Jag har velat ha en dobermann sedan jag gick på mellanstadiet tror jag. Lina blev ju en sen trettioårspresent till mig själv, så jag har ju haft rejält med tid att samla på mig information, läsa på och ta reda på mer om rasen. (Har ju trots allt gått cirka tjugo år sedan mellanstadiet!) Jag är väl medveten om rasens ”farliga” rykte, dess framställning på film och i media.
Men en sak var jag totalt oförberedd på, eller rättare sagt, jag trodde inte att det skulle vara så rätt upp i ansiktet på mig. Att folk skulle vara så fördomsfulla och ibland elaka. Alla dobermannägare jag har mött och pratat med har berättat om samma sak; Hur folk kommer fram och klappar deras fina valp/vuxna hund, allt frid och fröjd bara för att sedan studsa högt och långt när det framkommer att det är en dobermann. Och ofta med en efterföljande kommentar om att hunden de just klappat är livsfarlig!
De flesta dagar rinner det av mig som vatten, men så kommer det dagar som idag. Dagar då jag blir ledsen. När jag, även om jag inte vill, bakom min rygg hör ord som ”kamphund”, ”farlig mördare” och andra elakheter. Eller som jag berättat i ett forum för inte så länge sedan; Är ute med Lina en morgon, ser på håll hur en man med en labbe kommer mot oss. Jag ser hur hans hund lägger sig fint vid husses sida. ”Så duktiga ni är” säger jag glatt när vi närmar oss. Detta för att det är kul att ge beröm hundägare till hundägare. Jag vet ju hur glad jag blir när någon säger något snällt om min hund! Mannen svarar ”Ja, jag måste ju det, den där hunden slåss ju” Och Lina och jag har aldrig träffat dem förut!
Och alla rottweiler-, schäfer- och dobermannägare säger samma sak; ”Du vänjer dig” Säger att man blir hårdhudad efter ett tag. Men både jag och Lina har väldigt mjuk hud! Hade det inte varit för alla snälla hundägare jag mött där ute på promenaderna och Linas otroligt snälla uppfödare Eleonor så hade jag nog spenderat mer tid gömd under täcket tillsammans med Lina. Bara vägrat att gå ut.
