Det pratas om hundkörkort, det debatteras om farliga hundar, farliga raser och förbud mot vissa raser.
Jag anser själv att jag har större ansvar att ha koll på mina hundar på ett annat sätt än en del andra hundägare. Folk är rädda och har fördomar, det är mitt jobb att bevisa motsatsen och visa hänsyn. Plus att två dobermann vare sig man vill det eller inte kan göra större skada en en toypudel, så är det bara!
Samtidigt påstår jag att i stort sett alla olyckor som sker beror på ägarna. För vissa hundägare är banne mig de som förstör för alla oss andra. Kategorin hundägare som på grund av bristande koll på sina egna hundar (eller är det bristande intresse?) står bakom olyckorna man sen kan läsa om i kvällspressen.
Den senaste tiden har jag hittat två olika historier som inte har särskilt mycket gemensamt egentligen förutom att plötsligt blir skillnaden på stor och liten hund väldigt stor. Då en stor hund kan göra skada på ett helt annat sätt.
Den första är från ett inlägg på hundforumet vovve och är skrivet av en tjej som heter Ida och har en liten dvärpinscher/chihuahuablandning:
…det är så att jag brukar ta med min vovve ner till havet varma dagar för att se om han vill bada lite och svalka av sig. Vi går alltid till samma strand, men jag har honom kopplad på stranden eftersom det står tydligt att man inte får ha hunden lös dit vi brukar gå.
Ibland är det andra hundar där, som inte är kopplade. Det har hänt flera ggr att lösa hundar har kommit fram till Nasse(min hund) och velat ta kontakt med honom, och det har gått bra. Men de senaste gångerna har det kommit fram samma 2 små vovvar som inte har betett sig lika bra mot Nasse. Häromdagen kom dessa 2 ”argsinta” vovvar fram till oss igen, och deras ägare kom gåendes efter dom (det är 2 hanar).
Det enda hon sa var ”Dom gillar inte kopplade hundar, så inte så konstigt att dom morrar när din hund är kopplad.” jag sa bara” Jag har honom inte lös här, för man får inte det” sen gick jag.. Varenda gång vi träffar dessa 2 hundar är det samma sak som händer. Jag och Nasse går helt ”fridfullt” ner mot vattnet och plötsligt står dom där framför Nasse och morrar(bara någon meter ifrån), och ser ut att vara sekunder ifrån att hoppa på honom.
Jag vet inte vad jag tycker är värst, att människan vet att hundarna har problem med andra hundar och ändå inte kopplar sina hundar eller vad som kommer hända när de där hundarna beter sig mot någon som är större, tyngre och argare än Idas vovve! Så fruktansvärt respektlöst och onödigt.
Samtidigt går det inte att komma ifrån, hade de hundarna varit elaka mot Nasse så hade Ida kunnat öva straffsparkar med de två små hundarna.
Den andra berättelsen jag läst är en där det var en större hund inblandad, närmare bestämt en rottweiler, och plötsligt blir situationen en helt annan. Emma är ute och går med sin Australian Shepherd när följande händer;
…Arrac började bli något orolig inför en tomt som har hundar, vilket han alltid blir men idag började den oron tidigare än vanligt. Jag byter sida på Arrac till min högra sida i höger hand så jag går mellan honom och den tomten så att han inte behöver fronta. Framme vid den tomten ser jag mellan buskarna och sopptunnan två svarta ben som kommer. Tänkte att de ska väl ut med hundarna så jag saktade ner och avvaktade. Det tar ju bara en sekund innan jag ser att en Rottweiler kommer ut lös, utan ägare och utan halsband.. Den kom nosade bakom sopptunnan och i samma ögonblick som den hade fritt synfält så slutade den att nosa…. Här tänker jag att nu vänder jag och byter håll, men jag han inte ens överföra den tanken till mina fötter innan den tittade under lugg och ser oss. Detta är mellan 20-30m från oss…
På mindre än en sekund så spänner den, en hane blicken i Arrac och bröstar upp sig i ett språng! Han stannade inte ens upp för att fundera han visste precis vad han ville göra med Arrac. Jag tar Arrac bakom mig, han hade jättekort koppel så han är nära min rygg. Samtidigt som jag gör mig så stor och hotfull jag bara kan och sätter upp en bestämd hand i luften för att mota bort Rottisen och skriker hotfullt håll dig borta! NEJ! Men hunden reagerar inte det minsta han tittar inte ens på mig! Han har vid det läget redan kommit upp i maxfart och jag fortsätter att skrika och försöka hindra honom! Han var som ett militärt vapen, en missil som är låst på sitt mål! Han ändrade inte ens tempot jag fanns inte! Han hade bara Arrac i sin blick! HAN FLYGER BARA RAKT PÅ!!!!!!!!!!!
Eftersom Arrac var bakom mig så slänger sig Rottisen runt till min högra sida för att plocka Arrac. Att jag hade Arrac bakom gjorde att Rottisen fick mindre fart och mindre kraft i sitt FÖRSTA HUGG! Men en Rottis hane har riktigt kraftiga käkar som gör stor skada! Jag gör allt jag kan för att få tag i hundens nackskinn som inte ens har ett halsband på sig! Jag kan inte spraka för att han är för nära mig. Jag får tag i nackskinnet och försöker slita bort honom från min lilla Arrac. Han bara fortsätter att HUGGA, HUGGA och HUGGA min hund!
Jag lyckades dra undan honom 20-30cm efter första hugget men han tar bara sats med bakbenen och flyger på igen, och jag försöker dra undan honom. Jag roterar samtidit för att försöka komma mellan och få bort Arrac från honom. När han inte får tag i halsen så ger han sig på frambenet och hela högra sidan. Han tar tag om Arracs tass och sliter i den kraftigt bakåt! Här börjar jag inse att jag är chanslös och mina armar orkar inte längre. Jag tar i för allt vad jag har och är värd! Mina förbannade vrål på hunden börjar nu övergå till hysteriska skrik och tårarna sprutar åt alla håll! Hör ingen mig? Jag börjar här få in lite tankar och det känns som en evighet… Jag ser hur en kropp full av kraft hugga tag i min späda men muskulösa hunds kropp. Jag ser han ta flera saftiga tag och bara sliter. Gör mitt tag i nackskinnet någon nytta över huvudtaget? Jag har aldrig känt mig så maktlös och svag någonsin. Jag var så förbannat rädd! Jag har aldrig förstått riktig rädsla fören nu! Jag får bilder i huvudet hur Rottisen sliter Arrac i stycken och att jag kommer att se på när min hund dödas! Jag är för svag! Att inse att man inte kan göra ett skit är fruktansvärt! Jag känner hur Arrac faktiskt vill fly bort från Rottisen, han vill inte mötas och slåss. Jag tänker då att hans enda chans är om han springer iväg! Om jag bara släpper hans koppel och tar tag med min högra hand på Rottisen också så kanske jag kan hålla honom med två händer…
Jag släpper Arracs koppel och mycket riktigt börjar han springa bort från oss. Innan jag hinner få tag med den andra handen på Rottisen så tar spjärn med bakbenden och kastar sig mot Arrac. Jag får inte tag på honom och allt går i slowmotion. Arrac har ju bara kommit iväg max en meter och Rottisen flyger genom luften och börjar bita tag i Arracs bakdel… Jag försöker verkligen slänga mig efter och få tag i den stora svarta… Då äntligen kom hundens husse och slängde sig över sin hund! Jag fick tag i Arrac och avlägsnade honom från Rottisen genast!
Allt detta tog troligen inte många sekunder men det kändes som en hel evighet! Jag var fullständigt hysterisk och grinar så kraftigt att jag har svårt att få luft! Jag ser hur Arrac håller upp höger framben och blodet rinner överallt…
Visste rottweilerägaren att hunden var ute själv och okopplad? Vet inte. Det enda jag vet är att det är självklart att händelsen polisanmäls och att det är rottweilerägaren som ska stå för alla veterinärkostnader.
Även om jag aldrig råkat ut för något liknande så lider jag så fruktansvärt med både Emma och Arrac! Jag hoppas innerligt att de återhämtar sig båda två efter den fruktansvärda händelsen.
Ändå, eller kanske just därför, blir jag så fruktansvärt provocerad av den där småhundsägaren på stranden som inte bryr sig mer! Som verkar tigga om att hennes ska hamna i slagsmål. Även om de hundarna aldrig kan göra samma skada som en rottis så kan de ju faktiskt göra skada de också. Både psykiskt och fysiskt.
För att läsa Idas inlägg på vovve i sin helhet klicka här
För att läsa Emmas inlägg om rottweiler-attacken i sin helhet, klicka in på hennes blogg här
Den här härliga tidningen Runner’s World läste jag häromdagen. Omslaget med en tränad flicka och en black & tan-hund fick mig ju så klart att tänka ”målbild” direkt! Är det en sak jag längtat efter så är det att kunna springa och röra mig med hundarna igen.
En liten lista med råd till både löpare och hundägare finns också med och jag kan inte låta bli att irritera mig på råden till löparen.