Efter sorgen kommer saknaden

Jag får frågan ibland hur Iris är nu efter att Lina är borta. Svaret är att hon är lika glad som vanligt.

Inte så ofta får jag frågan hur jag mår eller hur jag är nu efter att Lina är borta. Det hade blivit ett helt annat svar.

För Iris tittar inte på bilder av Lina nästan varje dag. Iris förstår inte när husse och jag drar ”minns-du-när-Lina” historier för varandra. Iris tänker inte om på alla ”om” som kunde ha varit. Iris börjar inte gråta när hon ser hundar som påminner om Lina. Iris kan inte räkna hur många dagar det är kvar tills Lina skulle ha fyllt 10 år. Iris saknar inte hennes nos, hennes lukt, hennes sätt och hennes blick varje dag.

Iris visste inte att vi när vi var hos veterinären häromdagen fick vänta i samma rum som Lina och jag fick vänta i då när vi åkte in på måndagen när jag precis hade upptäckt att Linas hjärta hade gått i spinn. Hon vet inte att det var på det där golvet jag satt och väntade på veterinären och kände Linas otroligt höga puls mot mitt ben.

När jag dessutom hörde Torkel Falks röst där utanför rummet och såg honom genom den inte helt stängda dörren, då lyssnade Iris bara på rösterna under tiden som jag svalde hårt flera gånger för att försöka stoppa tårarna som ville komma. Försökte stålsätta mig om det var Torkel vi skulle få träffa.

Det är inte i Iris huvud som filmen spelas upp om och om och om igen från den där dagen då allt tog slut. Hur jag såg Lina vackla till, hur jag sprang fram, hur jag höll henne och hur jag plötsligt visste att hon höll på att dö där och då. Allt jag sa, allt jag inte hann säga. De sista ryckningarna i kroppen innan hon dog. Allt det som hände på bara någon minut som jag kan älta och minnas hur länge som helst.

Det är inte Iris som plötsligt blivit så löjligt medveten om hur kort hennes liv faktiskt är i jämförelse med mitt. Jag tänker på det minst en gång om dagen, vad fan gör jag om Iris skulle bli sjuk eller dö nu? Jag sa till husse för några dagar sedan att jag inte ens vet om jag klarar av att ha några fler hundar om Iris dör, jag står inte ut med smärtan att förlora dem.

Iris vet nog inte heller att det är Lina där i lådan på bänken.  Det är inte Iris som ser till att fylla vasen med blommor eller funderar på vilka bilder som hon vill framkalla och rama in för att aldrig glömma bort men som samtidigt inte ens kan titta på bilder av Lina utan att börja gråta varje gång, varje dag.

Det är inte Iris som vet att det nu snart gått tre månader sedan Lina dog och som ofta inte ens vågar säga att det fortfarande gör så ont som det gör. Att sorgen ersatts av saknad och att den faktiskt är nästan lika tung att bära på.

Iris är den som släpper sin boll på golvet och slickar mig i ansiktet när jag gråter men hon vet inte att det har med Lina att göra.

Men som sagt, ingen frågar så då säger jag inget. Däremot saknar jag henne så fruktansvärt mycket. Jag är fortfarande ledsen, tänker på henne och gråter varje dag.
25april14

Tankar och eviga minnen

I dag när vi gick där på stranden Iris och jag så spelade min hjärna mig några elaka spratt.

Det var bara Iris och jag där just då och jag gick verkligen i ett sådant ”mysmode” som man hamnar ibland på hundpromenaden. Där tankarna vandrar fritt.

Först svischade tanken att vi var där utan Lina förbi. Sen kom nästa tanke helt ologiskt att vi inte kunde vara borta så länge för vi måste ju hem till Lina. Sen tänkte jag att näe, just det det slipper vi ju, vi kan vara borta hur länge som helst och kände lite lättnad.

Lättnadsdelen av det hela fick mig att skämmas och bli ledsen.

Resten av dagen hade vi det så bra Iris och jag att jag liksom glömde ett tag igen.

Så sitter jag här vid datorn på kvällen och plötsligt är jag inne och tittar på bilderna från måndagen den 27 januari. Precis efter att Lina och jag hade kommit hem från det första veterinärbesöket och jag hade stannat och köpt en massa gott till henne i djuraffären på hemvägen.

Bara det att Lina inte ville ha. Hon ville inte ha tjurmuskeln, hon ville inte ha grisörat, hon flyttade sig inte ens när Iris la sig typ på hennes bakben och började smaska.

Lina hade aldrig låtit bli godsakerna, Lina hade aldrig stått kvar så när Iris la sig bakom/på henne så där. Jag såg på henne att hon mådde dåligt. Jag ser det nu igen på bilderna jag tog.
27januari2014

Inte lång stund efter att jag tog den här bilden kom Lina upp till mig och jag satte mig med henne i soffan när hon andades så konstigt och man i bakgrunden hör Iris där nere på mattan som tuggar ben.

Jag visste redan då innerst inne men jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag klarade inte av att förstå just då.

Men du visste Lina och nu förstår jag också även om jag fortfarande inte vill.

Att ta hem Lina igen

I dag ringde veterinären, vi fick hämta Linas aska.

Efter samtalet så började jag gråta jättemycket, sen fick jag väldigt bråttom, jag skulle bara dit direkt och hämta hem henne a s a p!

Väl framme fick vi en liten papperspåse och i den fanns en vit pappersurna. På påsen satt en lapp som tydligen hade följt med Lina hela tiden så vi visste säkert att det var hon.

Så konstigt att stora Lina fick plats i den där vita lådan. Så konstigt det var den här lådan som var att ta hem Lina igen.

När vi kom hem var jag tvungen att titta i lådan. Den var svår att få upp men när jag pillat lite så fick jag av locket och den bit papp som satt som skydd under locket. Där under fanns den, askan.

Askan såg konstig ut, små bitar i olika färger som taget från en smågrusig sandstrand där alla möjliga sorters snäckor, skal och stenar krossats. Jag rörde till och med vid askan, är det här du Lina?

Sedan la jag tillbaka pappbiten och satte på locket igen. Bar upp urnan och ställde den bredvid hennes ljus. Pratade lite med urnan. Satte det som var kvar av blommorna vi fick i samband med att hon dog för tre veckor sedan i en liten vas bredvid urnan.

Husse och jag pratade om att vi vill beställa en bild på Lina och rama in bredvid urnan också. Ingen av oss vill göra oss av med askan ännu. Men det känns skönt att hon nu har en egen plats där hon kan stå tills vi vet vad vi vill göra med henne. Det är skönt att ha dig hemma igen Lina.
17feb14

Jag städar bort dig

16feb14 Sedan vi flyttade in i huset så har jag stört mig på väggen i hallen och den tapeten som suttit där samt i skåpen som sitter på väggen. Så i går valde jag bort melodifestivalen och började riva ner det mörkbruna och turkosa istället. Putsade väggen och målade en omgång.

Klev upp rätt tidigt i morse och målade en andra gång. När det torkat satte jag upp hyllorna och kroklisterna igen på samma plats, beställde ny tapet att klä insidan på luckorna med.

Började hänga tillbaka koppel och halsband på den lilla kroklisten och passade på att sortera halsband och koppel i lådor.

Plötsligt märkte jag vad jag höll på att göra.

Framför mig hängde ett halsband fast i det långa kopplet. Ett halsband fast i det korta kopplet. En reflexväst, ett reflexhalsband. Det brukade ju vara två av allt. Jag hade städat bort dig Lina.

Plötsligt var det inte lika kul att renovera och göra fint längre. Istället kom klumpen i magen, värken i hjärtat och tårarna i ögonen. Det kändes som att jag svikit dig, jag ville inte städa bort dig Lina.

Samma strand fast olika

Dagen efter att Lina dog ville jag bara åka till ett ställe; stranden där hon fått springa lös för sista gången.

Hela stället var rätt dystert med stora vita vidder istället för sand. Himlen var grå med snö som föll. De enda som var där var husse, Iris och jag.
lul142
Det var skönt att gå där även om tårarna rann på oss båda. Även om jag visste att det var lönlöst så tittade jag efter Linas tassavtryck i snön och isen. Jag blev ledsen att det inte fanns några.

Det var tur att Iris var med och levde i nuet, sprang och ville leka. Hon tvingade oss att komma ut ur våra sorgbubblor där inne i våra varma luvor.
lul143
lul144
När vi kom hem gjorde husse pannkakor för det var Linas favoriträtt och hon fick alltid minst en när vi åt.

I går åkte Iris och jag till stranden igen. Känslan när vi kom dit i går var en helt annan. Vädret var annorlunda, jag kände mig annorlunda, det såg annorlunda ut.
lul141
Det enda som var samma var Iris. Full fart och bollen i munnen. Hon hoppade mellan de stora isflaken som rörde sig lite när man gick på dem. Jag balanserade efter.
lul145
Även om jag fortfarande var ledsen så grät jag inte. Det kändes likadant fast olika ändå. Det var skönt att jag kände skillnaden på bara en vecka.

Istället för att titta efter Linas tassavtryck tittade vi på en död fågel och jag upptäckte att en massa små maneter hade drivit iland i sanden. Jag petade lite försiktigt på dem och de var inte isiga, jag klurade på vad maneter gör på vintern?
lul146

Under tiden som jag tittade på maneterna såg Iris något väldigt misstänkt och sprang bort till spetsen på den sanddyn som låg längst ut i vattnet för att undersöka. Det var en läskig pinne som hade någon grej som hängde och dinglade. Iris är nyfiken i en strut, särskilt på läskiga pinnar. Hon nosade på den och konstaterade att det bara var en pinne, sen skuttade hon tillbaka mot mig i sanden.
lul14
Vi åkte hem först när Iris som vanligt blött ner hela sig (ja först får man för sig att simma och sen märker man att det är kallt tydligen). På vägen tillbaka till bilen kändes det rätt bra, för en stund hade jag tänkt på annat och det gjorde inget att Linas avtryck inte fanns kvar i sanden.

Bilderna från i torsdags kl 13:32

Min lilla Lina, i torsdags var vi på stranden, kommer du ihåg? Du ville leka med Iris men hon var upptagen med att kolla efter fiskmåsar. Jag fotade er en massa men jag la nästan bara upp bilder på dig på bloggen.

Bland annat tog jag tre närbilder på dig kl 13:32 som jag först la upp men sedan tog bort från blogginlägget. Jag ville spara dem till ett annat tillfälle.

I lördags fick du följa med övriga flocken hem till Nemo. Som vanligt släppte vi ut dig ur bilen först så du fick hälsa på alla; Nemo, hans hundkompis Nelson och människorna en stund innan vi lät Iris komma ut.

I söndags fick du stanna hemma när vi andra var ute och sprang, du verkade lika nöjd ändå. I måndags och tisdags var vi ju hos veterinären och jag var så orolig för dig då att du bara fick komma ut på tomten för att rastas. Dessutom började det ju snöa då i måndags när vi var på väg till veterinären första gången, det kändes som att det var lika bra att du bara tog korta små bensträckare i trädgården i snön och blåsten.

När jag inte satt framför datorn och skrev på bloggen om vad som hade hänt satt jag med dig i soffan och klappade dig på dina bästa ställen och räknade dina andetag minst en gång i timmen. Det var så skönt när andningen blev långsammare i går kväll och jag hoppades att det var medicinerna som börjat verka.

Jag hade lite svårt att sova i natt, jag var så orolig för dig där nere i korgen. Jag tänkte på allt som varit och hur det skulle bli. Att du kanske inte skulle få vara kvar så länge till. Det gjorde mig ledsen och jag grät en stund i kudden.

I morse fick du dina fyra tabletter, du var så duktig som åt upp dem allihopa tillsammans med färskfodret. Slurp sa det bara. Det kändes som att du var lite piggare så när Iris och du hade vilat någon timme efter frukosten så frågade jag dig om du ville gå ut. Det ville du.

Du fick på dig den röda fleecen och vi gick i koppel ner för vår gata bara du och jag. Redan efter några steg märkte jag att du gick långsamt men det gjorde ju inte så mycket. Vi hade inte bråttom någonstans även om det kändes lite jobbigt att du inte var som du brukade. Du stannade hela tiden också. Tittade på fåglar, lyssnade efter ljud. Vi vände hemåt igen. Jag tog upp telefonen och filmade dig en bra stund innan jag stoppade undan telefonen, satte mig mitt i gatan och klappade på dig där du stod. Ville du inte gå fort så skulle vi inte göra det. Jag kämpade mot tårarna men ville inte gråta, du blev alltid så orolig när jag var ledsen.

När vi kom hem igen bäddade jag ner dig i soffan och tog med mig Iris och mina skidor ut för att leta rätt på ett bra snöställe. Jag skickade ett sms till Nemos husse för att se om de ville mötas och springa lite. Iris hade ju inte heller fått så mycket motion de senaste dagarna och hennes ben blir ju rastlösa mycket snabbare än dina Lina.

Med så kort varsel blev det inte någon träff med Nemo men Iris och jag hittade ett ställe där vi kunde åka några små varv i snön. Det var roligt och Iris var eld och lågor över att få dra!

Jag ville inte vara borta så länge från dig Lina så vi nöjde oss och började packa ihop. KL 13:52 tog jag en bild på mina skidor tillsammans med Iris innan vi åkte hemåt igen. På vägen stannade jag faktiskt till hos veterinären som ligger här i närheten, jag ville bara prata lite snabbt med dem om vad vi skulle göra om du snabbt skulle bli dålig Lina…

När vi kom hem igen såg du pigg ut, följde med ut på tomten och kissade vid en av björkarna på baksidan. Så skönt att se dig gå lite fortare och med svansen uppe! Vi gick in igen och du gick in mot soffan. Samtidigt som jag tog av mig mina skor tittade jag på dig i spegelbilden från våra skjutdörrar i hallen. Jag såg att du stannat upp och såg lite osäker ut där på mattan. Såg hur ditt ena bakben svajade lite innan du var tvungen att sätta dig på mattan.

Jag slängde jackan på golvet och skyndande fram till dig. Precis när jag kom försökte du ta ett steg men kunde inte hålla balansen och trillade omkull på sidan. Jag kom ihåg hur Expo trillade så där ibland när han överansträngde sig, Emelie brukade se till att han låg kvar så och klappade på honom en stund innan han kunde resa sig igen. Nu gjorde jag det samma på dig Lina.

Jag höll ditt huvud i min vänstra hand och pratade lugnande med dig, klappade dig över huvudet och ansiktet, pussade dig och sa att det inte var någon fara. Det tog inte många sekunder men jag hann ändå förstå där någonstans att detta faktiskt var slutet Lina. Att det var nu du skulle dö. Men jag fortsatte bara klappa dig, la handen över ditt hjärta som fortfarande höll igång där inne. Det är ingen fara, viskade jag till dig. Var inte rädd, jag är här, jag älskar dig Lina.

Sen tog du några djupa, lite längre andetag innan du slutade andas helt och allt var över. Klockan var 14:29 och du fanns inte mer.

Jag tittar på bilderna som jag tog på dig i torsdags kl 13:32 på stranden. Mina älskade vän. Jag vill att du ska komma tillbaka.
lina23jan142
lina23jan141
lina23jan143

Stars of Avalon Angelina Jolie
9 maj 2004 – 29 januari 2014