I Paris finns det mycket hundar. Den typiska Paris-hunden är chic; liten, söt, söt sele eller halsband, vältrimmad. Ofta är matte lika chic hon. (Bilden hittade jag här)
Eller när hundarna i Paris är stora och går lösa och lufsar i förväg över en bro när husse kommer efter åkandes på en skateboard. Allt inramat av Paris täta trafik och Eiffeltornet som syns på håll i bakgrunden.
Oavsett storlek så är det imponerande hur coola de är, hur lydiga många av dem är och går lösa överallt, hur stadsvana de är. Plus att de är välkomna i stot sett överallt och att det är en självklarhet, det är härligt.
Det är nästan ett romantiskt skimmer över den äkta Parisaren och hens hund.
Emelie och jag letade efter hundbutiker när vi var där men av de tre vi letade upp var en stängd, en tråkig som fasen och den sista hittade vi inte. Därför blev vi först jätteglada när vi efter en jättelång promenad av en slump hittade en öppen djuraffär längs Quai de la Mégisserie.
När vi kom in i affären blev vi däremot minst sagt förvånade då synen som mötte oss var denna:
Förvånade klev vi ut på gatan igen. Hann inte gå mer än max 30 meter innan nästa djuraffär dök upp.
Sen fortsatte det så, varvat med blomsterbutiker låg det längs hela gatan likadana affärer och vi gick in i varenda en. Det såg likadant ut i dem allihop. Valpar i mängder av klart populära raser; Mops, Jack Russel, Bichon Frisé, Spetsar, Chihuahua, Shih Tzu, Beagle, Shar pei, Cavalier King Charles Spaniel, Fransk bulldog, Engelsk bulldog, Tax, Pincher, Pudel och blandraser. De flesta av den mindre sorter med andra ord men även schäfer, dalmatiner, och vad jag tror var en Bernen Sennen-hund eller liknande fanns där.
Först fotade jag bara men i de sista tre butikerna filmade jag också. Jag fick låtsas gå runt och se ut som att jag tyckte att alla valparna var gulliga i sina burar för att inte ägarna till butikerna skulle se att jag filmade av en helt annan anledning. Jag var rädd att de skulle kasta ut mig om de visste vad jag tänkte om det hela.
I butik nummer två skulle hundarna precis få mat när jag filmade och därför var de extra uppspelta och förde lite extra väsen. Det var särskilt en dalmatinerkille som var extra glad över att snart skulle de få mat. I butik nummer tre var hundarna väldigt spända då ägaren tog ut en schäfervalp och visade för några potentiella köpare. De andra hundarna i butiken och särskilt hans burkompis Senner-killen blev väldigt uppspelt av det hela.
När jag var i New York bloggade jag om de butiker vi passerade som sålde valpar i fönstret. Valpar som kommer från så kallade ”puppy mills”. (Ni kan läsa det inlägget här).
Då hade jag blivit förvarnad men detta tog mig lite på sängen. Vilka var de här hundarna? Var de renrasiga? Hade de stamtavla? Var detta Parisarnas bästa vänner? Var det valpar som uppfödarna inte blir av med? Bodde de där i sina burar jämt tills någon köpte dem? Några av dem var ju lite äldre och var på rea…
På lapparna som satt på burarna stod ett id-nummer och info om kön och när hunden var född och i vilket land. På många av lapparna stod det Lieu de naissance: UE (dvs ”Födelseland: EU”). Vad är det för luddigt skit?
Jag var riktigt, riktigt besviken och både Emelie och jag tog illa vid oss. Min romantiska bild av den äkta Parisaren och hens hund förlorade sitt skimmer och allt blev bara otrevligt. Vet faktiskt inte vad vi hade gjort om vi hade hittat en dobermannvalp i någon av butikerna.