan skälla på dem som är så trötta och sjuka att de inte ens orkar eller kan stå. Lina godtog tack och lov det och vi kunde med värdighet passera hunden in i röntgenrummet.

Lina tyckte inte om att ligga på sidan på det kalla, hala bordet men hon är ju så snäll att hon låg där så fint ändå. Vi tog en bild från sidan och en uppifrån.

Vi fick gå tillbaka till rummet vi kom ifrån och en sköterska kom in och tog ett EKG på Lina. Lina fick gosiga filtar att ligga på och elektroderna sattes fast på hennes trampdynor, så gulligt.

27jan141 När vi väntade på veterinären satt jag på filtarna bredvid Lina och klappade henne på huvudet som jag vet att hon gillar. Hon låg med tassarna i kors och var så där cool som bara Lina kan vara. Samtidigt hade jag hennes högersida mot mitt lår och kände hennes hjärta som slog så fort därinne.

När veterinären kom tillbaka hade hon med sig EKG-remsan. Jag såg direkt att den inte såg ut som den skulle. Även om jag inte är någon expert på EKG så vet jag ju hur ett normalt ska se ut och detta var inte normalt. Däremot hade jag haft helt rätt om lungorna, röntgenbilderna hade sett bra ut.

Som jag fattade det så har Linas kammare slutat fungera som den ska. Linas puls låg på 200-240 (normalt är väl 80-100) och vi bokade in en tid till Torkel i morgon tisdag. Veterinären skrev ut betablockerare (lugnar hjärtat och pulsen) till Lina och vi fick åka hemåt och jag skulle se till att Lina håller sig lugn.

Innan vi åkte frågade veterinären hur det kom sig att Lina hade gjort de där undersökningarna då 2011. Hon sa även att det var väldigt uppmärksamt av mig att komma in så fort och tidigt då de flesta kommer in först när hunden har börjat få problem med andningen och börjat flåsa mer. Jag tänkte svara henne att jag varit beredd på det här i sju år nu men lät bli.

Stannade bara till på apoteket och den närliggande djuraffären på väg hem och hämtade medicin/köpte ben. När vi kom hem och jag tog ut Lina ur bilen såg jag att hon mådde risigt, när vi kom in fick jag det bekräftat; hon ville inte ha varken benet eller grisörat som jag hade köpt.

Lina är väldigt känslig för hur jag mår och är jag ledsen blir hon orolig, därför bad jag henne att lägga sig i korgen och gick upp för trappan för att hon skulle få vila i fred. Tog inte många sekunder innan hon kom efter.

Så jag satte mig i soffan här uppe med henne under tiden som Iris hade benkalas där nere på undervåningen. Nu hörde jag med varje andetag Lina tog att hon inte andades helt normalt med tanke på att hon legat still i soffan och inte rört sig ur fläcken på flera minuter.

Efter det hämtade jag mitt stetoskop. Om jag med handen kunde känna att Linas puls var hög så var det inget mot det jag fick höra när jag lyssnade. Ett normalt hjärta låter dunk-dunk i ett trevligt tempo, Linas lät som det gör när man härmar ett tåg (ånglok) med munnen när man leker med en tågbana. Fast det här ångloket körde på högsta fart.

Jag vet inte om Lina har DCM innan Torkel sagt det till mig efter att vi träffat honom i morgon. Jag vet inte hur bra hon kommer att svara på medicinerna eller vad som kommer att hända nu. Men jag antar att Linas dagar plötsligt är räknade och hennes tioårsdag i maj känns plötsligt väldigt långt bort.

Samtidigt känner jag mig så tacksam mitt i alla tårarna som rinner så att jag knappt ser tangentbordet framför mig. Tacksam för att jag fått ha kvar min hund så länge när så många andra drabbats så tidigt. Tacksam för att min hund är en lugn tant och inte en hund som är pigg och i sina bästa år med hela långa livet framför sig. Tacksam över att jag fått så många år med henne när jag vet hur många andra som aldrig ens fått hälften eller en tredjedel så mycket med sin bästa kompis. Att jag, oavsett hur det blir, känner att Lina redan fått ett helt hundliv!

Min lilla Lina som jag älskar dig.

Ännu ett litet DCM-hjärta

Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.

I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.

Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.

Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.

Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.

Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.

Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!

Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.

Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!

  •  Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
  •  Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
  • Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.

Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.

Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.

Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.

DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.

Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!

Lina och Iris, bärare av DCM-gen?

I dag började jag med att ta tag i Lina och och Iris kommande provtagning för att skicka till Dr Meurs i USA. Dvs för att ta reda på om de är anlagsbärare för hjärtsjukdomen DCM som drabbar Dobermann rätt hårt.

Det finns två sätt att testa hunden på för oss som bor i Sverige. Antingen tar man ett blodprov eller så kan man skicka efter ett litet ”Swab-kit” (alltså en odlingspinne som man rullar runt i hundens mun) som man sedan skickar till USA.

Allt detta finns det information om på nedanstånde hemsida och det är bara att klicka på bilden för att komma vidare till hemsidan.
skarmonov3

Där finns även den lista där hittills testade hundar vars ägare gett sitt medgivande till att resultatet visas med. Just nu är listan fylld med övervägande amerikanska hundar men redan nu har några danska och norsk-reggade hundar dykt upp.

Jag kommer att testa båda mina hundar och deras resultat kommer att vara synliga för alla.

Fick gå till biblioteket i dag för att skriva ut de formulär som man behöver för varje hund då jag inte har någon skrivare. När jag satt där vid datorn så insåg jag plötsligt att båda mina hundar kan vara genbärare. Fy!

Eftersom Linas pappa Don Danté Zamolxis trillade ner död när han var 6 år gammal och två av Linas kullsyskon dog när de var 3 respektive 5 år gamla så har jag ju vant mig vid tanken på att Lina också är drabbad och vetat om detta i flera år. Pappa Dante hade ju t ex redan dött när jag köpte Lina även om jag då inte insåg vad det innebar i praktiken.

Men nu vet jag ju bättre… Med bättre menar jag att vi nu vet att över hälften av alla dobermann har genen. Så rent statistiskt kan det mycket väl vara så att även Iris är drabbad. Vill jag verkligen få två så dåliga besked? Tanken på att lägga ner alltihop direkt infann sig kan jag säga.

Fast hur ska vi då få bukt med sjukdomen? Om ingen testar? Jag har hört de som sagt att man tänker vänta tills man vet om det verkligen stämmer, tills provet kommer till Europa, att man inte litar på resultatet. Men enda sättet att ta reda på det är ju att testa så många hundar som möjligt och se om det stämmer. Ge forskarna så mycket som möjligt att gå på. Vår hundkompis Expo som har fått diagnosen DCM kommer ju också att skicka i väg ett prov och jag vet att matte Emelie kommer att låta resultatet bli offentligt på den där listan.

Det kostar i dagsläget ca 330-400 kronor i svenska kronor att testa sin hund. (60 dollar per hund om man inte skickar in fem eller fler samtdigt då det kostar 51 dollar per hund).

Just nu är jag lite osäker på hur man ska skicka de respektive proverna. Räcker det med ett vanligt kuvert?