Sedan vi flyttade till huset har vi fått rätt många besök av Jehovas vittnen och jag måste säga att de är orädda rackare.
Förut, när det fortfarande bara var baksidan av tomten som var inhägnad, kunde de ju gå in på tomten och ringa på ytterdörren utan problem. Och det gjorde de.
På sommaren ställde de sig vid grinden till baksidan tills någon av oss upptäckte dem. Iris skällde och jag pratade en stund med tanterna.
Men nu, nu är hela tomten inhägnad. Nu måste de gå förbi varningsskylten, öppna grinden och ringa på dörren där det finns ännu en varningsskylt.
I dag fick vi ett sådan besök. På morgonen när jag låg i soffan i mysbyxor och tittade på tv och Iris vilade frukost. ”Pling-plong”
Iris upp och skällde som en galning, en morgontrött Madeleine som bara öppnade dörren så mycket att Iris inte kunde smita förbi.
Saken var bara den att Iris ville förbi. Och hon försökte. På min högra sida – dit med mitt ben så fort som möjligt för att stoppa. Då försökte hon genom att smita ut mellan mina ben – ihop med knäna för att stoppa. Testade högersidan igen – dit med armen för att stoppa. Allt givetvis under tiden som hon fortsatte skälla.
Nej, Jehovas-damerna blev inte så långrandiga… De gav mig bara en lapp att läsa (Gud verkar finnas i din smartphone nu!) som jag tackade för så snällt jag kunde innan de gick igen.
Eftersom detta nog var det fjärde eller femte besöket på typ 3,5 år så undrar jag om de inte vet att den galna hunden bor här ännu, eller är det olika tanter varje gång måntro? För övrigt kan jag inte låta bli att känna en viss beundran för den som går all-in och trotsar varningsskyltarna och knatar in, varje gång!
Jag hade då inte gått in hur som helst på en tomt med höga staket och varningsskyltar men så är jag kanske inte lika övertygad om att jag har Gud med mig hela tiden…