Strumpmysteriet och lånad tid

Onsdag; Sally ligger i soffan på kvällen och jag hör att hennes mage kurrar när jag sitter bredvid henne. På sista kvällsrundan beter hon sig lite som att hon behöver bajsa men det händer inget. I övrigt mår hon bra och är precis som vanligt.

Torsdag; Sally blir illamående och kräks flera gånger på golvet i vardagsrummet. Ut kommer en strumpa och det visar sig att Sally nallat strumpor ur gästs resväska som inte varit stängd. Den matchande strumpan saknas så jag packar direkt in henne och alla andra i bilen och vi åker till Bagarmossens djursjukhus.

Där försöker vi kräka henne men ingen kompis till strumpan kommer ut. Inser att det var därför hennes mage kurrade då på kvällen innan.

Sallys mage röntgas och där ser man misstänkt främmande föremål i tarmen. Dock ingen som vill öppna upp Sally då hon blivit opererad så många gånger förut och riskerna är stora med att göra det igen. Sally stannar på sjukhuset, vi åker hem. Allt känns svart och jag är helt säker på att detta kommer gå åt fanders.

Fredag; snäll veterinär ringer från djursjukhuset och berättar att Sally har dålig aptit, är låg och att de ska ta ultraljud av magen. Blir uppringd igen efter ultraljudet och strumpan verkar ha flyttat på sig i alla fall, hurra! Hon sover kvar en natt till.

Lördag; en pigg Sally kan hämtas från Bagarmossen! Strumpan är klart på väg ut, Sally mår bättre och har aptit och vill hem. När hon dessutom sätter sig och bajsar ut en lååååång bajs så fort vi kommit ut ur bilen här hemma är liksom lyckan total. Nu är det över, värt varenda spänn!

Så går jag fram och ska plocka upp långa bajsen. Nog är det en strumpa men jag ser nästan direkt att det är en annan strumpa… Den hon kräktes upp var svart, den här är ljusgrå typ. Jag känner hur hjärtat som nyss tog ett lyckoskutt nu nästan slutar slå.

En uppkräkt och en bajsad strumpa är bara två av fyra. Sally har satt i sig fyra strumpor, det är två kvar.

Jag känner mig bara helt tom. Jag försöker se positivt på allt men det går inte, jag bara står där och tänker att detta är omöjligt, finns inte en chans att den lilla hunden kan ha svalt 4 strumpor och att vi har en sådan tur att alla kommer ut av sig självt.

Sally fortsätter dock att vara pigg och äta sin skonkost som jag köpt hem med god aptit. Vi går på en nästan 2 h lång och lugn promenad. Jag passar på att gå förbi samtliga av Sallys favoritställen där hon brukar bajsa men inget händer.

Söndag; dvs idag. Går ut på längre morgonpromenad och när jag ser att Sally ska bajsa så är jag så spänd och lycklig och börjar prata med mitt barn när Sally sätter sig, jag vågar inte ens titta!

Sally  bajsar en perfekt, stor bajs. En stor men strumplös bajs.

Så här står jag nu. Med en en hund som är som vanligt men har två strumpor i magen. Som bajsar och äter normalt men jag vet inte hur länge till. Och jag fattar ingenting. Onsdags svalde hon dem. Det är söndag! Hon bajsar!

Klappar och kramar Sally hela tiden, kollar henne hela tiden. Matar små portioner flera gånger om dagen av skonkosten. Går lugnt i kopplet, hon får inte springa lös om strumpor då sätter sig på tvären. Känns som vi lever på lånad tid just nu. Väntar bara på att hon ska bli dålig igen så vi måste åka in, väskan för att underhålla tvååring på djursjukhus är redan packad.

Håll en tumme eller två för att 2020 är året då Sally svalde 4 strumpor utan att dö.

Det gick ju så bra..

I onsdags fick jag äntligen hämta hem Sally och det gick så bra. Hon skulle äta 5-6 ggr per dygn men det gör ju bebis också så när den ena fick flaska så fick den andra sina små portioner skonkostkulor. Hon blev piggare för varje dag, hon slickade inte på såret, hon åt med god aptit och till och med antibiotikatabletterna slumpade hon i sig, hon kissade och bajsade. Det började bli svårt att hålla hennes så lugn och still som jag hade velat.

Så igår söndag så märkte jag plötsligt hur Sally låg i soffan och skakade. Ibland gör hon det när hon är jättekissnödig så vi gick ut. Sally kissade och bajsade en hög som vilken rottweilerhane som helst skulle vara imponerad av.

Men när vi kom in igen fortsatte Sally skaka och jag märkte på henne att allt inte var helt ok. Så hon fick en liten spruta med smärtlindring som jag hade fått med mig från djursjukhuset men inte behövt ge på tre dagar. En medtagen Sally somnade i soffan.

När hon vaknade igen var det dags för mat. Men Sally ville inte ha någon mat, hon stod bara på köksgolvet med svansen mellan benen så jag ringde Bagarmossen direkt för att rådfråga. Innan de samtalet var över såg jag på Sally att hon mådde riktigt dåligt så det blev mer av ett nu-kommer-jag-in-med-min-hund-samtal.

Bebisen hade redan sin pyjamas på sig så henne virade jag in i en fleecefilt. Iris fick täcke på sig och sen åkte vi direkt. Väl där visade det sig att Sally hade feber och infektion i kroppen, jag bara grät när veterinären talade om att Sally skulle läggas in igen.

Väntan på dagens samtal från Bagarmossen kändes som en evighet och när det äntligen kom så var det med dåliga nyheter, man hade på ultraljud upptäckt en böld eller abscess som det så fint heter i Sallys mage. Hon behöver öppnas upp igen även om operationen inte skulle bli lika stor. Tungt. Bara några minuter senare ringde det från samma nummer igen, kirurgen som ska operera Sally hade tittat på ultraljudet. Med lite tur kan de gå in och tömma bölden och den ligger utanför tarmarna. I värsta fall ligger den i själva tarmen och då måste kirurgen kanske skära bort en bit av tarmen och fästa ihop den igen. Ingen liten operation.

En operation som går på ”minst 40 tusen kronor bara så du vet”. Pengarna är inte det viktiga här även om en liten del av mig faktiskt inte vet och oroar mig för hur mycket försäkringen täcker den här gången. Jag vill bara att de ska ge Sally bästa möjliga vård och att hon ska överleva och må bra.

Så nu ska jag ta Iris och bebis på en lång promenad så att tiden går lite fortare med mobilen på högsta volym i väntan på att operatören ringer upp mig när allt är klart. Jag kan inte sitta här inne och bara gråta. För ovanlighetens skull skulle jag vilja att turen är lite mer på min sida faktiskt. Jag orkar inte mer.

Sally hos veterinären

I fredagskväll kl 2130 kräktes Sally upp sin middag. När Sally kräks brukar det vara för att hon lyckats svälja något som inte hör hemma i hennes lilla mage. Men inget annat än middagen kom upp. Vid 23 kräktes hon igen och nu vara det bara galla. Jag ringde och rådfrågade Bagarmossen som sa att det faktiskt gick magsjuka nu och att jag skulle försöka putta i henne lite vätska och avvakta.

Och det gjorde jag. 0,5 dl vätskeersättning för hund varje h fram till kl 2 då Sally inte ville dricka mer. Så sista lilla halvdecilitern fick hon via spruta i munnen men sen gick jag och la mig. Sally var lite orolig under natten och bebisen vaknade och ville ha mat så minst en gång i h tittade jag till Sally. Vi var även ute några gånger och kollade om hon behövde gå på toa. Men natten gick utan att hon kräktes mer så på morgonen var jag rätt nöjd ändå tills hon matvägrade och kräktes igen vid 9-tiden på lördag morgon. Då kom vattnet jag gett henne på natten upp och jag packade in hundar, barn och mig själv i bilen så fort jag bara kunde.

In till Bagarmossen och väl där blev Sally sämre i allmäntillståndet. Svansen slokade och hon stod och skakade lite och hängde med huvudet. Exakt samma lika som när hon fick opereras för samma sak, på samma ställe för 1,5 år sedan. Jag förklarade flera gånger att Sally är ökänd sväljare av främmande föremål och favoriterna är strumpor.

Jag fick lämna Sally på djursjukhuset efter att hon röntgats och fått infart. Ny röntgen om 2 h och jag skulle bli uppringd efter att de tagit bilden.

När det hade gått 6 h ringde jag själv till Bagarmossen, någon hade nog glömt ringa och de hade säkert haft mycket att göra. Mycket riktigt. Ny bild hade tagits men det var svårt att se och bröstkorgen var i vägen och allt var lite oklart. Stanna kvar, ny bild vid behov och de ringde om något hände eller förändrades.

söndagen ringde veterinären och berättade att Sally kräkts lite men ändå mådde rätt bra. Men att de fortfarande avvaktade. Kvar över natten, samma visa.

I dag måndag ringde veterinären igen för sin dagliga rapport och nu skulle man göra ultraljud på Sally. Bra, för nu börjar jag oroa mig för Sallys tarm, svarade jag. För även om hon står på dropp sedan i lördags så Sally är halvpigg ändå mår tarmarna inte bra av att inte röra på sig som vanligt. (Jag har ändå jobbat på barnkirurgen i fem år.)

Bara någon h senare ringde veterinären igen när jag stod på Ica och självscannade för fullt. Ultraljudet visade misstänkt främmande föremål i tarmen och hon ska opereras senare i eftermiddag/kväll. Tarmen ser irriterad ut och i värsta fall har den perforerats, dvs spruckit. Tydligen en mer akut operation som måste göras innan bara.

Jag vet att operation är en sista utväg och att det alltid är bra om saker och ting löser sig av sig självt. Jag vet att veterinären inte menade något dumt när han ringde och sa att de misstänker främmande föremål i tarmen men eftersom jag har ”vetat” det hela tiden även utan ultraljud och röntgenundersökningar så känns det just nu väldigt frustrerande. Sally är inte direkt på topp nu när hon väl ska sövas och opereras. Men nu är det ju bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa, mer än så kan jag inte göra.

Men jag har storbölat inne på Ica i dag med bebis i sele på magen. Det har jag.