Jens Häggström – Livet med dobermann

8 mars, 20128 mars, 2012

Solklart om DCM!

Jag har skrivit några inlägg om avel och DCM de senaste åren. Det har jag inte varit ensam om och många gånger har jag klurat på att vi är många som tolkat informationen som funnits olika. Jag har även noterat en del ”spretighet” bland upfödarna vad avser deras kunskapsnivå i ämnet och hur de valt att tolka informationen som finns.

Sedan rätt lång tid tillbaka har det funnits bra information på svenska dobermannklubbens hemsida men ändå har det blivit lite oklarheter.

Vill därför tipsa om den information som veterinärerna Melissa Carlsson, Karin Vesterlund, Ingrid Ljungvall, Katja Höglund och Jens Häggström på ett väldigt bra sätt sammaställt i Dilaterad kardiomyopati hos dobermann – En översiktsartikel för uppfödare och hundägare.

Eller som det står i inledningen;

Den här texten är tillägnad Svenska Dobermannklubben med dess medlemmar och är ämnad att användas till såväl information till uppfödare och hundägare, som underlag till avelsrådets arbete med avelsrekommendationer. All fakta som finns rapporterat i dokumentet har vetenskapligt stöd från publicerade vetenskapligt granskade artiklar.

Även om man inte orkar läsa eller sätta sig in i alla de sjutton sidorna så är det lätt att hitta information om det man är mest intresserad av eller undrar över. Den förklarar de definitioner som används när man pratar om sjukdomen, hur sjukdomen utvecklas, prognosen, förekomsten av sjukdomen, behandlingen och ärtfligheten. Kanske bäst av allt; artikeln går noga igenom diagnostik av DCM. Den ger också svar på varför dagens avelsrekommendationer ser ut som de gör.

Jag skulle vilja påstå att den inte lämnar utrymme för missförstånd eller egna tolkningar men å andra sidan vet jag sedan tidigare att allt är möjligt när det gäller avel och uppfödare.

För den som är intresserad är litteraturförteckningen något jag kan rekommendera, där finns hur mycket som helst samlat och i de flesta fall är det nog bara att googla titeln på artikeln för att man ska få upp den i orginal-pdf.

17 augusti, 20119 december, 2012

Ännu ett litet DCM-hjärta

Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.

…

I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.

Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.

Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.

Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.

Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.

Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!

Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.

Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!

Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.

Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.

Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.

Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.

DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.

Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!

22 mars, 201112 februari, 2015

Två små DCM-hjärtan på Ultuna?

I dag åkte Emelie och jag med våra vovvar Expo och Lina till Ultuna. Där har de fått sina hjärtan kollade. Lina för att hon snart ska fylla sju år och har två kullsyskon som hastigt dött knall fall och att pappa Don Dante gjorde det samma. Expo för att han i somras fick en luddig DCM-diagnos.

Ovan; Expo på ultraljudsbordet. Emelie tittar lika intensivt på skärmen som Jens och Melissa.

Först blev vovvarna lite rakade på bägge sidorna. Sedan lyssnade Melissa på deras hjärtan.

Expo var sedan först upp på undersökningsbordet och det gjordes ett ultraljud på längden och tvären och alla håll och kanter. När det var klart fick hunden ligga kvar på bordet och kopplas upp mot en liten EKG-apparat och tre minuter printades ut på papper.

(Det hela kändes lite lejonet Aslan i Narnia ni vet, rakad på stenbordet…)

När det var klart var det Linas tur. Hon tyckte att det var lite läskigt att ligga på bordet.

Jens såg att Lina har några extraslag på hjärtat lite då och då men att det var snälla extraslag. Annars tror jag minsann att det såg ut som att Linas hjärta skötte sig fint och såg bra ut där inne. Skönt!

Efter det var det dags att koppla upp vovvarna på långtids-EKG, s k Holter. Vovvarna fick elektroder på de rakade partierna och sen tejpades det noga fast och lindades in.

Expos fästplattor på bröstet är på plats och elektroderna sitter där de ska.

Lina lindas in. Hon tyckte att bordet var läskigt men hon stod still så fint och snällt för hon fick frolic av Jens…

När båda hundarna var inpacketerade i rött så var det dags att åka hem. Med oss fick vi varsitt papper där vi ska fylla i vad våra hundar gör under de 24 h som de ska ha grejjerna på sig.

Än så länge står det bara typ kvällspromenad och mat på Linas men i morgon ska vi ut och röra på oss lite mera. Jättespännade att få veta vad som händer när hon springer och tar i lite mer sen.

Lina verkar inte störas av sitt lilla röda linne heller. Däremot tittar folk lite konstigt på henne när hon kommer gående. Jag låtsas som att det ska vara så och att jag bara hakat på trenden med kläder på hundar jag!

Då jag inte är så bra på det här med hjärtundersökning på hund så kanske jag har skrivit fel någonstans i min bloggtext. Jag ska fråga Melissa om eventuella ändringar eller uppdateringar som är lämpliga att göras. Det kan hända att min text ändrar sig lite med andra ord.

5 december, 20104 maj, 2011

Joggingskor i torktumlaren och DCM

I dag var jag i Södertälje och lyssnade på den av Dobermannklubben anordnade föresläsningen där Jens Häggström från SLU pratade om hjärtsjukdomar och DCM.

Häggström pratade om hjärtsjukdomar hos olika raser i allmänhet och visade väldigt mycket bilder och filmsnuttar på hur ultraljud såg ut vid olika typer av hjärtsjukdom. Det var en väldigt bred föreläsning och jag skriver ner det jag uppfattade nu när jag ändå kommer ihåg det lite skapligt.

Han började med att visa oss statistik från Agria; mellan åren 1995 och 2000 dog 350 000 svenska hundar. Av dessa dog 8% av hjärtsjukdom, dvs ungefär var tionde hund. Statistiken från 1995 till 2006 visar även en trend av att hjärt-kärlsjukdomarna ökar. Tyvärr.

Därefter pratade han lite om valpar och hjärtdiagnoser. När det gäller valpar som har blåsljud på hjärtat så är den vanligaste anledningen helt enkelt att hjärtat inte vuxit klart. Det växer bort och några procent har det. Vi fick även höra lite om de vanligaste medfödda felen på hjärtat hos hundar. När Häggström sedan kom in på Dilaterad kardiomyopati så började han med att berätta att ett DCM-hjärta låter som joggingskor i torktumlaren när man lyssnar på det på grund av de arytmier som uppkommit. Man behöver inte vara medicinskt skolad för att förstå att det är obra!

Han berättade om de differentialdiagnoser (dvs sjukdomar som ger uppkomst till liknande eller samma symtom) som är viktiga. Tumörer i lungorna, hjärtat eller mjälten, lunginflammation, hjärtmuskelinflammation, sjukdom på hjärtklaffarna, hjärtinfarkter (oftast tysta och små sådana) grav diabetes och vätska i hjärtsäcken.

Häggström pratade om de kriterier som är framtagna och som en hund ska uppfylla för att man ska säga att den har DCM. Det vanligaste var ett onormalt ultraljud men man kan även mäta hjärtat, kolla förekomst av arytmier och förmaksflimmer, ser hur hjärtat rör på sig mm.

Även om ett ultraljud kan utesluta differentialdiagnoser så bör man göra ett 24-timmarsövervak också. Dvs ett Holter där man räknar extraslagen under ett dygn. Häggström sa att antalet extraslag per dygn säger rätt mycket om prognosen. Han tyckte även att det är bra att obducera avelsdjuren just med hänsyn till DCM.

Han tyckte även att det var bra att vänta med att avla. (Precis som RAS föreslår, högre ålder på avelsdjuren!)

När Häggström kom in på gener och DCM då tror jag att alla i lokalen spetsade sina öron lite extra. I alla fall gjorde jag det! Det som han kunde säga säkert var nämligen att DCM är genetiskt, punkt slut.
Sen är då frågan var och och hur många gener det finns? Den gen som Dr Kate Meurs i USA har hittat (och dit många dobermannägare nu skickat prover) är nämligen en annan gen och sitter på ett annat ställe i arvsmassan än den mutation som forskare här i Europa upptäckt inom ramen för något som heter lupa-projektet.

– – –

Det är alltså för tidigt att säga något om betydelsen av den gen Dr Meurs hittat. Det jag personligen kan ställa mig lite skeptisk eller frågande till är de rekommendationer som medföljer svaret på testet då hennes gen uppenbarligen inte är den enda.

Den stora frågan är ju nämligen om man ska ta hänsyn till det eller inte i aveln. Spontant låter det som en riktigt dum idé att para två positiva homozygota hundar men vi vet ju inte. Är den gen som Dr Meurs hittat den som är sjukdomsutlösande? Finns det fler gener och i så fall hur många? Finns det andra faktorer som spelar in?

Själv känner jag att oavsett om nu Dr Meurs gen skulle visa sig sakna betydelse så är det i alla fall ett steg på vägen, då kan vi fastställa det och gå vidare. Time will tell. Det verkar som vi får acceptera att sväva runt lite i okunskap ett tag till.

En riktigt positiv effekt som jag verkligen inte tycker att man ska glömma bort eller underskatta är den stora uppslutning på dobermannägare som är villiga att skicka in prover. Finnarna är ju ett lysande exempel på samarbete t ex. Ska vi få bukt med sjukdomar inom rasen så är det såna här saker som krävs.

7 november, 201027 februari, 2014

Vad jag ska göra den 4 dec

Så här i DCM-tider när det skickas prover till USA högt och lågt och hundarna dör här hemma under tiden så ska det bli mycket intressant att åka och lyssna på detta!

Jag åker bil från Stockholm och har plats för några snälla som vill åka med.

Anna-Clara om Hunden ska flytta, igen.29 september, 2023
Ja djuren brukar vänja sig fort och märker av hur vi människor mår och agerar där efter. Jag har flyttat…
Sara om Hej igen kompis31 december, 2022
Så fint att du bloggar igen. Den är ju en av anledningarna till att man skaffade dobbis (och gjorde att…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Det fanns inga gamla bilder på kameran på henne. Men jag insåg att själva bloggen är en liten skattkista gällande…
Madeleine om Hej igen kompis1 november, 2022
Tack Bettan!
Bettan om Hej igen kompis28 oktober, 2022
Åh, vad roligt att du är tillbaka!