Specialsök till nose work, helt nytt fast exakt samma

I helgen är det riksläger(helg) för svenska dobermannklubben. I år blev rikslägret uppdelat på två tillfällen och för några veckor sedan körde jag IPO med Sally. Den här helgen valde jag att testa på det jag kanske tränat mest under hundlivet men ändå aldrig gjort förut; dvs nose work tillsammans med Iris.

Innan Lina och jag ens gick en lydnadskurs gick vi ju den ettåriga kursen i specialsök på hundcampus och sedan dess har jag fipplat på för mig själv med både Lina, Iris och nu Sally. Men eftersom nose work blev en officiell tävlingsgren bara förra året har jag aldrig satt mig in i tävlingsregler, exakt hur det går till osv. Ingen av mina hundar har ju heller tränats på den första doften eucalyptus.

Det märktes tydligt i dag att tävlingsgrenen är ny. Det finns liksom ingen som är expert ännu, enligt uppgift har ingen ännu tävlat den högsta klassen. I de andra tävlingsgrenarna brukar det ju inte vara så svårt att hitta någon som tävlat sin hund i alla klasser och därför har rätt bestämd uppfattning om hur något ska läras in eller hur det färdiga resultatet ska se ut tävlingsmässigt.

När jag gick specialsöksutbildningen då för tusen år sedan var det ju bara två dobermann med. De andra hade kelpie, rottweiler, australian shepard och några raser till jag inte minns just nu. Jag var även uppe två gånger på Hundcampus och var hjälpreda vid någon nybörjarkurs i specialsök och en annan kurs så jag har sett många olika vovvar lära in att leta doft.

Vi la ner mycket tid på att befästa och belöna doften, vi jobbade mycket med att få bort olater som tugg och krafs (ja om man nu inte ville ha kraftmarkering så klart) osv. Jobbade tidigt med markeringar och att få hunden att fokusera på doften. I tävlingsgrenen finns det ju inget krav på just markering och jag uppfattade inte att så många i gruppen idag funderade så mycket på det, eller det var i alla fall inte så mycket prio som jag tänker att det är. Vilket är helt naturligt men jag är så insnöad på att doften ska vara befäst och markeringen tydlig att det i mitt huvud kändes lite som att träna inkallning utan att hunden kan ”sitt kvar”.

När jag har tittat på nose work filmer på youtube har jag ofta reflekterat över att föraren går med och med kroppsspråk faktiskt tydligt visar var lukten finns. I rumssök så går man och ställer sig en halvmeter ifrån och när hunden närmar sig stoppar man handen i fickan för att hämta godis t ex. Jag står därför ofta med belöningen (boll eller godis) i handen, i eller utanför fickan, och försöker stå still på ett och samma ställe och går först fram till hunden innan jag belönar. Helst gör jag så få förflyttningar i rummet som möjligt för att inte avslöja för hunden var lukten finns. Dvs mina hundar får snällt ligga och vänta med sin liggmarkering. I nose work fick jag lära mig i dag att hunden ska vara kopplad när man söker och att gå runt med bollen i handen är det ju slut med på tävling!

Jag har använt smeller som starttecken, Iris har alltid fått lukta på en bit tepåsepapper eller en bit kong innan hon ska söka någon av de två. Det är det slut på nu.

Det är första gången jag själv faktiskt på rätt hyfsat avstånd kunde känna själv vilken burk som var rätt. Har aldrig kunnat lukta mig till i vilken burk jag hade lagt lilla kongbiten haha!

I nose work ska man slåss med pizzakartonger, vilket jag träffat flera hundar som hade löst utmärkt och Lina hade säkert löst det galant för en köttbulle, med Iris har jag alltid försökt gömma så att hon inte kan flytta så mycket på doften genom att ta till några olater med sina långa ben och tassar. Kartonger har jag aldrig ens försökt gömma någonting i!

Jag har alltid uppmuntrat Iris att leta precis hur högt och lågt hon vill. Därför har hon aldrig fått köra sök på fordon men om vi hade gjort det hade det varit fritt fram att leta på bilen bäst hon ville.

Tops och möbeltassar. Det är nytt. Plötsligt är det en massa små vita ludd inblandade. Märkligt men så det har jag ju i skåpen här hemma, bara att rota fram.

I specialköket har jag alltid klurat på hur jag ska kunna lura eller trixa till det så svårt för Iris som möjligt, försökt förlänga uthållighet i söket, ytan hon får leta på och minska mängden doft för att göra det svårare hela tiden. I nose work blir det ju naturligt att tänka tävling och där är ju antal rum, söktid och mängd doft bestämd och konstant i de olika klasserna.

Så jag har idag ägnat dagen åt att fråga om allt, försökt ställa om och tänka nytt. Det sista är svårare än man kan tro, jag märker själv hur inkörd jag är på det sätt jag tränat.

Iris den stackaren blev väldigt glad över att vi skulle träna burkbana men när hon inte riktigt fattade doften så la hon fokus på markeringar, hon bara slängde sig i backen och markerade. Allt. Det var bara att skita i markeringen så klart och försöka lyssna efter att hon drog några snusningar på doften istället, den stressade Iris höll andan haha!

När vi sen flyttade ut på gräset och det precis var dags för mig att köra Iris tredje sök började mitt barn gallskrika i sin vagn. Gick dit och försökte ge bebis något att leka med när jag plötsligt såg att det låg ett svart-gult lik på tungan. Den lilla stackaren hade blivit stucken av ett bi i munnen! Var ju bara att avbryta och ta hand om bebisen. Efter någon minut upptäckte jag att gadden satt kvar i underläppen, inte så konstigt att det gallskreks. Så när det väl var dags att köra Iris igen så blev det inte alls bra.

Fjärde gången däremot så kände jag mig mer samlad och vi fick till några snusningar på doftkällan och jag märkte att Iris var med på några klick och belöningar. Vi avslutade med rumssök och där var det ju som sagt lite ovant att gå runt med henne i koppel men det löste sig också fint till slut.

Såg till att köpa en liten flaska eucalyptus med mig hem när vi var klara för dagen. Så nu när bebisen fått mat och var färdigfixad för dagen och somnat så ägnade jag mig åt det här jag…

Sedan fick både Iris och Sally, iförda halsband och koppel, båda testa på att markera eucalyptus på vår burkbana. Det kommer nog ta ett tag för min lilla hjärna att ställa om men i grund och botten är det ju exakt samma sak. Ser fram emot dag två!

Svenska Dobermannklubben 50 år!

I helgen var det jubileum då svenska dobermannklubben firade 50 år! På lördagen var det RM i lydnad samt mingel och middag på kvällen. På söndagen var det jubileumsutställning. Allt ute vid Gålö havsbad där jag aldrig varit förut men dit jag gärna åker igen, jättefint!

Hela helgen var helt tvärtemot hur det brukar se ut för mig. De senaste åren har jag inte deltagit själv utan bara fotat till tidningen. Den här gången hade jag bestämt mig för rätt länge sedan att jag skulle ställa upp på RMet och anmälde Iris till startklassen. Själva tävlingen är ju en egen historia men det var ändå skönt att tävla igen för första gången på.. 6-7 år?

Egentligen hade jag tänkt åka hem efter tävlingen men team Diragos gjorde plats i sin stuga åt mig och bebisen och jag sov kvar och var med på kvällens middag.

Under själva middagen delades det ut förtjänsttecken till en massa bra människor som jobbat för dobermannklubben. För varje namn som ropades upp så tänkte jag ”Ja, banen mig de förtjänar hen!” men jag var inte beredd när det sista namnet som ropades upp var mitt. Det finns ju så många Madeleine så det tog någon sekund att processa att det var mig Thord menade. Först tänkte jag att ”..inte ska väl jag ha” men sedan blev jag bara så barnsligt stolt och glad! Under de år jag gjort tidningen har jag lagt ner så många timmar, till och med lagt schema och planerat jobb runt manusstoppen. Jätteskoj!

Dagen efter fick jag sovmorgon och fick en jättegosig start på dagen med bästa frukostsällskapet.

Vi hade inte så bråttom ner till utställningsringen utan stannade i sängen och kollade youtubeklipp och lyssnade på musik.

Hela helgen var solig och fin och söndagens utställning fick perfekta förutsättningar tror jag minsann. Jag fotade som sagt ytterst sparsamt men jag tog några bilder med bebisens namne Diragos Cara Mia.

Jag vet att det kan låta tjafsigt på Facebook ibland men på riktigt, bilden här nedan sammanfattar rätt bra hur min dobermannklubbs-värld ser ut (även om det borde vara en hel drös människor till på bilden). Det enda dåliga med helgen var att jag hade velat prata mer med så många men jag skyller lite på bebisen.

Tack för en bra helg allihopa men mest tack till Camilla, Ingela och Ellen!

Årsmöte 2018, blir vi färre och färre?

Igår var jag på Svenska dobermannklubbens årsmöte på Södertäljde BK. Jag och 22 andra medlemmar.

Förutom det vanliga viktiga med att se till att det finns en gubbe på varje viktig post och gå igenom budget så pratades det om lite av det vanliga (vågar påstå att det kommer upp på alla möten jag varit på de senaste åren). Sjunkande medlemssiffror och sjunkande antal registrerade hundar och vad vi ska göra åt det. Min lösning är inte samma lösning som andra medlemmars och det tycker jag är intressant. Samtidigt så är det bra att vi tycker att det är olika, det betyder att det tänks ”brett”.

Jag undrar hur det ser ut i andra raser och kanske mest specifikt bruksraser? Är det någon rasklubb som stadigt ökar för varje år? Medlemmar och registrerade hundar? För inte har väl vi svenskar färre hundar nu än förr?

Jag hittade statistik på SKK och de senaste 5-6 åren registreras det typ mellan 50 och 54 tusen hundar per år i Sverige. Sen hittade jag statistik för 2016 vilka raser som ökade respektive minska mest.

De hundar som ökade mest 2016 var:

…och de hundar som minskade var:

Med andra ord, antalet registrerade hundar totalt verkar var ungefär samma. Jag kan inte säga att jag ser någon tydlig trend vad gällde typen av hundar som ökade eller minskade mest heller.

Dobermann då? Visade sig att det reggades 97 hundar 2015 och 165 stycken 2016. Dvs de året en ökning med 70,1%. Däremot kom rasen inte med på listorna ovan då de krävs minst 100 registrerade hundar och det nådde vi ju inte upp till 2015. På dobermannklubbens hemsida fanns lite mer statistik för några år bakåt.

Dobermannrasens drop efter 2008 har jag alltid trott berott på ändringen att man inte längre fick ställa kuperade hundar födda efter 2008. Men antalet importer är ju bara en liten del av den totala summan och 2016 importerades 30 stycken, 2015 och 2017 importerades 28 dobermann. Dvs de verkar ligga runt samma siffra de senaste nio åren. Plus att jag fått för mig att antalet importer inte minskat så mycket, det är bara att folk som importerar kuperade hundar inte längre registrerar dem, men det är en gissning från min sida som jag anat mig till från Facebook.

Att antalet medlemmar i klubben minskar är en annan sak. Varför väljer man att ha dobermann men att inte vara med i Svenska dobermannklubben?

Många frågor, få svar.

Svenska dobermannklubbens riksläger 2016

Mellan den 6-10 juli var jag och flickorna på Backamo och deltog på årets upplaga av rikslägret. För andra året på rad var vi med i IPO-gruppen. Kameran gick rätt varm och här nedan är några av bilderna på oss som var med.

Och yes, jag har valt ut några av bilderna där hundarna har stora munnar och ser livsfarliga ut.

Min egen älskade Iris fick testa bita ärmen och det finns ingen som helst risk att den hunden glömmer bort vad leken går ut på.
7juli161
7juli163
7juli164
7juli162

Lilla Sally (som inte är liten längre) fick bita trasa och även om vi inte tränat så mycket så har hon ett bra bett när hon sätter sig i trasan och minsann kom det inte lite allvarliga ljud ur halsen på henne också. Det känns även som att hon har fin balans i leken med trasan, när hon väl hade den i käften kunde hon lägga sig och ta det lite chill utan att för den delen släppa greppet. Duktig Sallan-brallan!
7juli165
7juli166
7juli167

Unge herr Ammo som bara var en liten plutt när vi lämnade Skåne hade nu blivit stor kille han också och var med i IPO-gruppen med matte Sara för första gången. Han tyckte att bita i trasa var väldigt kul!
7juli168
7juli169

Debuter i IPO-gruppen, lilla söta fröken Lisen med husse Jonny.
7juli1610
7juli1611

Hunden Paco, en otroligt cool kille som matte Sanna tagit från Hundstallet. Lika söta båda två!
7juli1612
7juli1613
7juli1614

En av mina personiga favoriter (matte och hund) Sofia och lila Ita. De har kommit långt i träningen och Ita hon kan hon. Glad hund med mycket fart!
7juli1616
7juli1617
7juli1618
7juli1619
7juli1620
7juli1615

Kullbror till Ita, hunden Lupo och matte Ella var med i slutet på lägret. Rätt intressant att se hur samma hund kan visa upp så olika sidor av sig själv och gå från det här…
7juli1621
…till det där!
7juli1622
7juli1623
7juli1624

Sist men inte minst; team Dobfancier. Min respekt för Laine och Torbjörn blev inte mindre den här veckan, de är olika men lika fantastiska människor.

Dobfancier’s Zicko
7juli1625
7juli1626
7juli1627
7juli1628
7juli1629

Dobfancier’s Zuzi
7juli1632
7juli1631
7juli1630
7juli1633
..och nu när jag laddat upp bilder på alla hundarna så är det dags att börja klippa ihop en film av det jag filmat också! I’ll be back.

Av med kläderna på mässan!

I dag var vi ute i Älvsjö på Stockholm Hundmässa 2015. Från början var det tänkt att jag bara skulle komma förbi och titta på/fota dobermannringen men för några dagar sedan fick jag även frågan om jag kunde tänka mig att stå i svenska dobermannklubbens rasmonter med en hund. Klart jag ville!

Jag skulle stå där själv och var lite orolig att det skulle bli jobbigt med två hundar i montern så planen var att ta med mig bara Sally. Någon minusgrad och min motvilja att lämna Iris ensam i bilen alla timmar det skulle innebära gjorde att jag bestämde mig för att ta med även Iris in på mässan och montern.

Klockan 12 tog vi över stället och mina två flickor inledde med att försöka riva hela bygget. Här kan man gå in till rottweilermontern, sa Sally om glipan i kompostgallren mellan våra montrar. Här står det en skål med hundgodis på bordet, vi hämtar själva! ropade båda hundarna när de försökte hoppa upp på bordet samtidigt som de fick ”staketet” runt montern att börja tippa. Åh, här under bordet ligger det en hel frolic-påse också matte, ropade båda i mun på varandra och sprang in under lilla guldbordet i montern!

Skulle vi ha det så här i tre timmar!? Vad hade jag gett mig in på?

Som tur var tog det bara några minuter att rätta till, få lite hyfs, förstärka upp med lite extra kompostgaller, gömma det som gick att äta och vips såg det ut så här i vår monter.
13dec152
13dec156
Det visade sig att två hundar var för få. Alla ville ju klappa! Sally pussade på alla som ville ha puss och Iris gjorde vacker tass till alla som hade nuddat en frolic i skålen på bordet. Jag stoppade en frolic i handen på varenda barn som gick förbi så de fick mata och säga sitt till hundarna.

Detta gick bra, vi hade stor publik och jag kände att det var lika bra att köra all in. Varenda barn som såg oss skulle ju vilja ha minst en dobermann efter att ha hälsat på oss. Dags för party trick. Så fort någon liten sötnos eller två stannade till och ville klappa frågade jag därför:
13dec151
..under tiden som Sally jobbade själv på sin sida bordet med att vara söt, bli klappad och få hundgodis.
13dec153

Sen körde Iris och jag kommandot ”upp-upp” (som vi lärde in när Iris var liten och skulle hoppa upp i min famn när vi skulle åka rulltrappa men som sitter bra fortfarande). Succé!
13dec154

Jag hade med flit tagit med mig en gammal men populär kampleksak i fleece så att monterbesökarna kunde ha dragkamp med Sally över kompostgallret, det blev en populär lek! Iris som vanligtvis är en väldigt ointresserad och osocial hund verkade njuta av uppmärksamheten och ställde upp på allt. Folk hängde över kompoststaketet och kliade, masserade, klappade och klämde på henne. Någon frågade om dobermann kan vara lite reserverade och jag ville peka på Iris och säga att hon som du klappar på nu är det… Iris vet tydligen när man står i monter och måste representera samt det finns frolic att hämta på det.

13dec155 Det gick så bra och var så poppis att vi fick jobba på tre fronter hundarna och jag när det var som mest folk. Iris och Sally tiggde godis och blev klappade på varsin sida bordet och jag försökte svara på alla frågor och kommentarer som jag/vi fick.

Med jämna mellanrum när vår publik byttes ut fick jag Iris att hoppa upp och sätta sig på den vingliga lilla pall som stod i montern varvat med att hon hoppade upp i min famn. Tills tassen fastande på nervägen och min lilla blusiga blus revs sönder och jag fick urringning ner till naveln. I montern, inför alla. Succé igen fast på helt ny nivå!

En hårsnodd fick ge ny design till min outfit och fick agera knapp på min kofta så att jag slapp visa bh och mage för alla besökare. Dock blev det slut med hoppa-upp-i-famnen-tricket efter det.

När lite mer än två timmar hade gått ville Sally att jag skulle sitta på pallen så hon kunde hänga i mitt knä. Folkmängden hade nu minskat och jag hann faktiskt prata med precis alla som ville prata dobermann. Iris hade lagt huvudet på bordet och stirrade på burken med frolic. Hon visste ju att förr eller senare skulle det komma någon som frågade om de fick ge henne godis…

När vi efter tre timmar lämnade över montern till hunden Plopp hade det lugnat sig ännu mer och vi packade ihop och gick ut mot bilen igen. Ingen av oss orkade shoppa någonting och vi var nog lika möra alla tre.
13dec157

Kul att vara tillbaka på mässan och träffa alla snälla dobermannägare (även om jag inte hann prata med alla jag ville prata med)och särskilt tack till Tessan för att hon förgyllde min dag lite extra och även hjälpte mig att fota oss! Tokigt stolt över mina hundar och väldigt trött!

IPO RM 2015

En varm dag i slutet på augusti avgjordes svensk dobermannvinnare IPO 2015 på en trevlig liten fotbollsplan utanför Norrköping. Som vanligt ett härligt gäng och deras duktiga hundar som gjorde upp om titeln. Några av bilderna hade jag med i svenska dobermannklubbens medlemstidning nummer 3 då efter att tävlingen varit men här kommer några bilder till.

Nilla Bengtssons hund Murphy
23aug151

Frida Doggsen och hennes Dobfanciers Vimza.
23aug152

Hon som hellre lyssnade på musik och hade dansparty i sin lilla stol med imponerande medhavd matsäck istället för att glo på de där hundarna hon ändå sett förut.
23aug153

Gänget samlats i skuggan, jag tror de lyssnar på vad Peter Andreasson hade att säga
23aug154

Elaine Holappa och Thesi Tina
23aug155

Malin Björklund och hennes Mira Von Der Burgstätte
23aug156

Mr Murphy igen
23aug157

Madelene Dahlgren och Dobvoyage Fabulouse
23aug158
Dobvoyage Fabulouse
23aug159

Figgen ser ut att undra när Ingela Jacobsson ska komma och hämta sin hund Diragos Javanth.
23aug1510
Till slut kom hon…
23aug1511

Fröken Vimza fångar tjuvar
23aug1512
23aug1513

Eleonor Sjögren och Mea Von Der Burgstätte
23aug1514
Mea Von Der Burgstätte
23aug1515

Cape Secure Artillery aka Swempa är beredd
23aug1516

Swempa och figuranten Johan Nordqvist
23aug1517

Sebastian Schauermann och Diragos From Paris With Love
23aug1518

Dirges From Paris With Love får figuranten att lyfta från backen
23aug1519

Lille Briskas Deniro skadade tassen under skyddet och husse Thomas bröt. Snälla Hannah kom till undsättning direkt och hjälpte till att kyla tassen. Kort därefter hämtades ett skul så att Deniro fick ligga i skuggan och vila också.
23aug1520

Madelene får pokalen för dagens bästa lydnad
23aug1521

Nilla och Sebastian
23aug1522

Jonathan och Tommy med sötnosar
23aug1523

Hela tävlingsgänget
23aug1524

Prispallen och dagens figuranter Lars och Johan
23aug1525

Prispallen
23aug1526

Vinnar-Javanth poserar för bild
23aug1527

Segerpuss!
23aug1528

Bästa konferenshunden!

Jag är så nöjd efter helgens LO-konferens i Strängnäs. Svenska dobermannklubben fokuserar på rätt saker och jag tycker att det är roligt att ta del av det! Det är kul att vara med i klubben och ”jobba” för den då!

Hela lördagen och halva söndagen ägnade vi åt att prata och fundera tillsammans, massor av bra förslag och saker togs upp. Vi hann även umgås och prata mer trevligt strunt (läs alla berättade sina bästa dobermannhistorier) under både fredags- och lördagskvällen och satt uppe rätt länge.

Lina och jag delade rum med Hille och hon är typ den bästa värmlänningen som finns av flera olika orsaker. Vi hade det superbra i vårt lilla rum!

Lina trivdes för övrigt ypperligt med att vara konferenshund. På lördagen var hon inne på rummet en stund och fick äta märgben men annars var hon med mest hela tiden. Låg i en fåtölj och sov/vilade när vi pratade och var bara duktig. Folke hade med sig sin tik och Ingela hade med sig sin hane (kusin till Iris och därför extra fin och snäll) och alla de hundarna var med i rummet utan problem, de var jätteduktiga!

Vår kompis Nemos syster Nässla var också med under helgen men hon hade ett lite större behov av att skälla på de andra tre hundarna när hon fick chansen, Lina skällde bara tillbaka en enda gång så det är mer än godkänt för min fina tanthund.

När Lina fick chansen smet hon in i köket såg till att hålla sig framme, hon tiggde ogenerat av alla som verkade ha mest mat eller godis att bjuda på.
linalokonferens

Utställning i Degeberga!

I dag var det dags för Svenska dobermannklubbens Södras årliga utställning i Degeberga! Jag var på plats hela långa dagen och tanken var att jag skulle fota mycket.

Tyvärr hade jag planerat så dåligt att jag jobbade natt i natt och därför var jag mer sugen på att lägga mig på gräsmattan och sova om jag hade fått välja själv.

birvalp Men på plats var jag och fotade hundar gjorde jag men ungefär där slutade det. I vanliga fall brukar jag sitta vid domartältet och verkligen försöka fota alla hundar men i dag orkade jag inte det. Istället flummade jag mest runt och gick och satte mig vid sidan av ringen och pratade lite med de andra som satt där. Plötsligt blev det rätt trevligt att vara på utställning!

Lilla BIR-valpen Yacheero’s Xara Xaphira fastnade på bild i alla fall även om hon också hade tankarna på annat håll precis som jag.

Det soliga vädret gjorde att alla som visade hund i ringen såg väldigt varma ut efteråt. En del hundar hade lite extralånga tungor i värmen.

Alexandra Hindorff såg däremot inte säskilt besvärad ut när hon i både långbyxor och kavaj ställe upp sin Rawenclaw’s Ivan Amadeus Prince (bild nedan).
degis13.1

Jakob Halttunen satt vid ringen och höll föreläsning för Dobvoyage Hinata om hundgodis. De verkade förstå varandra för hon lyssnade noga.
degis13.3

I championklassen tog Thea Tony och Camilla hem segern före Jean Dark Kiss and Tell som bidde tvåa.
degis13.4

Bästa tik lyckades jag också få bild på, en dansk vovve som gick i bruksklass, Brown Chief Ayden. Hon ställde upp sig sitt finaste för att få sin solgula boll.degis13.2
Här är Brown Chief Ayden, som även blev BIR, tillsammans med BIM-vovven Kriegerhof Jester.
degisbirbis13

Inför morgondagen, då det är dags för rasmästarskap i lydnad, kommer jag att ha sovit så mycket som möjligt och hoppas vara effektivare med kameran.

Jag fyller ett år

För inte så länge sedan firade jag sju år som dobermannägare men livet med dobermann känns rätt naturligt vid det här laget. Likaså är det om någon månad sju år sedan jag började skriva på den här bloggen, tiden går fort när man har roligt.

Men just nu är det annan årsdag som är mer spännade; i och med att senaste numret av tidningen kom ut så firar jag ett år som redaktör för svenska dobermannklubbens tidning.

Själv ser jag bara alla fel och stavfel i tidningen varje gång den kommer ut men jag måste erkänna att jag blev väldigt nöjd med just omslaget denna gången.

Jag tror de flesta fick sitt nummer innan påskhelgen för övriga som råkar se det här så sabbar jag nu för så här ser omslagets fram- och baksida ut.
tidning12013
Mina första år som dobermannägare var lite knepiga av flera anledningar och efter några år när bloggen blev större har den också inneburit att en del människor blivit väldigt arga på mig.

När jag tillfrågades om att bli tidningsredaktör så trodde jag att det skulle innebära ännu mera dumheter men jag tycker att det går så bra så! Jag har bara fått lite skäll men det har ju varit ett dammkorn i rymden i jämförelse med allt det andra. Dessutom kommer jag att ha dobermann i resten av mitt liv, bloggar gör jag så länge som jag själv känner för det men säger någon åt mig att jag får sparken från tidningen eller att den läggs ner i morgon, ja då är jag lika glad ändå.

I dag öppnade jag indesign och började på projektet tidning nummer 2 2013.

Avelskonferensen

Nu är vi hemma igen efter en lång och rolig dobermannhelg på Kydingeholm.

Lördag morgon började med att Jens Häggström höll föreläsning om DCM. Lokalen var full med folk och jag tror jag räknade till 14 uppfödare.

Eftersom jag var på Jens föreläsning för två år sedan och har hållit mig någorlunda uppdaterad sedan dess så var det mesta sånt jag har hört förut, ändå fick jag mig en liten chock. För plötsligt dök välbekanta bilder och hundar upp i hans presentation. Lilla Lina och Expon, bilderna som jag tog när vi var på Ultuna med våra hundar. Kände att jag blev lite fuktig i ögonen en stund.

Jens var noga med att avsluta med säga att om våra uppfödare inte kan enas och hjälpas åt så kommer rasen aldrig att komma någon vart vad gäller att få bukt med DCM. Dvs då kan de sitta och mala i evighet om att något måste göras och att alla ska göra sitt bästa utan att något kommer att hända i praktiken.

Efter Jens föreläsning fick vi lyssna på Sara Westerberg och Malin Melin som jobbar med och forskar på juvertumörer hos hund. Tydligen drabbas var fjärde dobermanntik under sitt liv och Sara sa att vi skulle hålla koll på de små hundtuttarna och känna efter små knölar. (Precis som på människa och bröstcancer.) Jag har nu känt på Lina och Iris små tuttar och de är knölfria!

Gå in på http://hunddna.slu.se och klicka på ”vår forskning” så kan ni bland annat hitta information om deras projekt.

Under helgen gick Barbro igenom agrias statistik för dobermann. Ibland känns siffrorna lite dystra men det skojiga är ändå att statistiken oftast visade att det blivit bätttre, dvs sjukdomar har minskat osv. Ska bli kul att någon gång i vår få ta del av den senaste statistiken för de senaste åren som Barbro ska få då.

Ska även tillägga att vid det här laget hade hälften av åhörarna försvunnit. När vi satte oss ner på söndagen för att gå igenom RAS (rasspecifik avelsstrategi för dobermann) var det bara 8 uppfödare kvar. Kanske hade övriga annat att göra, kanske bryr de sig inte tillräckligt, kanske har de inga åsikter om förändringar inom aveln, kanske känner de inte att man behöver samarbeta kring sådana här saker? Jag vet inte.

Barbro och Madde hade jobbat bra med nya RAS och hälsobiten där, vi gick igenom och pratade mycket om de sjukdomar där det finns en strategi inom SDK; DCM, PHTVL/PHPV, HD, Wobbler, Knä/korsbandsskador, sköldkörtelfel, leversjukdom och von Willerbrandts. Statistik och fakta och målsättningar i aveln.

Torbjörn Eriksson gick igenom den mentala biten och pratade om hur MH-resultat kan och bör användas med hänsyn till avel och RAS. Han tog upp både de saker som dobermann presterar bra på och som vi ska vara nöjda med samt vilka delar som bör förbättras för att få till förändringar inom rasen på de bitar där våra hundar brister.

Camilla Dahlgren gick igenom bruksegenskaperna kopplat till RAS med mål och strategier  och hur få ut fler hundar att tävla inom brukset.

Camilla och Thord hade sammanställt en exteriördel också som vi gick igenom. Förhoppningsvis kommer det att göras något åt att våra hundar har en tendens att bli större och större på utställningarna. Själv hoppas jag att mätstickan blir obligatorisk i utställningsringen!

Sammanfattningsvis så var det bra diskussioner kring RAS och det är jättekul som valpköpare att svenska dobermannklubben ställer så bra och höga krav på aveln för att vi ska få bättre och bättre hundar. Även om jag redan nu vet att inte alla uppfödare kommer att bry sig eller försöka. De uppfödare som gör sitt bästa för att följa RAS kommer att göra stor skillnad och det känns riktigt bra!

Ett medlemsmöte hann vi också under söndagen innan det var dags att åka den långa vägen hem till Skåne igen.

Som vanligt var det en trevlig helg med många skratt och jag fick träffa många nya gosiga vovvar och en del vovvar träffade och fattade även tycke för varandra även om det ser mer ut som en liten attack på bilden, hihi!