Det var inte alla som hurrade när vi bestämde oss för att skaffa en dobermann. Min mamma var inte överdrivet lycklig. Magnus syskonbarn var minst sagt avvaktande. Detta berodde nog inte så mycket på att Lina är en dobermann utan mest för att barnen var hundrädda. Jag väljer att skriva var eftersom saker och ting ändrat på sig sedan dess. Jag tror att barnen träffat Lina tre eller fyra gånger nu.
Första gången ville inte barnen vara i samma rum (eller på samma våning helst) som Lina. Filbunke-Lina har dock vunnit förtroende rätt fort. En person som inte klappar henne eller ger henne överdriven uppmärksamhet lämnar hon ju mer eller mindre helt ifred, så det går bättre och bättre varje gång de träffas. Idag var Magnus syster här och hälsade på oss med sin familj. Tillsammans gick vi en långpromenad längs sjön, ängarna och hagarna. Här är tjejen som vägrade vara i samma rum som Lina för mindre än två månader sen.
När vi tog kak- och saftpaus fick Lina smaka en liten bit kex direkt ur handen på W. Han tyckte att Lina var lite fräck som blötte ner hans fingrar med tungan, men han vågade!
Att hålla i Linas koppel är nu kul och spännande och detta går jättebra! Idag gick Lina därför i två koppel, Magnus höll i långlinan och R i Linas vanliga koppel. Hon är jätteduktig och har superkoll på hur man ska hålla i kopplet och hur hon ska agera.
Detta är ju kul för Lina eftersom hon inte behöver vara inlåst eller utelåst när vi ska träffas, men mest är det kul för barnens skull. De har blivit så duktiga! De brukade skrika till och hoppa/springa undan när Lina kom för nära dem. Något som många hundar nog tolkar som lek eller själva rycker till av, inte så lämpligt om man vill slippa eller är rädd för hunden. (Lina har inte ryckt till eller reagerat mer än att titta på dem lite nyfiket. Det har räckt att jag röststyrt henne, sagt nej eller kallat på henne för att hålla henne på lämpligt avstånd från dem) Jag har pratat med barnen om att man inte ska springa, skrika eller rycka till. Nu när Lina kommer för nära och nosar säger de ett bestämt ”nej” så går Lina iväg.
Bägge barnen har fortfarande respekt för Lina och jag har pratat med dem om att inte alla hundar är lika snälla som hon. Men hur kul är det inte att barn som är hundrädda kan ”öva sig” på en dobermann? Jag är så stolt över både barnen och Lina.