Beviset för att det tar tid att göra dobermannklubbens medlemstidning; jag har inte bloggat på två dagar.
I dag har jag suttit framför datorn mer eller mindre hela dagen. Mer hade det blivit om inte Nemo och hans husse hade kommit och räddat mig och Iris (mest Iris) några timmar mitt på dagen. Vi åkte till havet så att Nemo skulle få njuta av att skutta i det långgrunda vattnet han också.
Nemo tog några fina simtag med alla tassarna under ytan och var som han aldrig gjort annat än att vara i böljan blå.
Tyvärr hade jag fullt upp med att blöta ner hela mig, skaffa sand innanför shortsen och skutta runt i vattnet tillsammans med hundarna så jag tänkte först på att det vore kul med lite film mot slutet av vår promenad. Det syns att det är på slutet för Nemo orkar inte hållla Iris tempo riktigt längre…
Iris gjorde något som fick mig att nästan svimma där i vattnet. Började jaga måsar som flög över oss! Då jag vet med mig att hon har jakt i sig så det sjunger om det har jag ju jobbat på inkallningarna, alltid. Att hon slår på jakten är svårt att förhindra men att få henne att vända när man ropar har funkat, utom i dag. Det lilla aset sprang långt med mina mått mätt innan hon lyssnade.
Det var länge sedan jag var så arg på Iris (jag vet det är mig själv jag ska vara arg på men det har en tendens att gå ut över den stackars hunden) och hon fick sig faktiskt två ”nej-smällar” med kopplet när hon glodde på måsarna. Efter det spande jag konstant efter måsar, jag kan stoppa henne med rösten om jag hinner säga till innan hon sticker i väg. De gånger hon lyckades sticka och få upp fart körde jag på bollbelöning så fort hon vände och mot slutet när hon startade på en lågt flygande mås vände hon faktiskt på inkallningen mer eller mindre direkt.
Skit att hon jagade fåglarna men bra att jag fick en väckarklocka.
Nemo och co följde med oss hem och fikade lite och då fick han ny kraft och orkade kokodila med Iris igen. Det är makalöst hur snabbt de laddar sina batterier.
