Jag tycker själv att jag är besatt av inkallningar. Det finns inget jag tränat så mycket med Iris som det. Våga vägra ha ännu en Lina som bara sticker har varit motivationen.
I samband med att Iris löpte i somras så kände jag att jag tappade lite av lösträningen och i början på augusti var jag osäker på om hon fortfarande kunde gå lös lika ”säkert” som innan. Lite nya spöken i Iris skallen och dåligt med träning.
Men det har vi hämtat igen nu tyckte jag. Nästa grej var att plötsligt kom inte Iris när hon fann att hundkompisen var roligare. Då fick vi hämta upp oss igen. Nu är det sällan som Iris inte kommer när jag ropar vem hon än leker med. Jag kan bryta Lina och Iris när de leker med inkallning. Vi kan träna med andra hundar lösa i närheten och Iris stannar hos mig.
HAHA, säger jag bara…
Vi var på klubben i går och tränade. Allt gick fint. Hundarna lyssnade. Iris och Lina var duktiga. Vi övade på inkallningar och lydnadsmoment och jag kamapade och lekte med bägge hundarna. Allt gick bara bra. Plötsligt kom tre schäfrar in med buller och bång på planen. Iris sprang några meter men jag var så cool och sa bara att hon skulle komma så släppte hon dem och kom tillbaka. I samma veva kom Prince plus matte och husse och stannade med bilen utanför staketet. Så jag stod och pratade med dem vid staketet till klubben. Iris var lös och Lina satt fast i pinnen under tiden vi pratade. Inga konstigheter liksom.
När vi hade pratat i kanske 5-10 min och någon av dem kommer åt gunnebostaketet så får den lilla haren/kaninen som suttit och tryckt där i alla fall sedan jag och hundarna anlänt klubben nog och springer ut från sitt gömställe. Han tog vägen förbi Iris nos på en halvmeters avstånd och Iris reagerade direkt och drog efter!
I det ögonblicket fick jag psykbryt. Total panik. Jag såg hur Iris inte bara sprang efter utan hann ikapp kaninjävlen och hon hade flertalet riktigt bra chanser att knipa honom. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få plocka ut en död kanin ur käften på henne och att efter det skulle jag ha två jagande dobermann istället för en.
Jag sprang efter med kristallklar kaos i huvudet. Det är förvånansvärt så mycket man hinner tänka på lite tid. Jag kan svära på att jag hörde Linas uppfödares röst i huvudet när hon berättade för mig att hon glömt säga att Lina hade dödat en hare innan hon kom till mig. Jag minns att jag skrek till Iris ”Om du tar den där så dödar jag dig!” och jag tror att jag menade det just där och då.
En av schäfermänniskorna kom springades snett från vänster och när kaninen och Iris försvann in i lite buskar och snår så var han där och ropade nåt. Jag vet inte om det var han som fick stopp på Iris eller om kaninen bara lyckades komma undan i nåt hål där men plötsligt stod Iris på gräset och såg borttappad ut. Jag ropade på henne och hon kom på en kort inkallning så jag kunde ju inte banna henne för att hon kom till slut.
Att ta ett järngrepp i hennes halsband och gå tillbaka till våra grejjer kändes frestande. Men jag kände bara att nu MÅSTE hon gå lös med mig tillbaka. Jag började gå och Iris följde med. Däremot var jag reptilsnabb med att korrigera minsta avstickare som var mer än en meter i från mig och Iris fattade att det var allvar direkt. Tillbaka vid grejjerna och Princegänget vid staketet så la jag Iris och sen svor jag. Alla fula ord jag kunde och några till. Det kändes som min kropp skulle krypa ur huden. Jag viste inte var jag skulle ta vägen. Inkallningar hit och inkallninar dit, Iris hade jagat och jag var redo att kräkas av frustration.
Sa hejdå till Princeflocken och pressade mig själv att träna något moment med Iris. Minns inte ens vilket innan jag samlade ihop våra saker och började gå mot grinden. Med Iris lös styrde vi ner mot schäfrarna som även de var på väg att gå. Iris höll sig fint vid mig hela vägen till grinden.
Resten av kvällen var jag bara knäckt och det satt i hela dagen i dag också. Husse har fått ta promenaderna, jag har stannat inne.
Vid 21-tiden gick jag ut med bägge hundarna. Redan innan vi gått ut genom porten böjde jag mig ner och förklarade för dem att om någon av dem försökte något så skulle jag bli förbannad. Nu är det så att mina hundar ibland förstår vad man säger eller så kände de bara på mattes diktatorsteg att detta inte var en afton då det passar sig att hitta på hyss. Aldrig har mina hundar gått så fint i koppel, aldrig har de nosat så lite och bara knatat på på varsin sida om mig. Aldrig förut har ingen av de två ens försökt att resa ragg eller hitta på hyss när vi mötte en annan hund. Lina tittade inte ens på den.
Då diktatorstilen verkade fungera så är det från och med nu den som gäller. Från och med i går så har de noll frihet och jag bestämmer allt. Och så ska det vara tills jag har fått lite bättre pli på fröknarna. Jag har INTE två jaktdobermann.
