Jag vet inte när hon började men plötsligt tuggade Iris på apporten när vi tränade och tävlade lydnad! Tugg, tugg, tugg.
Visste inte riktigt hur jag skulle få henne att sluta heller. Därför bad jag om tips när vi var på kennelläger i början på augusti. Fick hjälp och när jag kom hem igen var jag redo att börja träna.
Tyvärr försvann apporten spårlöst ungefär samtidigt. Letat överallt men ingen apport. (Glömde jag den på kennellägret måntro?) Vi har med andra ord inte kunnat öva sedan dess.
I onsdags skulle vi åka till klubben och träna och då svängde jag förbi djuraffären och köpte oss en ny träapport. Äntligen skulle det övas
Väl framme var det öppen träning och jag fick tillfälle att lägga plats med tre andra hundar. En orolig pudelmatte undrade om Iris låg säker på platsen och jag sa som det var att det kan hända att hon blir en mattegris och smyger upp. Pudeln bytte genast plats med en annan hund…
Lite feg kände jag mig också så jag la Iris någon extra meter längre bort från de andra vovvarna. Vågade inte gå ifrån Iris hela sträckan heller utan gick halvvägs och vände upp. När jag stått där en liten stund och såg att hon tänkte ligga kvar så gick jag bort till de andra och ställde mig. Har ingen koll på tiden med hundarna låg längre än två minuter och Iris låg still. Hurra!
Efter det gick Iris och jag upp och kollade på några hundar som tränade lite skydd. När de gick till bilen för att hämta nästa hund passade jag på att plocka upp min splitternya apport med prislapp och allt kvar.
Satte Iris ner och kommenderade apport. Tugg, tugg sa Iris men jag hade mitt braiga träningstips i backfickan och Iris slutade tugga. Brrra Iris och loss. In med apporten igen men fick säga kommandot tre gånger innan hon tog den och samtidigt började någon prata högt bakom min rygg. Hörde bara enstaka ord men det var med oss rösten pratade apport… konflikt… du måste… samtidigt som jag bara tittade på Iris och fokuserade på henne. Vände hastigt upp huvudet och sa ett ögonblick, fick henne att sluta tugga; brraaa Iris, loss.
En av skyddskillarna hade sett exakt vad vi behövde träna på och visste vad vill höll på med och hade en massa åsikter om hur vi borde göra istället. Hur jag skulle träna upp stadgan så att hon håller den utan att släppa osv. Kanske såg han prislappen och trodde att vi började öva för första gången där och då och gärna ville dela med sig av allt han kunde om apportering? Jag vet inte, jag vet bara att efter det la jag ner apporten i påsen igen och det var slutövat.
I går kväll hämtade jag apporten igen och övade inne i vardagsrummet. Iris tuggade första försöket lite, lite men sen var det färdigtuggat. Hon är botad! Tusen tack till Lena!
