Jag brukar inte åka med hundarna på helgerna för att undvika alla människor. Fint väder med solsken genererar ännu fler skidåkare, skridskoåkare, hundägare, barnfamiljer och folk som bara är ute och går men ändå vågade jag mig ut för att åka skidor på sjön med vovvarna både i lördags och i dag.
Lördag åkte jag med Iris. Dagen innan hade jag ju gått ett varv med skidorna på för att dra upp ett spår och när vi kom fram till sjön såg jag att folk åkte exakt i mina spår! Det vet jag säkert eftersom spåret svängde av och gjorde en liten böj på samma ställe där jag plockat upp lite hundbajs. Även när jag filmade Iris i fredags så hände det att jag liksom började gå lite åt fel håll och alla de böjjarna var också kvar. Kul.
En man frågade mig när vi höll på att värma upp; Det är en Schillerstövare va? och jag svarade glatt att det var en dobermann.
Jag var ju tvungen att gå hem och googla efteråt och så himla lika är de ju inte? Eller?
Den gissningen har jag i alla fall inte hört innan och om ni klickar här kommer ni till lite scillerinfo och där bilden är hämtad ifrån.
Efter halva spåret kom vi till stället där spåren blåst igen dagen innan. Inte en enda latmask hade åkte upp de spåren igen! Vilka slapptorskar! För andra dagen i rad drog jag och Iris upp spåret hela vägen runt, fast nu behövde vi ju bara göra en kilometer eller så.
Nu fanns det också en uppskottad väg för skridskoåkarna och de som gick. Hela isen var full med folk.
Själva åkandet gick bra då Iris drog och verkade väldigt pigg. Däremot fanns det ju ingen i spåret som höll vår hastighet så efter ett tag stakade vi oss bort från skidspåret och ner på plogade vägen. Det var som att trycka på jet-knappen på Iris. I närmare 30 km/h körde vi och jag kunde skejta bakom henne.
Då jag inte ville riskera att köra över någon så saktade vi in rejält vid de första omkörningarna, jag ropade i god tid att jag kom med hund, jag tackade alla som gjorde minsta ansats att kliva åt sidan. Iris sket i allt och alla hon bara sprang hon.
Därför vågade jag mot slutet av rundan bara ropa på rejält avstånd att Jag kommer med huuuund! utan att slå av på takten. Det gick utmärkt och vi spenderade större delen av rundan på vägen än i spåren. Det var bara när vi fick hund framför oss som jag bytte tillbaka till spåren och körde om där i stället.
Den enda lilla olyckan inträffade när vi åkte ikapp en stor kille på skridskor och jag ropade att att jag kommer med hund (ingen respons). Tog i ännu mer och ropade jag kommer med hund och åker om på din vänstra sida! (ingen respons). Det kändes som något inte riktigt var som det skulle så jag började tokveva in Iris och fick precis tag i hennes sele i omkörningsögonblicket. I samma ögonblick bytte han från att köra på högra sidan till att lägga sig i den vänstra. Iris donkade därför rakt in i hans stav i hög hastighet och jag la märkte till hörlurarna han hade i öronen. Inte så konstigt att han inte hörde mig vråla.
Han åkte ikapp oss lite senare när vi tog paus och då passade jag på att be om ursäkt. När han hade tagit ut sina lurar ur öronen så sa jag att jag ropat mitt bästa och att det inte var meningen att donka in i honom. Han bad om ursäkt för att han trodde att Iris gjort illa sig och att han inte hört när jag ropade. Så det slutade väldigt lyckligt.
Lite över en mil senare kunde jag konstatera att vi klarat omkörningar och möten av både vuxna och barn (alla barn kördes om i låg hastighet) åkt i kapp och förbi skridskoråkare utan att Iris slog på någon form av jakt och klarat alla vovvar vi såg utmärkt. Plus att jag såg att alla skidåkarna nu följde och åkte i ”mitt” spår som jag drog upp igen. Perfekt!
Söndag dvs i dag åkte jag med Lina och sjön var om möjligt ännu mer fylld av folk! Spåren var kvar, de var jättefina och Lina (som inte drar) låg och sprang vid min sida. Mys och pys och sol.
Vi närmade oss en hund bakifrån som gick på vägen med sin matte och husse. Plötsligt började Lina dra. Inte mot hunden men la sig framför mig i spåret. Som om hon ville visa hur cool, stor och stark hon var. Utan hyss eller voff passerade vi hunden och Lina drog i flera hundra meter efter det!
Även om jag inte hade hund som drog så åkte vi ikapp alla och ingen åkte om oss. Det är tydligen bara barnfamiljerna och pensionärerna som åker på sjön… Alternativt har jag blivit en rackare på att åka skidor, hehe.
Så även denna dag klev jag ner på isvägen och åkte där med Lina. När man åker med Lina behöver man inte ropa. Man behöver inte bromsa in vid möten. Det är bara att skejta på med en liten svart hund glatt springandes bredvid. Lina brydde sig inte heller om någon eller några, det var bara när vi körde förbi en större folksamling som hade parkerat längs snövallen och hade picnic som Lina tyckte att det var lämpligt att vrida sin nos lite ditåt i farten.
Dagens olycka inträffade när jag och Lina kom åkandes och passerade ett par med lös boxer(liknande hund) som lekte mitt på isen. Jag såg att hussen såg mig komma men då han inte omedelbart kallade in hunden eller ropade så antog jag att hunden var ok och fortsatte lägga fokus på Lina som var så intresserad av vovven. Utan skall, utan morr, utan utfall hade vi precis passerat och Lina la sig framför för att dra lite igen så hör jag hur någon ropar på en hund.
Jag och Lina vred på skallarna samtidigt och i ögonvrån såg jag stor hund komma kutande. Lina sprang den till mötes samtidigt som jag vrålade NEEEEEEEJ! och åkte i backen av rycket bakåt. Lina och hunden tog i från tårna och det lät hemskt när de brakade ihop. Jag tror att hela isen hörde mitt nej för det blev liksom knäpptyst och alla som var på sjön kollade upp. (Det är konstigt så mycket man hinner uppfatta ibland)
Hussen tog sin hund och matten skyndade fram till mig och sa upprepade gånger det magiska ordet förlåt under tiden som jag kravlade mig upp. Jag svarade att allt var ok, att det inte gjorde något och att det kan hända även den bästa. Hon såg ut som hon inte riktigt trodde mig men jag bara fortsatte vara glad och sa att det inte var någon fara alls. Man kommer fan undan med allt när man ber om ursäkt till mig. Vinkade till hussen, lockade på Lina och åkte vidare.
Efter 8 km var vi färdigåkta och jag lämnade stavarna i en snödriva och åkte några meter med Lina bara för att kunna filma lite hur det såg ut i dag.
Sammanlagt är jag riktigt nöjd! I 18 km har mina vovvar skött sig jättebra och det var superbra träning för oss. Nu gör det inget att det är måndag i morgon så vi får ha sjön för oss själva igen!
Vecka 13 är ingen stor fjällvecka i Fjätervålen, vissa dagar såg vi knappt några andra människor under förmiddagen när vi susade fram i spåren. Inget jag klagar på, tvärtom. Det var skönt att kunna ha Iris lös både i spåren, kring stugan och på promenaden.
