Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Springa med hund – Sida 2 – Livet med dobermann

Etikett: Springa med hund

Publicerat

Spring 2013

I går var Iris och jag ute och sprang. Ute var det soligt och fint men minusgrader och lite blåsigt. Därför tog jag en bild på Iris i hennes träningskläder, dvs reflexvästen och den nya easy walk-selen, inne på tomten innan vi skulle ut och springa.
19jan13
Efter att jag fotat henne gick vi in igen. Jag ändrade och satte reflexvästen utanpå selen, klädde på mig själv, drog ner mössan så långt jag kunde över öronen och sen stack vi ut igen.

De första kilometrarna gick trögt för mig men inte för Iris. Hon var pigg och hade bråttom. Skulle inte den sabla selen ta bort och förhindra drag?!

Efter ca 7 km kände jag mig inte trött och testade att springa lite fortare. Det gick hur bra som helst och de sista 5 km höll vi bra tempo och runkeepertanten anmälde lägre och lägre avg, pace hela tiden. Därför saktade jag inte ner alls när vi fick möte med två luddiga vovvar på grusvägen, vi fortsatte bara på. Iris tittade på hundarna men gjorde inte minsta ansats till att studsa ut mot dem.

När väl kom hem efter dryga 12 km kunde jag konstatera att selen inte hjälpt ett dugg mot att Iris vill ligga på och streta framåt i kopplet. Däremot tappar hon kraft i selen. Jag kunde med mindre ansträngning än när hon springer med vanligt halsband och koppel hålla igen henne och det var ju väldigt bekvämt. Jag kunde lägga all min energi på att springa istället för på koppelträningen och kunde ha kopplet i ett löst grepp i handen.

Efter rundan fick Iris skutta ur sig den sista energin hemma på tomten med Lina. Iris blir väldigt pigg och leksugen efter att vi sprungit.

Sen gick vi in och jag tog en lång, varm dusch. Efteråt kom jag på att jag inte kollat om Iris fått några märken efter selen, den sitter ju trots allt precis vid armhålorna på henne.

När jag kollade såg hon ut så här bakom frambenen. Tydliga röda märken på båda sidorna, en bra stund efter att jag tagit av henne selen dessutom. Inte bra.
20jan13.1
Selen har med andra ord inte imponerat så mycket ännu och jag kommer nog inte att fortsätta använda den när vi springer.

Jag var nöjd med rundan ändå och kunde lägga till över 12 km på både Iris och mig för detta året. För att hålla reda på våra kilometer på enklaste sätt fick springet en egen flik här på bloggen. Spring 2013. Mest för att underlätta för mig själv men förhoppningsvis även för att sätta lite press på eller inspirera (välj själv vad ni vill kalla det) någon annan att komma ut och röra på sig!

Publicerat

Årets första mil

Äntligen! I dag sprang jag årets första runda. Iris och jag sprang 10,3 km samtidigt som Lina och husse sprang 10,0 km.

Det gick jättelångsamt för Iris och mig. Jag var trött i kroppen och Iris ville dra i kopplet. Det blev lite jobbigare när Lina och husse sprang i förväg.

Jag ägnade mycket tid åt att koppelträna och varje gång hon försökte dra i kopplet bytte jag håll. Vet inte om runkeepern hängde med på alla våra små svängar men det underlättade inte för att försöka öka tempot direkt. Det fick bli en långsam runda.

Lina 20 km
Iris 19,6 km
Jag 10,3 km

Otippat att Lina skulle leda ligan så här i början på året.

Publicerat

Vem tog åskan?

I dag sa väderleksrapporten att det skulle åska och regna. Jag åt frukost och hoppades att jag skulle hinna göra något med i alla fall en av hundarna innan ovädret skulle börja. Tanken var att jag skulle springa.

Men vilken hund skulle få följa med? Iris hade precis sprungit milen med husse bara för någon dag sedan men hon behövde ju också rastas. Det var lilla Linas tur att springa så inte kunde jag låta bli att låta henne följa med. Slutade med att jag bestämde mig för att springa med båda, fort innan åskan kom!

Bytte om till träningskläder och Iris började fatta vad som var på gång och följde noga efter mig. Lina började vakna i korgen och lura på om hon kanske skulle få följa med. Åh vilken tur att jag valde båda, nu skulle ingen bli ledsen över att behöva bli lämnad hemma!

Safe-ade med att sätta på mig dragbältet och satte hundarnas koppel i det för lite extra säkerhet. Gick ut och blev helt ställd över hur varmt det var ute. Bastuvärme!

Började springa och blev så glad över hur fint båda hundarna sprang på varsin sida om mig. Mina duktiga hundar!

Några km senare var vi varma alla tre, Lina började ligga lite bakom mig i kopplet, Iris tunga hängde längre ut än vanligt, jag var tvungen att vika upp mina löparbrallor så det blev lite svalare om benen.

Efter dryga 5 km sprang Lina flåsandes i full koppellängd bakom Iris och mig och jag vågade inte fortsätta springa utan att ta paus. Vi stoppade klockan och stannade till i gräset bredvid lilla grusvägen. Lina rullade sig och flåsade, Iris skuttade runt och gjorde lekinviter.

När jag konstaterat att Lina såg rätt pigg ut ändå vände vi och sprang hem igen. Lina hamnade genast längst bak men höll sig där, jag behövde inte dra henne framåt i alla fall, hon bara pinnade på. Jag tittade över axeln hela tiden, hur mådde hon där bak? Vi såg ut så här;

Så sprang vi förbi hästhagen vi passerat på vägen dit, fast då hade Iris sprungit närmast hästarna, sedan jag och Lina längst bort från, nu var det Lina som hamnade närmast hagen. Plötsligt kände jag ett litet ryck i dragbältet och hörde ett litet VOFF! Iris och jag vände oss förvånat om och såg hur Lina tagit ett spänstigt utfallshopp mot närmaste häst som stod och betade precis innanför staketet.

VA?! var det enda jag fick ur mig men mer behövdes inte, Lina vet att man inte får göra så och hade redan slutat skälla innan jag hade hunnit vända mig om.

Den sista biten var jag inte lika orolig för Lina och kanske kände hon av det för plötsligt sprang hon jämsides med mig igen.

Hemma efter 10,2 km la sig Lina i skuggan och Iris sprang och hämtade en boll som hon tyckte vi skulle leka med.

Resten av dagen var vi ute och jag klippte gräs och fixade och donade. Tog ut Iris skyddsärm och körde en liten stund med henne, fasen va kul hon tycker att det är! Plötsligt längtade jag efter IPO!

Ingen åska eller regn syntes till och jag undrar fortfarande vem det var som tog åskan.

Publicerat

Vi springer fortare än det ser ut!

I går var vi lite hurtiga igen, i flock. Jag sprang med Iris och husse med Lina. Tillsammans sprang vi lite mer än 7 km och höll medelfart på 6:00 min/km. Lite irriterande då jag siktade på under 6 minuter.

Andra saker gick bättre. Vi fick världens bästa möte med två hästar. Vi kom ifatt dem bakifrån och jag hade tänkt springa förbi dem genom att springa upp på åkerkanten men se det gick inte, ena hästen gick på grusvägen, den andra uppe på åkern. Så jag sa med min bästa inte-skrämmas-nu-röst ”Vi kommer med två hundar!” Båda ryttarna saktade in lugnt och fint, hon på vägen styrde upp sin totto på åkern och båda vände upp hästarna mot oss. Åh tack! Iris sprang förbi så fint och tyst. Jag vinkade och log mitt bästa som tack. Jag älskar när man kramas i häst/hund-trafiken!

Den sista biten försökte jag springa fortare för att bättra på tiden lite, då passade husse på att filma. Även om det ser skitlångsamt ut på film så springer vi faktiskt i ett tempo av 5:09 min/km.

Iris springer på liiite när husse springer om oss men annars tycker jag att man ser hur fint hon springer i kopplet. Duktig Iris.

Ser ni att Iris tunga hänger lite den med även om hon ser oförskämt pigg ut i jämförelse med mig, den illröda flåsstånken?

Publicerat

Två dagars spring

I går var jag ute och sprang med Iris. Det var jättevarmt ute och både Iris och jag flåsade lite extra. När vi närmade oss havet satte jag runkeepern på paus och så försökte vi ta oss ner till vattnet på enklaste sätt. Tji fick vi, ca 10-15 meter från strandkanten tog det stopp bakom ett stort staket med taggtråd on top.

Iris som var lös skuttade längs staketet och undrade samma sak som jag, varför? Vi tryckte vår näsa och nos mot staketet en stund, lite svalkade det i alla fall, innan vi erkände oss besegrade och satte på runkeepern igen och fortsatte springa. (Nästa gång ska vi hitta ner till vattnet!)

På hemvägen sprang vi ikapp två personer med en rottweiler som var på väg till sitt lilla IPO-spår de hade lagt en bit fram. När jag närmade mig och insåg att de inte hade lagt märke till oss sa jag typ ”Här kommer jag med hund!” Jag har aldrig sett någon hoppa så högt som snubben som gick ytterst. Deras hund reagerade nog minst av alla! Iris reagerade när han hoppade högt och klämde ur sig ett voff.

När vi vände och sprang tillbaka höll hunden på att gå sitt spår, såg fint ut. Rottisen släppte inte fokus på spåret, Iris kollade bara nyfiket men sa inget.

När vi kom hem hade vi sprungit 13,85 km.

I dag var det Linas tur och vi hade lite bättre väder, det var svalt och molnigt ute. Vi tog en kortare sväng genom skogen. Rundan blev 4,45 km.

Lina passade på att skälla på en tjock duva vi såg i spåret, men när vi passerade hjorthägnet och självaste Bambi gick där inne nöjde hon sig med att glo lite. Hon prioriterar konstigt.

När vi kom hem fotade jag henne. Hon står och spanar efter vad jag misstänker var igelkotten som bor här i krokarna. Som ni ser har hon fått bära sin egen bajspåse också, det händer bara när vi springer, jag har inte fickor nog att hålla i hennes saker då.

Jag känner mig nöjd med 18,3 km på två dagar. Önskar jag kunde springa oftare med hundarna. Typ varje dag men sånt flås har jag inte just nu. Skönt är det att alltid ha en pigg kompis med sig i spåret i alla fall.

Publicerat

Kossor och trötta ben

I mars sprang vi närmare 80 km. I april 70 km. I maj månad 0 km. Dåligt!

Som tur var så har husse sprungit med hundarna så det är egentligen bara jag som inte rört på mig.

Orsakerna är flera men jag skyller först och främst på dobermanntidningen. Den äter tid!

Nu är det juni och jag har laddat för att ge mig ut och springa igen sedan mitten på maj. I går tog jag så äntligen på mig löparskorna igen och sprang tillsammans med Iris.

Det blåste halv storm och när vi sprang i motvind var det kämpigt. Vi sprang i sol, då blev det varmt och jag fick dra av mig den långärmade tröjan. Det började regna och iskalla hårda droppar gjorde att jag fick dra på mig samma tröjja igen. Iris såg lika nöjd ut hela tiden.

När vi hade sprungit 13 km kommer man till ett parti där det blåst upp sand från åkrarna på grusvägen. Det är som att springa på sandstrand där. Det tog musten ur mig och jag fick kämpa för att inte börja gå istället. Iris tolkade det långsamma tempot som att vi hade börjat gå och började plötsligt nosa och letade efter kisställe.

Jag var så trött att när Iris tog några snabba steg så drogs jag med och ner. Iris hann undan men jag föll i backen. Efter det tyckte nog Iris lite synd om mig för sen travade hon väldigt fint vid sidan. Jag märkte på henne att hon tyckte jag var konstig men har aldrig varit så trött och slut i benen som jag var från 13 km och de sista 4 km hem.

Det är nästan så jag blir arg på Iris för att hon orkar springa så långt och så lätt, detta är ju bara uppvärmning i fjöstempo för henne. Fast tanken på att ha en hund som inte orkar mer än jag känns skrämmande. Hade jag inte haft henne med hade jag inte ens sprungit.

Här är vår runda som blev 17 km allt som allt. Vi sprang den på 1 h 51 min.

Det mesta av rundan är mitt mellan åkrar och ängar och delvis genom skog. När vi springer ut mot Barsebäck och vänder där och springer tillbaka ser man ut över havet, bort till Danmark, Öresundsbron och Malmö med Turning Torso. Det är rätt fint!

För ovanlighetens skull såg vi inte ett enda rådjur istället vimlade det av kossor. Iris är nyfiken på de stora djuren och de stora djuren är lika nyfikna de. De glor på varandra kan man säga!

Hästarna vi springer förbi kan stå och hänga ut över sina staket med huvudet när vi springer förbi, Iris är duktig och voffar inte på dem även om hon nästan skulle kunna bita dem i mulen så nära de är ibland.

Jag siktar på att komma upp i 100 km denna månaden, ska bara försöka hitta på en runda som är 2 mil så jag vet hur det känns att springa halvmaran!

Publicerat

16 260 meter i nya västen

Iris och jag var ute och sprang i dag. Målet var att springa närmare två mil men jag kunde inte riktigt komma på en bra väg att springa så jag slog ihop två rundor i närheten av varandra, det blev 16,26 km.

Ett tag trodde jag faktiskt att Iris började bli trött efter ungefär 11 km, plötsligt låg hon ett halvt steg bakom mig. Det var fel givetvis fel. Hon tänkte tydligen bara på annat en liten stund.

Iris fick springa lös den 12:e kilometern, då hade vi lämnat de värsta rådjursmarkerna bakom oss och jag har bra uppsikt åt alla håll där. När hon springer lös vill hon gärna lägga sig precis framför mig och det är ok så länge hon håller sig där.

Vi kom till ett ställe efter 13 km mellan två åkrar där sandjorden blåst upp på grusvägen och sanden hade lagt sig som ett täcke överallt, kändes som att springa på en sandstrand. Jag höll på att dö och Iris undrade varför vi plötsligt saktade ner. Visste inte om jag skulle blir arg eller peppad över hennes små pigga dobermannben!

När vi sprang den sista biten på gatan fram till huset släppte jag Iris så hon fick spurta hem till husse som tvättade bilarna på uppfarten. Efter att ha svischat iväg och berättat att hon var hemma nu för husse stack hon ut nosen bakom brevlådan och kollade efter mig. Min lilla springkompis håller koll på mig!
Här är vi efter löparturen, väldigt nöjda och glada över att ha sprungt så långt! Jag kände mig nästan som en världsmästare, i alla fall känns det så i benen!

Västen satt jättebra på Iris när vi sprang och det känns som vi syns i trafiken båda två nu.

Publicerat

Vinna över regn i ögat

I dag regnade det ute. Det var grått och mulet och äckligt och blä. Vi försökte vara ute på tomten en stund och jag passade på att så lite gräs.

Till en början gick det bra, vovvarna lekte och alla var nöjda. Sen kom Lina på att det regnade och att hon egentligen inte gillar regn. Bäst att sätta mig och gny vid ytterdörren och se miserabel ut, ett partytrix som alltid får matte att mjukna.

Ja, även i dag. Vi gick in.

Stod inne och tittade ut och förbannade vädret, vi skulle ju springa i dag. En liten smula gnagande samvete på det och jag skyndade upp för trappan och bytte om till springkläder. Det gällde att göra fort innan jag skulle ångra mig.

Ut genom dörren, hejdå Lina vi kommer strax, på med kepsen och i väg ner för gatan. Min trogna hund sa inget om att vi borde ha stannat hemma i värmen, hon struttade framåt och såg nöjd ut.

Det gick bra, kepsen hindrade regnet från att landa precis på ögonen (det är där det är värst att få det nämligen).

Sprang förbi villorna och ut på lilla gärdet. Mötte pappa rådjur som glodde på oss bara 10 m bort när grusvägen gör en skarp sväng! Iris ville följa med när han sprang men det ville inte jag. Vi släppte rådjuren rätt fort och sprang på. Ut på grusvägen mellan de stora fälten…

Plötsligt kändes regnet väldigt mycket mer regnigt. De blåste mer. Regnet blåste plötsligt in från sidan. Beläää! Det kom regn i ögat även om man hade keps.

Jag hade dessutom bestämt mig för att springa lite längre och lite långsammare i dag. Varför hade jag inte bestämt kort och fort istället?!

Jag ville hem igen.

Tittade ner på mitt sällskap Iris, hon hade blåst i öronen och regn i ögat hon med! Trots det sprang hon så fint vid min sida och drog inte, bara pinnade på.

Sa Bra Iris åt henne och hon tittade upp. Braaaa Iris. Svansen började vifta och hon sprang några meter med kontakt.

Jag blev så lycklig över min lilla hund och plötsligt ville jag inte hem längre. Istället sprang vi längre än vi brukar och efter 13,5 km (rekord!) var vi hemma igen, helt genomblöta och lite kalla men väldigt nöjda och glada. Vi vann över regnet i ögat!

Som bonus hade Svenska dobermannklubbens medlemstidning landat i brevlådan när jag kom hem, tog med mig tidningen till badkaret där jag låg och läste tills jag var helt säker på att hela jag var varm igen.

Nu ska vi bara kura framför tvn resten av dagen.

Publicerat

Jaktintresse och rådjur

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)
IMHblogg
Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.


Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!

Publicerat

Barnvakt och hurtbullar

I dag var vi barnvakter. Lilla grannens lillasyster, en sötnos på lite över ett år.

Lina och jag tog uppgiften på allvar och stampade ut på promenad med lilla gumman i vagn så hon skulle sova lite. Hon somnade nästan direkt men varken jag eller Lina ville sluta gå i det sköna vårvädret så vi puttade runt vagnen en lång stund innan vi gick hem igen. Tack vare runkeepern så kan jag berätta att vi gick i 1 h och 23 min och knatade 6,43 km i det soliga vädret.

När vi kom hem sov lilla gumman i vagnen en bra stund. Under tiden åt jag lite lunch och hundarna vilade i soffan/korgen.

En stund senare vaknade lilla gumman och jag gjorde lite lunch åt henne. Fiskpinnar, makaroner och majs och plötsligt var det stor uppslutning kring matbordet. För att inte tala om hur stort publikintresset var när hon åt. Lina och Iris hade superkoll från varsitt håll och minsta majskorn som åkte ner på golvet försvann på en millisekund.

Efter maten roade vi oss med att klättra i trappan. Plötsligt skulle Lina vara med hon också! Lina tassade upp och ställde sig mitt i trappen och gjorde ett försök att sätta sig nära mig. Lina tokhund, du gillar ju inte ens trappan!

När Lina tog sitt hundförnuft till fånga och gick ner igen kom Iris upp istället. När vi kröp upp trodde hon det var en tävling och sprang förbi och ställde sig på näst sista trappsteget som en stoppkloss och tittade ner på oss. Plötsligt hade Iris en napp i munnen också så då fick vi gå coh tvätta nappen noga, noga innan vi kunde fortsätta med trappklättringen.

Iris gav inte upp, när vi satt där i trappen kom hon knatande igen bara för att klättra upp i mitt knä. Iris skulle ligga i mattes knä precis nu. Lilla grannens mun formades till ett o i förvåning, till och med hon verkade fatta att detta inte var rätt plats att sitta i knät.

Båda hundarna hjälpte med andra ord till med barnpassningen, de är snälla mina djur!

När lilla grannen gick hem var det dags för Iris att bli motionerad. Jag bytte om till tighta springbyxorna och så gav vi oss ut på samma runda som sist. Vi sprang 11,64 km på 1 h och 13 min. Milen gick på 1:02 vilket är mer än 4 min snabbare än förra gången. Mycket bra!

I år har vi nu sprungit sammanlagt 75,2 km. Det börjar ta sig!