Hundrädsla

15 juli, 201215 juli, 2012

Hundrädsla, drag och tips

I dag har vi haft besök av en av mina arbetskompisar. Hon hade sin 7-åriga son med sig. Han är rädd för hundar och ville helst inte följa med eftersom hans mamma berättat att vi har två stycken.

Jag var helt beredd på att låsa in båda hundarna på övervåningen så han slapp se dem när han var här.

Det slutade med att han inte ville åka hem för att han tyckte det var så kul att leka med Iris och kasta boll till henne, han klappade om Lina så fint där hon låg på gräsmattan, behöver jag säga att det kändes väldigt bra i hundhjärtat? Jag är så stolt över båda hundarna men särskilt virvelvinden Iris!

Drag

När de hade åkt gjorde jag något som jag bestämde för länge sedan att jag skulle göra men det har liksom inte blivit av: låta Iris springa i drag när vi stack ut och sprang.

På med björkisselen och dragbältet och sen ut. De första metrarna ångrade jag mig som fasen, Iris drog som ett as och jag fick bara ligga som ett ankare och försöka att vara tung samtidigt som jag skulle springa normalt också.

Efter 1 km slog hon av på takten och höll ett sådant tempo att jag kunde springa bekvämt bakom henne. Däremot stannade hon där framme hela tiden och minsta ”bra” eller uppmuntran så ökade hon på takten direkt.

Iris är van att springa milen och ännu längre men nu när hon sprang i drag så tar det ju mer på hennes hundkrafter, därför sprang vi 7,27 km.

På vägen hem passerade vi alla kossorna och jag kunde inte låta bli att filma. Det är världens skakigaste film och jag flåsar rätt friskt. Iris tycker kossorna är intressanta så hon byter sida av vägen men jag följde bara efter utan att säga något.

Tips

Ni som läser detta och springer i drag med era hundar, vad har ni för bälte på er? Det jag har funkar men är bättre till skidåkningen. Jag skulle vilja ha ett som sitter lite bättre runt midjan och på ryggen. Tips?

20 januari, 201220 januari, 2012

En dobermannägare att skämmas över!

Jag minns inte hur jag hittade till Nicoles blogg eller inlägget hon hade skrivit i september förra året men när jag läste blev jag arg! Jag citerar:

Rätt vad det är står en dobermann mitt ute i åkern…

Då förstår jag vad mannen LÅNGT där borta skriker på…

Hunden får syn på mig och jag hinner inte reagera förrän den kommer springande (och skällande) emot mig med världens fart…

Som bekant är jag LIVRÄDD för lösa hundar (oavsett storlek) och jag vet inte vad jag ska göra då jag i bakgrunden fortfarande hör mannen skrika.

Jag tog min tomma dramatenkärra och slog till hunden med den… Jag vet inte var jag fick varken mod eller kraft ifrån, från rädslan tror jag…

En olycka att hund som är lös springer fram kan ju hända alla men är man hundrädd så spelar det ju ingen roll om hunden är snäll eller dum i det läget och då gäller det ju att som hundägare ta sitt ansvar.

Därför fick fortsättningen på historien mig att se rött och bli riktigt förbannad då dobermannägaren gick ifatt och började skrika och hota med att nästa gång skulle han se till att hunden bet henne! (Blogginlägget i sin helhet kan ni läsa HÄR.)

Dagen efter möter Nickole hundägare igen och denna gång slutar det med att polisen kommer. Jag gillar polisens agerande och att de tog saken på allvar och stöttade Nicole, läs mer om det HÄR.

Hunden har alltså synts till i Tullinge i Stockholm och nu den 18 januari skriver Nicole så här på sin blogg:

I morse var dobermannägaren ute på åkern igen.

Jag har sett honom nästan dagligen sedan incidenten och polisanmälan trots att han inte ens bor i området…

Jag var som tur var en bit ifrån honom när jag ser följande…

En kvinna kommer gående MOT honom och hunden på gångvägen, de kanske var 20 meter från varandra.

Istället för att KOPPLA sin hund så kastar han en leksak till hunden MOT kvinnan så hunden springer som en galning för att hämta leksaken.

Hur dum i huvudet får man bli?

Vi har även ett hunddagis som går samma runda som han varje dag, jag bara väntar på att det kommer att hända någonting…

Det är dobermannägare som denna som sätter vår ras på kvällspressens löpsedlar och pajjar för alla oss andra och jag är så otroligt ledsen för Nicoles skull och för alla andra som antagligen råkat ut (och kommer att råka ut) för denna hundägare.

För det spelar ingen roll hur snäll hund man har, att hota en hundräddtjej med att man ska få hunden att bita henne nästa gång… Jag skäms för att denna människa har dobermann!

5 juli, 20116 juli, 2011

Alla barnen tränar med Iris

I går satte vi ihop två royal canin-tunnlar till en lite längre, gjorde ett hinder och tog några staketpinnar (som blev över efter att vi hägnade in tomten) och bankade ner i backen så vi fick ett slalomhinder. Man tager vad man haver.
I dag var vi också på stranden men hundarna fick stanna hemma. När vi kom hem lät jag därför alla som ville aktivera och träna med Iris. Fick hjälp både från våra gäster och vår gulliga lilla granne!

Våra gäster har inga problem med Lina, hon är ju snäll och lugn som en filbunke. Värre är det med nyfikna turbo-Iris som ska vara överallt hela tiden. Samtidigt så är det ju hon som är den roliga hunden som man kan kasta bollar till och träna med.

Det blir ju en utmaning att vara lite rädd för Iris och försöka träna henne på samma gång. Man måste vara cool och snabb samtidigt. Är man inte det så kör Iris över en direkt. Hon studsar bara runt som en blixt, tar bollen och sticker. Hoppar, skäller och är jobbig!

Därför blev jag så stolt över R som inte bara fick Iris att köra den lilla banan utan dessutom ställde lite krav på fokus och ordning samtidigt.

Full fart blev det också på slutet!

26 februari, 201124 februari, 2014

Iris bearbetar hundrädd och skeptisk mamma

När jag köpte Lina tyckte min hundrädda mamma att det var ett dåligt val av ras. Bättre blev det inte när det visade sig att Lina gjorde utfall i koppel och var lite bångstyrig i början. Det är tillvänjning som gjort att mamma vant sig vid Lina även om så klart aldrigt har behövt vara rädd för henne.

Sen kom Iris och plötsligt var Lina en stjärna i jämförelse! Iris springer, hoppar och är vild när Lina bara är lugn och snäll. Mamma brukar roa sig med att klia och massera Linas rygg lite men Iris gör sig fortfarande bäst på avstånd tycker mamma.

Nu i helgen är min mamma här och hälsar på och som vanligt undrar hon varför inte Iris kan vara mer som Lina.

I dag efter att vi varit på stan i några timmar la sig mamma ner och vilade på sängen. Efter en stund kom Iris in i rummet och smög upp i sängen med sin boll i munnen. Mamma grymtade om den jobbiga hunden men sen blev det plötsligt tyst. Kollade till dem och där låg Iris på mammas fötter och höll på att somna.

9 september, 201027 februari, 2014

Farliga vovvar och hundrädsla

Jag var och hyrde film häromdagen. Hundarna får följa med in i videobutiken men är det redan någon annan där så brukar jag låta bli att ta in dem, särskilt om jag har båda med mig vilket jag hade sist.

Knöt fast dem i en dörr till ett ställe som öppnade först senare på kvällen och där jag kunde se dem genom fönstret när jag valde film. Som ni ser på bilden nedan så stod det en bil parkerad vid trottoarkanten också. Iris blev lite studsig när jag knöt fast dem så jag så åt flickorna att lägga sig ned innan jag gick in i videobutiken.

Väl inne höll jag ett öga på hundarna och ett på nyhetshyllan och kunde konstatera att rätt många för att undvika att passera hundarna på trottoaren valde att gå ut i gatan och ta vägen på andra sidan den vita bilen istället. Bilden nedan har jag tagit efter att jag tagit min tre filmer, betalat och står utanför stället igen. De låg med andra ord platt och tyst ner hela tiden.

Sånt här är bara att vänja sig vid när man har hund i allmänhet och kanske dobermann i synnerhet.

När vi skulle ta tåget från Stockholm nu för någon månad sedan och precis hade klivit på och kommit in i hundvagnen kom ett par av utländsk härkomst gående från andra hållet i vagnen. Jag hade inte riktigt klurat ut var vi skulle sitta så jag stod bara still och hundarna likaså, väntade helt lugna och fina. Mannen klarade att gå förbi men när det var hennes tur så riktigt såg jag hur hon drog in ett djupt andetag och tog ett halvt steg framåt… sen gick det inte längre! Hon kunde inte, vågade inte. Nervöst skratt och desperat blick på sin manliga följeslagare i hopp om att han skulle kunna rädda henne på något sätt.

Så ska det ju inte behöva vara när man ska passera oss så då tog jag min stora ryggsäck och backade tillbaka till dörren på tåget. Där ställde jag mig på nedersta trappsteget, tog tag i hundarnas halsband så jag hade deras nosar i min mage. Då kunde hon gå förbi deras svansar utan att ens behöva nudda dem. Båda sa tack och han till och med bad om ursäkt för att de ställt till med ”inconvenience”. Jag försäkrade att det inte var något besvär alls.

Emelie och jag åkte buss för inte så länge sedan när en man som inte såg särskilt besvärad ut plötsligt såg lidande ut och frös till is när chauffören plötsligt uppmanade alla att gå längre bak i bussen för att fler skulle kunna kliva ombord och han insåg att han skulle hamna närmare hundarna än han ville/klarade av. Han rörde sig inte ur fläcken, de som stod bakom honom fick tränga sig förbi och fylla den lediga ytan.

När man går inne i centrala Stockholm eller åker tunnelbana så ser man dem också, de som ser hundarna och rycker till och sen inte går en meter till eller plötsligt viker av för att undvika möte. I trängseln på T-cetralen har dessa människor ibland inte en chans att upptäcka oss i tid och gör sitt bästa för att kväva förskräckta skrik. Just på T-centralen har jag hundarna i riktigt kort koppel av den anledningen, jag bryr mig inte om att de därmed kanske ser ännu farligare ut. För dem som är hundrädda är de ju skitläskiga oavsett och då tycker jag att det är bättre att de möts på så långt avstånd ifrån varandra som möjligt.

Det är rätt svårt att skilja dem som är hundrädda från dem som ser hundarna och börjar glo med imponerad, beundrande blick. Livrädd eller imponerad? Sällan jag hinner klura ut vilket i snabba möten.

25 juni, 20068 oktober, 2014

Hundrädda barn kan öva på Lina

Det var inte alla som hurrade när vi bestämde oss för att skaffa en dobermann. Min mamma var inte överdrivet lycklig. Magnus syskonbarn var minst sagt avvaktande. Detta berodde nog inte så mycket på att Lina är en dobermann utan mest för att barnen var hundrädda. Jag väljer att skriva var eftersom saker och ting ändrat på sig sedan dess. Jag tror att barnen träffat Lina tre eller fyra gånger nu.

Första gången ville inte barnen vara i samma rum (eller på samma våning helst) som Lina. Filbunke-Lina har dock vunnit förtroende rätt fort. En person som inte klappar henne eller ger henne överdriven uppmärksamhet lämnar hon ju mer eller mindre helt ifred, så det går bättre och bättre varje gång de träffas. Idag var Magnus syster här och hälsade på oss med sin familj. Tillsammans gick vi en långpromenad längs sjön, ängarna och hagarna. Här är tjejen som vägrade vara i samma rum som Lina för mindre än två månader sen.

När vi tog kak- och saftpaus fick Lina smaka en liten bit kex direkt ur handen på W. Han tyckte att Lina var lite fräck som blötte ner hans fingrar med tungan, men han vågade!

Att hålla i Linas koppel är nu kul och spännande och detta går jättebra! Idag gick Lina därför i två koppel, Magnus höll i långlinan och R i Linas vanliga koppel. Hon är jätteduktig och har superkoll på hur man ska hålla i kopplet och hur hon ska agera.

Detta är ju kul för Lina eftersom hon inte behöver vara inlåst eller utelåst när vi ska träffas, men mest är det kul för barnens skull. De har blivit så duktiga! De brukade skrika till och hoppa/springa undan när Lina kom för nära dem. Något som många hundar nog tolkar som lek eller själva rycker till av, inte så lämpligt om man vill slippa eller är rädd för hunden. (Lina har inte ryckt till eller reagerat mer än att titta på dem lite nyfiket. Det har räckt att jag röststyrt henne, sagt nej eller kallat på henne för att hålla henne på lämpligt avstånd från dem) Jag har pratat med barnen om att man inte ska springa, skrika eller rycka till. Nu när Lina kommer för nära och nosar säger de ett bestämt ”nej” så går Lina iväg.

Bägge barnen har fortfarande respekt för Lina och jag har pratat med dem om att inte alla hundar är lika snälla som hon. Men hur kul är det inte att barn som är hundrädda kan ”öva sig” på en dobermann? Jag är så stolt över både barnen och Lina.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!