Det gick ju så bra..

I onsdags fick jag äntligen hämta hem Sally och det gick så bra. Hon skulle äta 5-6 ggr per dygn men det gör ju bebis också så när den ena fick flaska så fick den andra sina små portioner skonkostkulor. Hon blev piggare för varje dag, hon slickade inte på såret, hon åt med god aptit och till och med antibiotikatabletterna slumpade hon i sig, hon kissade och bajsade. Det började bli svårt att hålla hennes så lugn och still som jag hade velat.

Så igår söndag så märkte jag plötsligt hur Sally låg i soffan och skakade. Ibland gör hon det när hon är jättekissnödig så vi gick ut. Sally kissade och bajsade en hög som vilken rottweilerhane som helst skulle vara imponerad av.

Men när vi kom in igen fortsatte Sally skaka och jag märkte på henne att allt inte var helt ok. Så hon fick en liten spruta med smärtlindring som jag hade fått med mig från djursjukhuset men inte behövt ge på tre dagar. En medtagen Sally somnade i soffan.

När hon vaknade igen var det dags för mat. Men Sally ville inte ha någon mat, hon stod bara på köksgolvet med svansen mellan benen så jag ringde Bagarmossen direkt för att rådfråga. Innan de samtalet var över såg jag på Sally att hon mådde riktigt dåligt så det blev mer av ett nu-kommer-jag-in-med-min-hund-samtal.

Bebisen hade redan sin pyjamas på sig så henne virade jag in i en fleecefilt. Iris fick täcke på sig och sen åkte vi direkt. Väl där visade det sig att Sally hade feber och infektion i kroppen, jag bara grät när veterinären talade om att Sally skulle läggas in igen.

Väntan på dagens samtal från Bagarmossen kändes som en evighet och när det äntligen kom så var det med dåliga nyheter, man hade på ultraljud upptäckt en böld eller abscess som det så fint heter i Sallys mage. Hon behöver öppnas upp igen även om operationen inte skulle bli lika stor. Tungt. Bara några minuter senare ringde det från samma nummer igen, kirurgen som ska operera Sally hade tittat på ultraljudet. Med lite tur kan de gå in och tömma bölden och den ligger utanför tarmarna. I värsta fall ligger den i själva tarmen och då måste kirurgen kanske skära bort en bit av tarmen och fästa ihop den igen. Ingen liten operation.

En operation som går på ”minst 40 tusen kronor bara så du vet”. Pengarna är inte det viktiga här även om en liten del av mig faktiskt inte vet och oroar mig för hur mycket försäkringen täcker den här gången. Jag vill bara att de ska ge Sally bästa möjliga vård och att hon ska överleva och må bra.

Så nu ska jag ta Iris och bebis på en lång promenad så att tiden går lite fortare med mobilen på högsta volym i väntan på att operatören ringer upp mig när allt är klart. Jag kan inte sitta här inne och bara gråta. För ovanlighetens skull skulle jag vilja att turen är lite mer på min sida faktiskt. Jag orkar inte mer.

Sally hos veterinären

I fredagskväll kl 2130 kräktes Sally upp sin middag. När Sally kräks brukar det vara för att hon lyckats svälja något som inte hör hemma i hennes lilla mage. Men inget annat än middagen kom upp. Vid 23 kräktes hon igen och nu vara det bara galla. Jag ringde och rådfrågade Bagarmossen som sa att det faktiskt gick magsjuka nu och att jag skulle försöka putta i henne lite vätska och avvakta.

Och det gjorde jag. 0,5 dl vätskeersättning för hund varje h fram till kl 2 då Sally inte ville dricka mer. Så sista lilla halvdecilitern fick hon via spruta i munnen men sen gick jag och la mig. Sally var lite orolig under natten och bebisen vaknade och ville ha mat så minst en gång i h tittade jag till Sally. Vi var även ute några gånger och kollade om hon behövde gå på toa. Men natten gick utan att hon kräktes mer så på morgonen var jag rätt nöjd ändå tills hon matvägrade och kräktes igen vid 9-tiden på lördag morgon. Då kom vattnet jag gett henne på natten upp och jag packade in hundar, barn och mig själv i bilen så fort jag bara kunde.

In till Bagarmossen och väl där blev Sally sämre i allmäntillståndet. Svansen slokade och hon stod och skakade lite och hängde med huvudet. Exakt samma lika som när hon fick opereras för samma sak, på samma ställe för 1,5 år sedan. Jag förklarade flera gånger att Sally är ökänd sväljare av främmande föremål och favoriterna är strumpor.

Jag fick lämna Sally på djursjukhuset efter att hon röntgats och fått infart. Ny röntgen om 2 h och jag skulle bli uppringd efter att de tagit bilden.

När det hade gått 6 h ringde jag själv till Bagarmossen, någon hade nog glömt ringa och de hade säkert haft mycket att göra. Mycket riktigt. Ny bild hade tagits men det var svårt att se och bröstkorgen var i vägen och allt var lite oklart. Stanna kvar, ny bild vid behov och de ringde om något hände eller förändrades.

söndagen ringde veterinären och berättade att Sally kräkts lite men ändå mådde rätt bra. Men att de fortfarande avvaktade. Kvar över natten, samma visa.

I dag måndag ringde veterinären igen för sin dagliga rapport och nu skulle man göra ultraljud på Sally. Bra, för nu börjar jag oroa mig för Sallys tarm, svarade jag. För även om hon står på dropp sedan i lördags så Sally är halvpigg ändå mår tarmarna inte bra av att inte röra på sig som vanligt. (Jag har ändå jobbat på barnkirurgen i fem år.)

Bara någon h senare ringde veterinären igen när jag stod på Ica och självscannade för fullt. Ultraljudet visade misstänkt främmande föremål i tarmen och hon ska opereras senare i eftermiddag/kväll. Tarmen ser irriterad ut och i värsta fall har den perforerats, dvs spruckit. Tydligen en mer akut operation som måste göras innan bara.

Jag vet att operation är en sista utväg och att det alltid är bra om saker och ting löser sig av sig självt. Jag vet att veterinären inte menade något dumt när han ringde och sa att de misstänker främmande föremål i tarmen men eftersom jag har ”vetat” det hela tiden även utan ultraljud och röntgenundersökningar så känns det just nu väldigt frustrerande. Sally är inte direkt på topp nu när hon väl ska sövas och opereras. Men nu är det ju bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa, mer än så kan jag inte göra.

Men jag har storbölat inne på Ica i dag med bebis i sele på magen. Det har jag.