Själv tycker jag inte att dagen varit så spännade men nu när jag sitter framför datorn och vill skriva om det som hänt så inser jag att det kanske var en rätt händelserik eftermiddag vi fick Iris och jag.
Vi åkte till klubben för att träna lite och tanken var att rasta Iris i skogen en liten sväng innan. När jag skulle parkera bilen så kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det var en kuperad dobermann i rasthagen på andra sidan vägen från klubben så mina planer ändrades direkt och jag klev in i rasthagen istället. Styrde genast stegen mot den svarta hunden och matte.
Visade sig att hunden var ungefär lika gammal som Iris och var i rasthagen med en kvinna som bara passade hunden. Hon kunde ju inte svara på alla de frågorna jag hade velat ställa om den fina hunden. Iris ville leka med honom men han hade inte lust att göra något annat än att jaga sin boll som kvinnan hade i jackfickan. Han var helt blind och döv för allt annat. Så jag försökte konversera lite försiktigt så där som man gör, bla konstaterade jag att hunden var kastrerad. Nej det är han inte alls, svarade kvinnan som passade honom. Kändes oartigt och olustigt på samma gång att gå djupare in på ämnet eller säga emot och starta någon form av var tusan är hans pung då? diskussion.
Efter att ha gått tillsammans i några hundar meter så sa jag att det var ok att hon tog upp hans boll ur fickan och kastade den om hon ville. Då gjorde hon det direkt och ursäktade sig sedan rätt fort och mumlade om att de skulle gå lite åt ett annat håll. Iris ville också jaga bollen men det gick ju att ropa på henne och när jag sa att hon inte fick jaga efter hans boll mer så var det inget mer med det.
Istället genade Iris och jag bort till ett annat gäng som gick i hagen. En mamma, pappa, barn, barn, hund som gick efter oss. Deras hund var inte så många månader och barnen var i dagis och lågstadieålder. Valpen och barnen ville hemskt gärna ha Iris uppmärksamhet men Iris var inte särskilt intresserad av någon av dem. Jag tyckte att det var trevligt med lite sällskap och man jobbar ju inte på Astrid Lindgrens barnsjukhus för inte. Jag pratade mer med barnen än jag gjorde med deras föräldrar.
Två luddiga hundar av rasen Keeshond anslöt. Barnen hade mycket spring i benen och som uppspelta barn gör så satte de lite då och då av i full rulle med ylande röst iväg efter någon av hundarna. Iris går igång på ylande korta människor som springer kan jag säga. Hon drar direkt efter i full fart! Dåligt om hon hade sprungit hela vägen fram då hon minst en gång hade plöjt rakt över dem om hon hade jagat ifatt men jag ropade på henne och hon kom tillbaka, varje gång! 100% inkallning med två barn och tre andra hundar som sprang kors och tvärs.
Föräldrarna var jättebra och sa att barnen inte skulle springa/skrika och jag förklarade varför också. Men hur lätt är det när man är 6 år och har blommiga strumpbyxor att komma ihåg det? Iris lyssnade varje jädra gång jag ropade på henne och det var så skönt att gå med händerna i fickorna och bara känna sig helt säker på att jag hade örnkoll. Barnens pappa sa vid något tillfälle att jag hade väldigt bra pli på min hund och allt jag kunde göra var att instämma. Så härligt!
Efter några varv sa vi hejdå till mattarna och hussarna och barnen och hundarna och gick över till klubben för att träna. Jag skulle filma vår apporteringsträning men insåg plötsligt att det hade börjat skymma. Så fort upp med kameran och körde ettans apportering. Belöning i form av boll och ställde upp oss för att köra tvåans apportering. In med bollen i truten och flyttade kameran till hindret för att filma treans. När det var klart filmade vi en vinkel till och sen busade vi tillsammans en liten stund. Efter det hade det blivit för mörkt att filma men lite film blev det i alla fall.
Till min glädje ser jag att jag inte vrider på mig fullt lika mycket längre men som vanligt så ser man ju alltid småfel. Nöjd är jag i alla fall i det stora hela. Nu ska vi bara lära in metallapporten så är vi klara med lydnadsklass ett till och med tre.
Bestämde mig för att avlsluta med lite platsträning när jag hörde bilar som hastigt bromsade in och röster som ropade Är det din hund? men allt jag hörde var nekande svar och fler bilar som bromsade. Såg hur någon sprang uppe på vägen och jagade något litet vitt som sprang kors och tvärs över vägen.
Jag hade ingen aning om det fanns någon ägare i närheten men jag la benen på ryggen och sprang, ropade med mig Iris och så kutade vi över planen, ut på lilla gräsmattan och upp på vägen. En kille som hade stannat sin BMW höll på att försöka få fatt på hunden men varje gång han närmade sig så sprang hunden iväg. Jag pekade på hunden så att Iris såg den och sen sprang hon rakt på den så att hunden hukade sig och stannade. Iris ville leka men det ville inte lille hunden. Den kröp ihop och låg platt för att slippa jobbiga Iris. Så då var det bara att fiska upp den lille på högerarmen och ropa med sig Iris och kliva av vägen. Hurra!
Utan koppel men med två hundar styrde jag stegen mot min bil. När båda satt inne i varsin bur så pillade jag av halsbandet på den lille där jag hade känt en namnbricka. Mobilnummer och hundens namn! Ringde ägaren men det var ägarens dotter som var ute med hunden och hon saknade telefon. Jaha, jag lämnade lille hunden i bilen och så gick jag och Iris på mattejakt. Vi hann inte gå så långt innan vi mötte tre tjejjer som kom ut ur skogen och såg ut att sakna en hund. Bingo.
Iris i vänstra buren och lille rymmaren i högra. Han ser inte så kaxig ut den lille…
Efter att lille hunden blivit räddad ur bilen så packade vi ihop oss. Iris hade säkert velat fortsätta denna händelserika afton en stund till men jag var slut så jag skyllde på att det blivit för mörkt och så åkte vi hem.
Efter att lite spring i benen var tömt så promenerade vi bort till Gallerian och utvärderade en del andra hundägare över varsin fika, haha! Hundarna fick ligga och vila lite under tiden, vilket gick väldigt bra, de var jättecoola. (Kolla högra bilden nedan så ser ni att Iris också var sugen på lite fika.)
Sen bar det av till Stockholms Central. Väl där gick vi ner mot McDonalds då det inte var riktigt lika mycket folk där. Snabbt insåg jag att detta skulle dra blickarna till sig och att det jag inte kände mig lika självsäker längre.
Bara en sak att göra; slänga av sig jackan fort som fan och sätta igång med träning utan att titta på något annat än Iris. Syns inte på bilden ovan men på några andra kort som Emelie tog så satt hela kafeterian och tittade på oss. Jag var lyckligt ovetande och tur var väl det…
Stackars Emelie såg ju hur många som tittade och blev lite nervös då detta var mer störning för både matte och hund än de någonsin haft!
Ett solklart bevis för att jag lyckades blockera alla människor runt omkring mig var att jag när vi tränat färdigt upptäckte att mannen i blå jacka på bänken närmast oss inte var någon mindre än Lars Fält, hyfsat känd hundmänniska och etolog! Vi väljer publik med omsorg vi!