Iris är oftast glad. När hon är glad har hon gärna något i munnen. Har hon något i munnen så kommer hon gärna och visar det. (Hon började med detta när hon var några månader bara, kolla här)
Saker som med fördel bärs runt och stolt visas upp; en strumpa. Hittar man ingen på golvet så går det bra att öppna tvättkorgen och hämta en. Boll eller pipleksak och allra helst en kombination av bägge. Ett ben i något av stadierna lite tuggat till nästan uppätet.
Ofta när jag sitter framför datorn och gör viktiga saker som inte kan vänta så kommer Iris gärna och visar att hon har bollen. Oavsett hur lång tid det tar att få mattes uppmärksamhet.
Jag brukar titta lite på saken hon kommer med, prata med henne om den. Är det bollen så kanske vi leker lite med den en stund.
När hon därmot kommer med benet så brukar jag mest beundra och säga att jag tycker att benet ser gott ut. Säga saker som Åhhhh vilken fint ben du har hittat. Iris brukar hålla med och vifta på svansen för att säga att det var exakt därför hon kom och visade benet.
Eftersom strumpor har en tendens att försvinna på mystiskt sätt även om man inte har en Iris hemma så leker vi aldrig med några strumpor hon kommer med, särskilt inte såna som kidnappats ur smutstvätten. Däremot brukar jag tacka henne så mycket för att hon kom med den.
Att visa saker kan ta på krafterna och ofta tar Iris en liten tupplur i närheten efter att hon visat färdigt. Ibland tror jag att hon gör så här för att hon gillar att ha alla ”sina” saker på samma plats; strumpan, bollen, benet… och matte.
Finemang-pang att ha en liten kompis som alltid vill vara nära och gillar att apportera saker! Ooooooooooo tänk så mycket användning man kan ha av detta i tävlingssammanhang.
Finns det inga nackdelar med detta kan man fråga sig?
