Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Hundmöte – Livet med dobermann

Hundmöten och dobermannmöte!

Iris och jag är i Katrineholm hos min mamma. Planen i dag var att vi skulle aktivera oss under dagen och liksom göra något vettigt.

Värmen gjorde att det slutade med att vi åkte ner till sjön, lät Iris doppa sig och simma en sväng innan mamma och jag åt lunch vid sjökanten med Iris liggandes under bordet. Resten av dagen var vi hemma på tomten och kände oss varma, dvs inte särskilt vettigt.

Tur att Allan också är i Katrineholm just nu. Allan som i Iris systerson. Allan och hans husse kom hit strax före kl 18 och så gick vi på promenad alla fyra mot centrum.

Jag höll tummarna för många hundmöten längs vägen men tyvärr såg vi bara några få. Allan blir nämligen väldigt till sig när han ser andra hundar och när man är en så stor kille som han så kan det lätt bli jobbigt när man är ute på promenad med honom.

Jag styrde hundpromenaden mot mitt gamla favvohak och vi åt kebab/hamburgare. (Allan skvallertränades på andra hundar med pommes frites) Sen gick vi över torget och vidare bort till stadsparken. Här såg vi fler hundar som vi kunde öva på och Allan var jätteduktig.

Vi turades om att gå med Allan under hela promenaden så att husse skulle få lite paus emellanåt. Alla som haft en stor hund som behöver träna på hundmöten vet att det kan ta på krafterna. Istället för att bli frustrerad så kunde husse nu byta hund med mig och ta Iris en stund. Dessutom kan det ibland vara nyttigt att se sin egen hund ”utifrån” i sådana här situationer.

Jag har även helt slutat bry mig om vad andra människor tycker om den hund jag har i snöret vid hundmöten. Något som enligt mig är en väldigt stor del av just hundmöten. Så jag gick så gärna med Allan oavsett vem vi mötte.

När vi kände oss klara med det gick vi på långpromenad och passerade några hundar till men annars var det mest träd och åkrar i sikte. Precis när Allan fått syn på det läskigaste han sett på länge (en nyfiken ko) kom en bil åkande på vägen där vi gick. En bil som stannade och där ett dobermannhuvud stack ut genom framrutan!

Jag har länge vetat att det bor en Cape Secure hund här i Katrineholm och jag tror minsann att vi blev lika glada båda två att se varandra! De frågade om vi skulle följa med ner till sjön och bada men då hade vår utflykt redan varat i mer än tre timmar och vi var alla rätt trötta men vi bestämde oss för att höras via facebook.

När Allan och Iris hade varit ute på promenad i över fyra timmar var vi hemma hos mamma igen. Då var det rätt skönt att bara sjunka ner i soffan och titta på fotboll! Iris somnade typ direkt, det blev en ovanligt vettig dag till slut!

Skendräktig tik på regnäventyr

Iris är skendräktig. Hon vill bara bygga bo och göra valp av varenda boll/leksak/strumpa hon hittar. Häromkvällen när vi skulle gå och lägga oss hade hon bäddat runt så mycket och så frenetiskt i vår säng att hon rivit sönder våra nya påslakan. Helst av allt vill hon bara ligga inne och gny och känna mjölken rinna till i hundtuttarna.

Därför bestämde jag, trots rutten väderlek, att Iris skulle ut! Ut och se, ut och gå, ut och springa.

Jag packade in henne i bilen och vi åkte mot Malmö. Första anhalt; skateboardparken. Det fanns en plan att jag skulle fota några av kidsen (från skolan) som åkte där men regnet gjorde att jag hoppade det.
skate13.1
Istället la jag all fokus på Iris. Hon skällde på några av barnen som var där precis när vi kom och några av barnen som verkligen ville hälsa på henne fick godis att ge henne så hon satte sig ner och det blev ordentligt. Alla barnen kände igen mig och jag hade koll på dem men Iris och barnen hade ju aldrig träffats. Iris ville helst smaka på alla barnens medhavda smörgåsar. Ville nosa i deras väskor.

Sen tränade jag lite fjärrdirigeringar och vi lekte med gappaybollen. Hon växlar om väldigt mycket när hon får en uppgift eller vi tränar något. Det är som att hon tar på sig uppgiften att vara vaksam tills att jag säger ”sitt”, då släpper hon allt annat och lägger all fokus på mig. Bra övning.

Efter det lämnade vi parken bakom oss och gick ner mot vattnet. Redan på väg dit började det regna mera men jag var så nöjd i min keps och regnjacka, såg fram emot att hela stranden och stället för oss själva.
skate13.2
skate13.3
Vi fick precis som jag ville, det var nästan ingen annan ute. Enstaka hundägare på långt avstånd under paraplyer. Jag passade på att träna inte-jaga-fåglar med Iris. Stora fiskmåsar och sånt har Iris inte kunnat låta bli vid några tillfällen, nu satt måsarna och tjockade upp sig på stranden och började flaxa när vi närmade oss. När Iris mållåste och tog de första stegen mot kallade jag in och hon lyssnade varje gång!

Under tiden piskade regnet först framifrån på ditvägen och bakifrån på tillbakavägen. Först blev jeansen blöta, sakta men säkert skorna och strumporna, det började läcka in vatten innanför kragen på jackan. Till slut var hela jag blöt.

Eftersom jag ändå var genomblöt stannade vi en stund till på gräsmattorna. Med skötsamhet följer mer frihet och jag kastade Iris gappayboll åt alla möjliga håll på gräsmattan och hon sprang runt och hämtade/letade.
skate13.4

Sakta men säkert gick vi upp mot agilityhindren som står uppställda där och vi började leka lite slalom. Jag tog fram min telefon och filmade och mitt i filmandet dök en annan hund upp från ingenstans. På filmen ser man den komma men jag märkte den först när jag hörde den skälla, avbryter Iris och säger ”fot”. Efter det glömde jag att jag filmade för en stund och blev arg på Iris.

När jag blir arg då gapar jag. Inte särskilt föredömligt men jag är faktiskt ändå rätt nöjd med hur hon kommer tillbaka direkt och stannar hos mig. Vi återgår direkt till det vi höll på med innan och Iris avslutar med att göra helt rätt direkt efteråt. (Ljudet försvinner lite efter att hunden kom farande, tyvärr, jag berömmer Iris och är glad direkt efteråt men det hörs knappt)

Varför den hussen(?) valde att gå rakt mot oss så där kommer jag nog aldrig att få reda på. För några år sedan så hade jag kanske brytt mig om att bli arg eller irriterad på människan, nu lägger jag fokus på Iris istället. Hade ni sagt något till den andra hundägaren?

Två timmar efter att vi lämnade bilen på parkeringen var det dags att åka hem igen. Det gick inte att ha jeansen eller skorna på sig, jag körde hem barfota utan jeans med regnjackan över mina bara ben. Väl hemma delade vi handduk och gnuggade oss torra innan vi kröp ner under en filt i soffan och kollade på tv. Det känns lite som att skendräktiga tiken fick precis som hon ville till slut ändå.

Fotodag i snön med lilla Anna

Jag hoppas att alla var ute och njöt av det fina vädret i dag! Själv gick jag en långpromenad med Lina i solen och det var skönt, tyst och mysigt att bara vara vi två.

När Lina fått sin promenad bytte jag hund och mötte upp Emelie och Anna för en längre snötur.
2mrs11.1
Vi hade inte gått så länge när vi kom till ett öppet fält och såg lite andra hundägare på avstånd. Bland annat en Rhodesian Ridgeback på sisådär en hundra meter som gick lös med sin ägare i sällskap. Vi såg hur hunden upptäckte oss, tog några intresserade skutt och spanade lite. Bara det att sen skuttade den närmare och närmare och närmare tills den till slut stod nittiofem meter längre fram, dvs fem meter framför oss.

Det var ju helt uppenbart vad som var på väg att hända och jag plockade upp kameran samtidigt som jag och Emelie kallade in och höll i våra hundar. När den väl stod där fem meter framför oss släppte jag Iris så att hon fick säga hej. Hundmöte blev det ju vare sig jag ville det eller ej.
2mrs11.2
Emelie däremot ville inte att Anna skulle leka med honom så hon höll Anna hela tiden. Jag passade på att använda honom som störning under tiden som hans husse kom pulsandes genom snön för att hämta sin hund (inkallningen funkade ju nämligen inte..) Växlade mellan att ge Iris frikommando och kalla in henne och låta henne gå nära. Iris kunde bra och jag var viktigare än den stilige hanen som visade sig vara två år.

När husse fått med sig sin hund så sa Emelie högt för sig själv Ja, det var ju tur att inte Expo var med…

Vi knatade vidare över ängen och gick sedan i skogen bort till badplatsen där vi varit så många gånger förut. Isen låg tjock kring bryggan så vi stannade där och njöt av solen en bra stund.
2mrs11.3
Jag fotade lilla Anna som inte är så liten längre. Nu är det inte mycket kvar av valpen! Stor flicka nu, snart färdigväxt på höjden även om kroppen fortfarande är lite i ofas.
annamars2.11

Skit-skylt, skit-gubbe, skit-labrador!

Det är ett evighetslångt kapitel det här med hundmöten, andra hundar och hundägare.

Eftersom Iris drar mig på skidorna och Lina trivs bra med att springa vid sidan så har jag ju åkt med båda hundarna några gånger nu i vinter. Iris i draglina och Lina i koppel fäst i draglinan. Hade båda dragit haft jag inte haft en chans att bromsa eller stanna om de inte lyssnade på kommando men nu behöver jag inte vara orolig för det alls. Iris är inte tillräckligt stark ensam och Lina hittar inte på några hyss.

Vi klarar hundmöten och kan köra förbi andra hundar, bara vi har lite avstånd mellan oss så tittar bara mina vovvar lite nyfiket och springer sedan vidare.

Men, och det är ett stort men, då gäller det att de hundarna vi möter inte är lösa och kommer springades rakt mot oss! Läget blir väldigt annorlunda då nämligen. Det gör ont och slutar med blåmärken på min arma kropp!

Nu går det ju oftast att undvika andra lösa hundar då de syns på långt håll men ibland så poppar även de upp från ingestans. Som häromdagen när jag åkte med både Lina och Iris och det plötsligt skuttade ut en svart labrador ur vassen omedelbart till höger om oss. Inte en chans hade jag att göra ett skit och vi kom i så hög fart att det bara var att försöka slappna av och hoppas på att jag inte skulle slå mig för mycket när jag gick omkull.

Lyckades på något märkligt sätt att lösa ut draglinan så att Lina och Iris faktiskt lossnade från mig. Nu hade det ingen som helst betydelse i själva mötet med labben då de liksom redan hade nått fram till varandra men jag fick ju kalla in dem istället för att kunna hala in dem. Plus att när man har skidor på fötterna och ligger i en hög på marken är det inte så enkelt att bara gå och hämta sina djur även om de bara är 5 meter ifrån en.

Men se det gick ju inte heller, för vad händer så klart? Jo gubben som har hunden börjar nämligen se till att få tag på MINA hundar, inte sin egen. Jag var tvungen att säga till honom upprepade gånger att han skulle släppa taget om koppel och linor och plocka in sin hund innan han reagerade och jag argt kunde säga åt dogsen att komma till mig. (Helt fel i hundtränarsynpunkt jag vet men mina hundar kommer ändå, de får bara beröm när de kommer in ändå)

När hundarna var hos mig så kunde jag inte låta bli att fråga om han inte skulle ha hunden kopplad och mumla lite om koppeltvång. Men näedå, han hänvisade till en skylt som jag veeet sitter längre upp i skogen där det står att hundar inte behöver ha koppel mellan vissa datum. Skit-skylt!

Sen att det i praktiken betyder att lös hund ska lyda som om den vore kopplad är ju tydligen aldrig någon som vet. Skit-gubbe!

Och inte fasen blev det bättre av att när jag åkt färdigt min runda och skulle lasta in djuren i buren på bilen ser att Lina har två hål som blöder i sidan, typ överkäkshuggis som slagit ihop med undekäkshuggis och båda tänderna gjort varsitt hål. För tredje jävla gången har Lina nu blivit biten av en skit-labrador!

Jag kanske är onödigt sur

Någon kanske undrar vem som utsett mig till Lidingös eget surkart i koppeldebatten, och det är en utmärkt fråga. Lösa hundar är ju det roligaste som finns! Lina älskar att springa lös. Jag skulle på fullt allvar inte bry mig ett dugg om Lidingös samtliga hundar gick lösa om det inte vore för de situationer som uppstår där jag och Lina drabbas av dåliga erfarenheter som irriterar mig så mycket. Exempel:

Jag är ute och går med en tvåårig dobermann som höglöper, dvs. en rätt stursk tonåring med mens. Gående mot mig på stigen dyker det plötsligt upp en lös hund, en setter. Ägaren ser jag komma gående en bit bakom hunden. Några meter framför oss delar stigen upp sig i ett kors och jag sätter Lina ner i väntan på att hundägaren ska koppla sin hund och/eller att jag sen kan se vilket håll de tar för att själv sedan inte ta samma väg. Lina är lugn och tyst där hon sitter. Ägaren svänger vänster i stigkorset. Hunden står kvar. Ägaren pratar lugnt med sin hund, säger åt den att följa med matte eller nåt, jag uppfattar inte riktigt orden. Hunden börjar gå mot Lina och mig. Lina sitter, jag väntar tyst, ägaren står kvar och pratar med sin hund. Hunden går en bit till. Nu börjar jag fundera på vilka alternativ jag har då hunden inte verkar ha minsta lust att gå mot eller med sin matte. Lina sitter fortfarande och är tyst, men det är omöjligt att ta miste på att hon nu är på helspänn. Hunden tar nu ytterligare några steg mot Lina och jag får ur mig ett ”Neeeeiijj!” som riktar sig lika mycket till Lina som nu börjar tappa sitt tålamod, som till hunden att den inte ska komma närmare, som till ägaren att nu får du banne mig fatta att vi inte vill ha din hund här! Nu är hunden så nära att jag har fullt upp att hålla Lina så kort jag kan i kopplet för att hon inte ska nå fram till den. Detta resulterar i att Lina dansar runt och skäller på den lilla yta hon har, omedelbart runt och mellan mina ben. Vid detta laget har jag noll koll på den andra hunden, har fullt upp att få Lina att sätta sig och sluta skälla. Lyckas till slut efter lite bråk med henne, tittar upp mot den andra hundägaren som nu plötsligt väljer att tilltala mig ”För min del får du gärna släppa henne så de får hälsa.”

VA!? Jag tror inte mina öron! När, när, när i denna situation tolkar hon mitt agerande som att det är det jag är ute efter? Varför trodde hon att jag sa/ropade ”Nej”? Lina och jag tränar på att gå fint i koppel, utan att skälla på andra hundar, varje gång vi går utanför dörren. Vi övar, övar och övar. Hundägare som hon bidrar inte med någon hjälp på vägen direkt. Och ändå gick det ju bra, hunden var ju snäll och jag fick Lina att sluta skälla, det gick bra till slut. Men inte i närheten av det skedde på mina villkor. Under tiden som hon inte gjorde ett dugg förstörde hon för mig och min hund! Under tiden som hon inte gjorde ett dugg tänkte jag på vad som skulle hända om Lina nådde fram till hunden, vad som skulle hända om hunden helt plötsligt skulle hoppa på Lina, om jag skulle släppa kopplet eller inte för att undvika Linas stress av att ”sitta fast” i kopplet om det skulle bli bråk. Skulle jag hinna sära på dem om det blev bråk eller parning? (Min puls steg med andra ord) Så mitt i dessa tankar kommer hennes lösning på att hon inte hade pli på sin hund, ett förslag om att jag kanske skulle ta och släppa min jag också. För att citera en god vän; ”Ja, så fint då.”

Och jag kan inte låta bli att undra om man nu väljer att ha sin hund lös, trots halvdålig pli på den, måste den gå lös hela tiden? Går det inte ens att koppla vid möte? Det tar mindre än trettio sekunder.

Jag har ju tidigare skrivit att jag tänker prata artigt och lugnt, istället för att skrika som en del hundägare har en tendens att göra när de vill framföra sin åsikt. Så trots inre kaos och massor med svordomar på lager svarade jag ”Näe, för min hund löper och dessutom ska man inte ha hunden lös om man inte har inkallning på den, så jag tycker nog att det är du som ska koppla din istället.” På detta svarade hon inte.

Sen gick vi hem, Lina och sura jag.