I går var jag ute och sprang för första gången sedan den 10 augusti. När jag bytte om till träningskläder började båda hundarna dansa kring mina fötter och verkade båda lika glada över att jag äntligen knöt på mig löpardojjorna igen.
Jag som bara hade tänkt ta med mig en hund kunde inte göra någon av vovvarna besviken och det slutade med att jag tog med mig båda flickorna.
Dryga 10 km sprang vi och halvvägs ville min kropp sluta springa och gå eller ännu hellre åka bil hem. Blev inte bättre av att jag, dum och lättlurad som jag är, lät Lina springa på full koppellängd som hon ville när hon råkade få syn på en hare. Lina började tokrusa längs vägen och Iris blev så glad att Lina satte fart och tokrusade hon också. Bakom hängde jag och skrek arga saker som ingen hund ville lyssna på!
Trodde att jag skulle få nödbromsa oss den hårda vägen, dvs slänga mig i diket men som tur var lyssnade Iris lite till slut och då fick jag stopp även på Lina.
Efter det var jag helt slut och benen kändes som de tillhörde en pensionär men vi lufsade hela vägen hem om än väldigt långsamt på slutet! I dag har jag träningsvärk typ överallt.
Som tröst för min onda kropp dök en efterlängtad blondin upp i min brevlåda i dag. Äntligen!
Det blev en bra tidning om jag får säga det själv (men så är jag partisk i frågan).
Tidningen fick mig att tänka på att det är hög tid att börja på nästa nummer. I dag har jag med andra ord mest suttit framför datorn och gjort grunden till tidning nummer 4. Rätt skön syssla när hela kroppen känns mörbultad.
Vill du också skriva något till tidningen? Maila till redaktor-sdk[a]live.se
Det har jag gjort nu. Jag hoppade av svenska dobermannklubbens tidning när jag blev väldigt ledsen. Nu inser jag att det som gjorde mig ledsen inte försvinner eller ändras för att jag slutade göra tidningen. 
