I dag var vi ute i Älvsjö på Stockholm Hundmässa 2015. Från början var det tänkt att jag bara skulle komma förbi och titta på/fota dobermannringen men för några dagar sedan fick jag även frågan om jag kunde tänka mig att stå i svenska dobermannklubbens rasmonter med en hund. Klart jag ville!
Jag skulle stå där själv och var lite orolig att det skulle bli jobbigt med två hundar i montern så planen var att ta med mig bara Sally. Någon minusgrad och min motvilja att lämna Iris ensam i bilen alla timmar det skulle innebära gjorde att jag bestämde mig för att ta med även Iris in på mässan och montern.
Klockan 12 tog vi över stället och mina två flickor inledde med att försöka riva hela bygget. Här kan man gå in till rottweilermontern, sa Sally om glipan i kompostgallren mellan våra montrar. Här står det en skål med hundgodis på bordet, vi hämtar själva! ropade båda hundarna när de försökte hoppa upp på bordet samtidigt som de fick ”staketet” runt montern att börja tippa. Åh, här under bordet ligger det en hel frolic-påse också matte, ropade båda i mun på varandra och sprang in under lilla guldbordet i montern!
Skulle vi ha det så här i tre timmar!? Vad hade jag gett mig in på?
Som tur var tog det bara några minuter att rätta till, få lite hyfs, förstärka upp med lite extra kompostgaller, gömma det som gick att äta och vips såg det ut så här i vår monter.
Det visade sig att två hundar var för få. Alla ville ju klappa! Sally pussade på alla som ville ha puss och Iris gjorde vacker tass till alla som hade nuddat en frolic i skålen på bordet. Jag stoppade en frolic i handen på varenda barn som gick förbi så de fick mata och säga sitt till hundarna.
Detta gick bra, vi hade stor publik och jag kände att det var lika bra att köra all in. Varenda barn som såg oss skulle ju vilja ha minst en dobermann efter att ha hälsat på oss. Dags för party trick. Så fort någon liten sötnos eller två stannade till och ville klappa frågade jag därför:
..under tiden som Sally jobbade själv på sin sida bordet med att vara söt, bli klappad och få hundgodis.
Sen körde Iris och jag kommandot ”upp-upp” (som vi lärde in när Iris var liten och skulle hoppa upp i min famn när vi skulle åka rulltrappa men som sitter bra fortfarande). Succé!
Jag hade med flit tagit med mig en gammal men populär kampleksak i fleece så att monterbesökarna kunde ha dragkamp med Sally över kompostgallret, det blev en populär lek! Iris som vanligtvis är en väldigt ointresserad och osocial hund verkade njuta av uppmärksamheten och ställde upp på allt. Folk hängde över kompoststaketet och kliade, masserade, klappade och klämde på henne. Någon frågade om dobermann kan vara lite reserverade och jag ville peka på Iris och säga att hon som du klappar på nu är det… Iris vet tydligen när man står i monter och måste representera samt det finns frolic att hämta på det.
Det gick så bra och var så poppis att vi fick jobba på tre fronter hundarna och jag när det var som mest folk. Iris och Sally tiggde godis och blev klappade på varsin sida bordet och jag försökte svara på alla frågor och kommentarer som jag/vi fick.
Med jämna mellanrum när vår publik byttes ut fick jag Iris att hoppa upp och sätta sig på den vingliga lilla pall som stod i montern varvat med att hon hoppade upp i min famn. Tills tassen fastande på nervägen och min lilla blusiga blus revs sönder och jag fick urringning ner till naveln. I montern, inför alla. Succé igen fast på helt ny nivå!
En hårsnodd fick ge ny design till min outfit och fick agera knapp på min kofta så att jag slapp visa bh och mage för alla besökare. Dock blev det slut med hoppa-upp-i-famnen-tricket efter det.
När lite mer än två timmar hade gått ville Sally att jag skulle sitta på pallen så hon kunde hänga i mitt knä. Folkmängden hade nu minskat och jag hann faktiskt prata med precis alla som ville prata dobermann. Iris hade lagt huvudet på bordet och stirrade på burken med frolic. Hon visste ju att förr eller senare skulle det komma någon som frågade om de fick ge henne godis…
När vi efter tre timmar lämnade över montern till hunden Plopp hade det lugnat sig ännu mer och vi packade ihop och gick ut mot bilen igen. Ingen av oss orkade shoppa någonting och vi var nog lika möra alla tre.
Kul att vara tillbaka på mässan och träffa alla snälla dobermannägare (även om jag inte hann prata med alla jag ville prata med)och särskilt tack till Tessan för att hon förgyllde min dag lite extra och även hjälpte mig att fota oss! Tokigt stolt över mina hundar och väldigt trött!