Jag får frågan ibland hur Iris är nu efter att Lina är borta. Svaret är att hon är lika glad som vanligt.
Inte så ofta får jag frågan hur jag mår eller hur jag är nu efter att Lina är borta. Det hade blivit ett helt annat svar.
För Iris tittar inte på bilder av Lina nästan varje dag. Iris förstår inte när husse och jag drar ”minns-du-när-Lina” historier för varandra. Iris tänker inte om på alla ”om” som kunde ha varit. Iris börjar inte gråta när hon ser hundar som påminner om Lina. Iris kan inte räkna hur många dagar det är kvar tills Lina skulle ha fyllt 10 år. Iris saknar inte hennes nos, hennes lukt, hennes sätt och hennes blick varje dag.
Iris visste inte att vi när vi var hos veterinären häromdagen fick vänta i samma rum som Lina och jag fick vänta i då när vi åkte in på måndagen när jag precis hade upptäckt att Linas hjärta hade gått i spinn. Hon vet inte att det var på det där golvet jag satt och väntade på veterinären och kände Linas otroligt höga puls mot mitt ben.
När jag dessutom hörde Torkel Falks röst där utanför rummet och såg honom genom den inte helt stängda dörren, då lyssnade Iris bara på rösterna under tiden som jag svalde hårt flera gånger för att försöka stoppa tårarna som ville komma. Försökte stålsätta mig om det var Torkel vi skulle få träffa.
Det är inte i Iris huvud som filmen spelas upp om och om och om igen från den där dagen då allt tog slut. Hur jag såg Lina vackla till, hur jag sprang fram, hur jag höll henne och hur jag plötsligt visste att hon höll på att dö där och då. Allt jag sa, allt jag inte hann säga. De sista ryckningarna i kroppen innan hon dog. Allt det som hände på bara någon minut som jag kan älta och minnas hur länge som helst.
Det är inte Iris som plötsligt blivit så löjligt medveten om hur kort hennes liv faktiskt är i jämförelse med mitt. Jag tänker på det minst en gång om dagen, vad fan gör jag om Iris skulle bli sjuk eller dö nu? Jag sa till husse för några dagar sedan att jag inte ens vet om jag klarar av att ha några fler hundar om Iris dör, jag står inte ut med smärtan att förlora dem.
Iris vet nog inte heller att det är Lina där i lådan på bänken. Det är inte Iris som ser till att fylla vasen med blommor eller funderar på vilka bilder som hon vill framkalla och rama in för att aldrig glömma bort men som samtidigt inte ens kan titta på bilder av Lina utan att börja gråta varje gång, varje dag.
Det är inte Iris som vet att det nu snart gått tre månader sedan Lina dog och som ofta inte ens vågar säga att det fortfarande gör så ont som det gör. Att sorgen ersatts av saknad och att den faktiskt är nästan lika tung att bära på.
Iris är den som släpper sin boll på golvet och slickar mig i ansiktet när jag gråter men hon vet inte att det har med Lina att göra.
Men som sagt, ingen frågar så då säger jag inget. Däremot saknar jag henne så fruktansvärt mycket. Jag är fortfarande ledsen, tänker på henne och gråter varje dag.
