Under min graviditet har jag faktiskt mått oförskämt fysiskt bra. Inte kräkts eller mått illa, inte haft problem med foglossning, inte gått upp så mycket i vikt eller blivit särskilt svullen. Däremot försvann orken ju längre tiden gått och när jag pressat mig själv och försökt gå för långt eller för snabbt så har jag fått sammandragningar direkt. Sammandragningarna har varit samma känsla som när man springer och plötsligt får håll som gör skitont, den dåliga orken har varit känslan av att inte få tillräckligt med luft och stumma ben. Utan luft, med håll och stumma ben blir det inte mycket springa av och som vi alla vet så behöver två dobermann rätt mycket spring.
Min lösning var två flugor i en smäll. Att köpa en SUP och göra det till sommarens projekt. Att lära hundarna följa med på brädan har varit ett utmärkt sätt att fysträna då det har simmats en hel del! Brädan var en billig rackare som jag köpte bara för att testa om det gick att lära två dobermann att åka med samt att kolla om den höll för tass-misshandel.
Köpte en uppblåsbar som åkt med i bilen hela sommaren och vi har paddlat både i sjöar, i havet och här mitt i Stockholm.
Nu är det Sally och hennes orangea flytväst som verkar ha fastnat på flest bilder av någon anledning. Kanske är det för att Iris helst simmat bredvid brädan och bara kravlat upp när jag kommenderat upp henne eller när hon känt för det själv. Jag har paddlat lika mycket med båda dock. De gånger när jag gjort försök att paddla ut själv ståendes (glöm att stå på brädan när en dobermann hoppar i eller kravlar upp) har båda hundarna simmat efter, kul! Till och med när jag haft sällskap och själv varit kvar på land har hundarna följt efter brädan. Jätteroligt!
Det enda jag ångrar är att jag inte fick med mig min GoPro-kamera och filmade ordentligt, skyller på att gravidhuvudet inte varit så smart.