Någon kanske undrar vem som utsett mig till Lidingös eget surkart i koppeldebatten, och det är en utmärkt fråga. Lösa hundar är ju det roligaste som finns! Lina älskar att springa lös. Jag skulle på fullt allvar inte bry mig ett dugg om Lidingös samtliga hundar gick lösa om det inte vore för de situationer som uppstår där jag och Lina drabbas av dåliga erfarenheter som irriterar mig så mycket. Exempel:
Jag är ute och går med en tvåårig dobermann som höglöper, dvs. en rätt stursk tonåring med mens. Gående mot mig på stigen dyker det plötsligt upp en lös hund, en setter. Ägaren ser jag komma gående en bit bakom hunden. Några meter framför oss delar stigen upp sig i ett kors och jag sätter Lina ner i väntan på att hundägaren ska koppla sin hund och/eller att jag sen kan se vilket håll de tar för att själv sedan inte ta samma väg. Lina är lugn och tyst där hon sitter. Ägaren svänger vänster i stigkorset. Hunden står kvar. Ägaren pratar lugnt med sin hund, säger åt den att följa med matte eller nåt, jag uppfattar inte riktigt orden. Hunden börjar gå mot Lina och mig. Lina sitter, jag väntar tyst, ägaren står kvar och pratar med sin hund. Hunden går en bit till. Nu börjar jag fundera på vilka alternativ jag har då hunden inte verkar ha minsta lust att gå mot eller med sin matte. Lina sitter fortfarande och är tyst, men det är omöjligt att ta miste på att hon nu är på helspänn. Hunden tar nu ytterligare några steg mot Lina och jag får ur mig ett ”Neeeeiijj!” som riktar sig lika mycket till Lina som nu börjar tappa sitt tålamod, som till hunden att den inte ska komma närmare, som till ägaren att nu får du banne mig fatta att vi inte vill ha din hund här! Nu är hunden så nära att jag har fullt upp att hålla Lina så kort jag kan i kopplet för att hon inte ska nå fram till den. Detta resulterar i att Lina dansar runt och skäller på den lilla yta hon har, omedelbart runt och mellan mina ben. Vid detta laget har jag noll koll på den andra hunden, har fullt upp att få Lina att sätta sig och sluta skälla. Lyckas till slut efter lite bråk med henne, tittar upp mot den andra hundägaren som nu plötsligt väljer att tilltala mig ”För min del får du gärna släppa henne så de får hälsa.”
VA!? Jag tror inte mina öron! När, när, när i denna situation tolkar hon mitt agerande som att det är det jag är ute efter? Varför trodde hon att jag sa/ropade ”Nej”? Lina och jag tränar på att gå fint i koppel, utan att skälla på andra hundar, varje gång vi går utanför dörren. Vi övar, övar och övar. Hundägare som hon bidrar inte med någon hjälp på vägen direkt. Och ändå gick det ju bra, hunden var ju snäll och jag fick Lina att sluta skälla, det gick bra till slut. Men inte i närheten av det skedde på mina villkor. Under tiden som hon inte gjorde ett dugg förstörde hon för mig och min hund! Under tiden som hon inte gjorde ett dugg tänkte jag på vad som skulle hända om Lina nådde fram till hunden, vad som skulle hända om hunden helt plötsligt skulle hoppa på Lina, om jag skulle släppa kopplet eller inte för att undvika Linas stress av att ”sitta fast” i kopplet om det skulle bli bråk. Skulle jag hinna sära på dem om det blev bråk eller parning? (Min puls steg med andra ord) Så mitt i dessa tankar kommer hennes lösning på att hon inte hade pli på sin hund, ett förslag om att jag kanske skulle ta och släppa min jag också. För att citera en god vän; ”Ja, så fint då.”
Och jag kan inte låta bli att undra om man nu väljer att ha sin hund lös, trots halvdålig pli på den, måste den gå lös hela tiden? Går det inte ens att koppla vid möte? Det tar mindre än trettio sekunder.
Jag har ju tidigare skrivit att jag tänker prata artigt och lugnt, istället för att skrika som en del hundägare har en tendens att göra när de vill framföra sin åsikt. Så trots inre kaos och massor med svordomar på lager svarade jag ”Näe, för min hund löper och dessutom ska man inte ha hunden lös om man inte har inkallning på den, så jag tycker nog att det är du som ska koppla din istället.” På detta svarade hon inte.
Sen gick vi hem, Lina och sura jag.
