Små löpsteg bakom vagnen

Min längtan efter att få springa igen har gnagt i kroppen. Min längtan efter att få springa med hund likaså.

Så för någon vecka sedan tog jag på mig löparskorna när jag skulle gå promenad med vagnen och hundarna. Testade att springa lite lätt och försiktigt på små raksträckor här och där (och helst när ingen såg oss). Det gick bra! Kändes ok i mina ben, Iris fintravade bredvid direkt och Sally hade lite mer studs i benen.

Sprang längre sträcka nästa dag och visste redan att jag bestämt mig; jag skulle springa med vagnen och en hund nu i början på veckan

Ville ta med mig Iris på premiärrundan, Sally behöver det mer så det fick bli hon ändå.

Trots lite stret i kopplet, Sally ville nog köra drag, så gick det bra! Jag försökte klura ut när jag sprang ute sist och gissar på ett år sedan, minst. En hel graviditet och man är ju inte direkt fit for fight direkt efteråt, kondisen är ju typ helt borta. Men ååååå va härligt det var!

I fredags tog jag runda nummer två. Denna gång hade bebisen och Sally passning så Iris och jag fick springa utan barnvagn. Vilket lyckorus! Iris fick springa i drag då hon numera håller exakt det tempo som behövs för att hålla linan spänd och anpassar sig helt efter mig. Tror Iris var lika glad som jag, hon skötte sig exemplariskt och rullade både noga och länge i det torra gräset efter rundan.

Vi sprang 3,46 km och snittade på tiden 5:53 min/km, nöjd med det också!

Ska försöka få till vanan att springa två gånger i veckan nu och har lovat mig själv att inte jaga tider eller långa rundor, bara vara nöjd med att jobba upp konditionen igen.

Start i uppförsbacke på nya året

Det nya året började med ett bra lager snö på backen. Inte tillräckligt för att åka skidor på men tillräckligt för att det ska vara fint och vitt ute.

Vi började året med att åka till ett ställe där man kan intervallträna lite i en sandig backe. Jag har bara haft med en hund förut när jag sprungit där men nu fick båda följa med. Flickorna fick varsin sele med långlina hängandes på släp, bra att ha nödbroms om någon skulle få för sig att smälla raketer dagen eller att hundarna skulle få för sig något när jag flämtade i backen.

När vi närmade oss var det bara att inse att det hade skett en kapning av vår backe. Pulkaåkande barn åkte ner för backen, på sanden.
1jan16

Vi gjorde helt om och hittade en grässlänt istället. Jag satte timern och började springa upp och ner. Hundarna gjorde det samma, fast tvärtom. De rusade på vägen ner och travade uppåt. Iris struttade dessutom med leksak i munnen bredvid mig där jag kämpade för att fråga om jag inte ville kasta den till henne istället för att stånka för mig själv. Jag avböjde snällt men flåsigt. Sally skällde konstant på Iris under tiden och jag oroade mig inte ett dugg för att någon hund eller pulkabarn skulle råka dyka upp någonstans.
1jan162
Alla tre var lite flåsiga efteråt även om jag var den minst pigga av oss. Ingen trasslade in sig i linorna och ingen hund lyckades fälla mig. Bra start på nya året!

Sallys första mil

I dag bestämde jag mig för att ge mig ut och springa. Då jag var själv hemma med hundarna fick det helt enkelt bli så att båda fick följa med. Iris i sele och draglina, Sally också i sele med kopplet fäst i öglan.

Då jag aldrig haft med mig Sally på löparrundan visste jag inte hur det skulle gå. Iris hade dessutom synpunkter på Linas närvaro när hon drog, Lina fick inte springa i jämnhöjd med Iris och jag hade ingen aning om hur hon nu skulle reagera på Sally.

Det största problemet när vi började springa gatan bort var att Sally ville fram till Iris dit hon inte nådde då kopplet är kortare än draglinan. Så då studsade hon lite på måfå hit och dit istället.

När vi kommit till slutet på vår gata och var framme vid ängen kopplade jag loss Sally och lät henne vara lös resten av rundan, vi springer på bra grusvägar och möter sällan eller aldrig trafik. Det gick strålande! Iris tuffade på i bra och lagom tempo. (Hon kände väl att jag inte hjälpte till så mycket där bak eller så känner hon inte för att dra när hon höglöper.)

Sally skötte sig finemang, ville gärna hålla sig framme med Iris och Iris hade inga som helst synpunkter på det.

Vi såg en fasan i vägkanten, den ville Iris äta upp men stoppades av mitt NEJ och av att draglinan tog stopp. Sally som också såg fågeln och startade upp med lyssnade mer på mitt nej än vad Iris gjorde. Annars kallade jag bara in Sally vid ett tillfälle och höll henne i öglan och det var när vi fick möte med en traktor.
2juni15

Ett tu tre hade vi sprungit en mil och gjort det på rätt bra tid med tanke på att jag stannade och tog bild vid rapsfältet, höglöpshunden skulle kissa precis hela tiden och det är första gången jag sprang både milen i år och hade med mig båda hundarna. Vi snittade på 6:19 min/km.

Vet inte om det är fel eller rätt att ta med Sally på löprundan men jag själv känner att en dobermannvalp på över 7 månader kan trava en mil utan problem.

Blev en instafilm längs vägen också, en blåsig sådan som ni kan se här.

Skrämmer mina hundar på löprundan?

4maj151 Den här härliga tidningen Runner’s World läste jag häromdagen. Omslaget med en tränad flicka och en black & tan-hund fick mig ju så klart att tänka ”målbild” direkt! Är det en sak jag längtat efter så är det att kunna springa och röra mig med hundarna igen.

Men nu var det ju tyvärr inte ”Maddes målbilder” som var anledningen till det hundiga omslaget. Tyvärr verkar det vara så att antalet hundattacker ökar i motionsspåren.

När jag bläddrade fram till artikeln (där black & tan-vovven hunden inte såg lika söt ut längre) blev jag faktiskt riktigt förvånad, det var eländiga siffror och statistik. Jag skämdes å alla hundägares vägnar.

En kvinna som blev biten för fyra år sedan beskriver hur hon fortfarande stannar till varje gång vid hundmöte när hon är ute och springer.
4maj152
Sen var det några saker som jag inte var så förvånad över, t ex att de som blivit attackerade av hundarna inte bryr sig om huruvida den lösa hunden de möter är stor eller liten, de litar inte på några hundar längre. En sak som jag så innerligt önskar att fler småhundsägare kunde inse. Bara för att du tycker att din lilla hund är gulligare än min stora så spelar det ju ingen som helst roll för den hundrädde. (Dessutom tycker jag att Iris och Sally är jättesöta men använder inte det som ursäkt någon gång!) Jag har hört lite för många undanflykter för otrevliga småhundar den senaste tiden…

Allas vår Anders Hallgren är också med och uttalar sig i tidningen. Han skriver om hur man genomfört träning med hundägare och löpare tillsammans där hundar som gjort utfall/skällt fått en godis av löparen vid varje möte för att träna på bra möten. Själv hade jag ju inte velat att min dobermann hade kopplat ihop alla som är ute och joggar med att få godis då chansen att hon då faktiskt sprungit ifatt dem hade ökat rätt så rejält. Fast så har vi inte själva grundproblemet heller då Iris inte bryr sig så mycket om andra människor oavsett om de springer, cyklar eller går.

4maj153 En liten lista med råd till både löpare och hundägare finns också med och jag kan inte låta bli att irritera mig på råden till löparen.

”Stanna upp och stå still när du möter en hund” Näe, så ska det fasen inte vara!

Det måste vara underförstått i sammanhanget ”Stanna upp och stå still när du möter ensam hund som kommer springande mot dig och du inte ser någon ägare” Dvs att hunden är på rymmen eller utom ägares kontroll.

För INGEN som är ute och springer ska behöva stanna upp eller ens ändra tempo, flytta på sig eller tänka på någonting förutom sin egen löprunda när de möter mig och mina hundar. Ingen med hund borde ta sig den rättigheten att inte visa hänsyn. Det är min förbannade skyldighet att vara den som stannar eller flyttar på mig om det nu skulle uppstå problem, inte löparens!

Iris 110 km i maj

19april12 Husse är med i en utmaning på sitt jobb; vem som springer längst i maj månad. Husse har sprungit 114 km än så länge och leder nog utmaningen tror han.

Av dem är 4 km på löpband och 110 km är här hemma på grusvägarna. Inte så konstigt att han sprungit mer ute än inne, han har ju värdens bästa sällskap med sig när han springer, Iris!

I dag sprang han 10 km med henne på en tid strax under 47 minuter. Det är bra tempo! Då hade ändå Iris stannat och både kissat och lagt en liten hundbajs längs vägen också.

Duktig husse som ser till att rasta Iris ordentligt. Sammanlagt har Iris fått följa med på över 300 km löpning i år!

En backe och en bil

Fråga mig inte varför men husse och jag bestämde oss för att köra intervallträning i en lång och seg backe här i närheten. Att springa intervaller med hund som inte får dra i kopplet när vi springer blir knöligt. Iris fick följa med ändå.

Det är ungefär tre km till själva backen så vi värmde upp med att springa dit. Iris fick springa lös en del av vägen dit och var så lycklig när hon skuttade runt i sin rosa reflexväst.

Väl framme vid backen bestämde vi att vi skulle springa upp till tredje paret ”reflexpinnar” uppe på krönet och vända där och tillbaka igen, kanske 100-120 m? På båda sidor om grusvägsbacken är det stora åkrar så långt ögat når nästan så risken för rådjursjakt var liten.

Jag testade att hålla i Iris koppel när husse stack iväg före mig uppför backen men det blev ju som att åka knapplift uppför backen. Hon blev galen!

Så hon fick vara lös och först följde hon efter husse, hon tyckte att det var jätteroligt när han satte fart uppför backen. Sedan upptäckte hon att det innebar att jag inte var i närheten och var tvungen att rusa till mig. Vi sprang upp för den där backen 5 resp 6 gånger och Iris körde egen budföring mellan oss under tiden.

Trafik på grusvägen är ovanligt och därför var det så typiskt när en bil dök upp över krönet precis när husse var längst upp och jag längst ner i backen och Iris lekte med min högra handske och skuttade runt för sig själv typ i mitten av oss!

irisintervallspring2
Iriiiis! ropade jag så högt och säkert lite panikslaget att Iris bara tvärstannade och släppte vanten. Iiiriiis, ropade jag igen och hon kom rusandes. Åh, så mycket beröm hon fick när bilen sakta rullade förbi oss och jag höll i Iris halsband med ena handen och vinkade som tack till bilen för visad hänsyn.

Även om det aldrig var någon fara då bilen kom på långt avstånd, Iris syntes så bra med sin väst, hon kom efter 3 sekunder och bilen sänkte farten men det kändes ändå i magen ett kort ögonblick.

Efter att ha plågats klart i backen sprang vi hemåt igen, Iris och husse hurtbulle höll ett lite bättre tempo än jag och den sista km av 7,6 sprang jag själv. Insåg att Lina nog kan följa med även på intervallträning i backe då tanten fortfarande har klart bättre kondis än sin matte.

Mera spring?

Varje gång husse eller jag är ute och springer med hundarna så för jag lite statistik här på bloggen hur långt vi sprungit. År 2013 blev inte alls som jag hade tänkt mig och det blev inte särskilt många km tyvärr, slutade enligt följande:

Iris: 240,2 km
Madeleine: 179,4 km
Lina: 177,7 km

Men nu är det nytt år och nya kilometer som gäller! Iris och jag premiärade i går och sprang 9,95 km på 63 minuter. Rätt bra tid och tempo då Iris stannade och kissade två gånger och vi även fick ta stopp för knytande av mitt högra skosnöre.

Hoppas att hela året ser ut så här!
springatvajuli12
Jag tycker att det är lika viktigt att ställa krav på mig själv som att ställa ev fysiska krav på hundarna. Därför tycker jag att det är lite extra viktigt att även jag kommer ut och rör på mig.

Kan man ställa krav på att hunden ska orka springa hur länge som helst i sökskogen om man själv inte orkar ta sig ut till figgen sen? Kan man kräva att hunden ska spåra över stock i full fart om matte själv hänger som ett ankare och flåsar där bak i linan? Ska hunden orka rondera alla indiantälten i högsta fart om man själv tuffar fram med rollator där i mitten av planen?

Hur tänker ni andra? hur fysiskt aktiva är ni?

Imponerande SM-bedrift och 14 km

I helgen har barmarks-SM för draghundar gått av stapeln i Filipstad. Jag är så sjukt imponerad på Magnus Bergström och hans dobermann Mexx som tog hem segern och ett SM-guld i kickbike med två hundar när Magnus bara körde med en!

Innan tävlingen uppmanade jag någonstans på facebook Magnus att krossa på SM men jag visste inte ens att man kunde krossa så här mycket! Som lök på laxen vann de ju givetvis SM-guldet i kickbike med en hund också.

Jag blev helt tårögd så grymt impad jag blev när jag läste om bedriften! Grattis Magnus!

Stort grattis till Anna-Carin och hennes luddisar också!

Med draghunds-SM i luften så gjorde jag något som jag inte gjort på länge, jag tog båda hundarna med mig ut och sprang en runda. Det var varmt och skönt i luften och jag kunde springa i t-shirt. Det enda dåliga var att grusvägen vi sprang på var väldigt blöt, den liksom sög tag i skorna. När vi hade sprungit en mil och var på väg hem igen gjorde vi en avstickare i det lilla motionsspåret och sprang några extra kilometer där också.

När vi kom hem hade vi sprungit lite mer än 14 km och var leriga och glada! Jag bara älskar att springa med båda hundarna och se dem tuffa på så förnöjt på varsin sida om mig. Särskilt glad över att Lina med sina nio år fortfarande hänger med och är pigg hela rundan. Fotade oss telefonen efteråt.
20okt13

Kott-knock och en himla fart

I går hände det grejjer här, både ofrivilligt/oplanerat och planerat.

Det hela började med det ofrivilligt/oplanerade; kott-knocken. Dvs när Iris och jag upptäckte en igelkott på andra sidan staketet.

Även om vi stod precis intill staketet och jag var beredd på att Iris skulle bli sugen på att hoppa över (dvs jag var beredd att stoppa henne) så var jag ändå inte beredd när det hände.

Det spänstiga lilla aset kan ju nämligen hoppa från stillastående rakt upp och över vårt 120-staket. Och när en hund på ca 30 kg bestämmer sig för att göra det skuttet rakt upp och du står precis bredvid, ja då får du dig en dobermann-uppercut.

Vilken jädra smäll. Världen stod still och min underkäke for uppåt och hela huvudet sa pang. Jag kände små tandbitar i munnen, det var som små gruskorn och det kändes som hela min underkäke hamnat i nytt läge.

Ingen tid att fundera eller känna efter, på andra sidan staketet höll Iris på att spela tassboll med en igelkott! Jag bara skrek innan jag insåg att det inte hjälpte ett skit, för jag sa jag ju inte ”loss” eller ”ligg” jag hade bara ont och var arg. På något sätt tog jag mig över staketet jag också och fick slut på trakasserierna. Kotten låg på rygg med magen uppåt, vilket lämnat benen/huvudet oskyddade och även om jag inte såg några sår och var rätt säker på att Iris bara lekt med kotten så var jag så arg, så arg att jag ville göra pälsmössa av henne.

Som tur var kom husse och plockade med sig Iris och stängde in henne i huset. Under tiden fick jag tid att känna efter, min käke gjorde ont, jag kunde inte bita ihop tänderna som vanligt, inte öppna munnen och det gjorde ont i högerörat. Och vilken eller vilka tänder var det som hade lämnat grus efter sig i munnen?

Efter att kotten fått åka spade till närmaste större buske och jag kunde konstatera att alla tänderna satt kvar där de skulle så tog det en lååång stund innan jag hade slutat vara arg på Iris och kunde gå och släppa ut henne igen. Hon ville springa mot staketet men jag sa NEJ rätt så bestämt (och då menar jag inte något annat än att jag pratade med henne), hon fattade för stunden i alla fall att det var slut på det kottkuliga.

Några timmar senare var det dags för det planerade, att springa fem kilometer med Iris i mina nya löparskor som jag köpte i USA.
nikeairpegasus30
Nu kanske ni tänker att sprungit, det har jag ju gjort förut men nej, igår fick hon nämligen springa i drag. Det är ju nämligen dags för hundlöpet i morgon söndag och jag var ju tvungen att i alla fall springa en gång med henne innan själva loppet.

På med selen, satte fast henne i mitt dragbälte och så kopplade jag ihop oss med ett vanligt skinnkoppel. På med nya pulsklockan och iväg.

I några meter tänkte jag faktiskt att det här går ju bra, de var de metrarna när Iris av gammal vana bara sprang och drog lite grann som hon alltid försöker göra när vi ska ut och springa fast hon inte får. Sen kom hon på att hon hade dragselen på sig eller nåt för plötsligt började hon springa och dra.

Jag hängde där bak som ett chanslöst ankare och tänkte på att jag hört att man ska ”slappna av och bara följa med” när man springer sådär. Jag kände mig inte ett dugg slapp kan jag säga, jag försökte bara hålla mig på benen och andas samtidigt.

Fem kilometer sprang vi och vi hade husse och Lina bakom oss. Iris sprang alltså och tittade lite bakåt hela tiden och hon travade mest hela tiden. I vanliga fall springer vi på ca 6 min per km, igår var vi en minut snabbare och snittade strax över 5 min/km! Husse sa efteråt att han hade försökt springa ikapp och förbi men att han var helt chanslös hela rundan och då har husse ändå rätt bra kondis.

Så nu sitter jag här, med en käke som gör ont när jag tuggar eller gapar för mycket och med en träningsvärk i benen som gjort mig stel som en stubbe och undrar hur i hela friden jag ska lyckas med att springa lopp i morgon!

Vad händer om Iris jaktgalningen som har en förmåga att ånga igång rätt bra får för sig att jaga ett snabbare ekipage framför oss? Hur fort springer hon då? Kan jag få broms på henne då? Hur ont gör det att stupa rätt i backen med huvudet före i den farten? Kommer min underkäke att lossna helt då?

Jag är lite nervös faktiskt.

Lina springer i nya västen

I dag har vi haft en bra dag. Den började med att Kira och matte Jessica kom hit på fm. Solen lyste och vi gick en lång promenad med Kira och Iris. Några av mina bästa vänner råkar även ha dobermann, Jessica är en av dem så det var inte bara hund som diskuterades på promenaden.

När vi kom hem igen efter närmare en och en halv timmes promenad satte vi oss ute på min trappa och fikade i solen.

Jessica och Kira åkte vid tretiden och jag bytte om till träningskläder och tog med mig Lina ut på en löparrunda.

3april13.1 Jag tror vi slog rekord i antal spottade rådjur längs vägen. På ett ställe var de så många att jag trodde det var några ovanligt feta gäss först men icke. Minst 15 fick jag det till när jag stannade och fotade dem även om bilden blev suddig på det långa avståndet.

Lilla Lina är så lätt att springa med, inte ens när en hare sprang framför oss på vägen en bit behöver jag hålla i kopplet extra hårt eller mycket. Hon drar och vill jaga haren men hon drar så mjukt och med så lite kraft att man inte behöver vida några andra åtgärder än att säga till henne att sluta. (Vilket hon ignorerar till rätt stor del men å andra sidan gör ju inte det så mycket).

Annars gick det bara trögt att springa. Det tog emot hela rundan och det gick jättelångsamt, Lina undrade nog om vi sprang eller promenerade. Samtidigt kunde jag inte vara missnöjd. Det är bättre att springa 12 km långsamt än att inte springa alls. Och det gör mig så glad och lycklig att Lina snart 9 år är frisk och både orkar och vill hänga med.

Lina hade sin nya väst på sig när vi sprang i dag, nu har hundarna varsin. När vi kom hem gick hon och satte sig längst nere i trädgården och spanade ut över ängarna på andra sidan hästhagen. Hon såg nöjd ut tycker jag.
3april13.2