Lina möter Torkel

Innan jag skriver något annat måste jag säga tack. Tack till alla som varit så gulliga och tagit sig tid att lämna en kommentar eller skriva ett meddelande. Det känns som att jag är mindre ensam med det jobbiga då. Tack.

Nu till det jobbiga: I dag kl 10:30 träffade vi Torkel Falk (som är en av de fem hjärtspecialister som har kompetens att göra DCM screening på våra hundar, dvs ultraljud och 24-timmars Holter-EKG åt Svenska dobermannklubben).
28jan141
Här syns han i bakgrunden när han pratar i telefon på väg till rummet där Lina och jag satt.

Torkel lyssnade på Linas hjärta och jag sa vad jag visste om resultatet av undersökningen Lina gjorde 2011. Sen gick vi till ett annat rum och lilla Lina fick ligga på sidan på ett undersökningsbord när Torkel undersökte hennes hjärta med ultraljud.

Det tog inte många sekunder innan Torkel kunde ställa en diagnos och sa som det var; det här är DCM.

Han visade Linas kammare på skärmen och bilden där jag borde ha sett en tydligt pumpande rörelse nu såg något som bara darrade lite obestämt. Torkel sa att det bara är en tidsfråga innan Lina får hjärtsvikt.

Efter undersökningen sa han att bäst hade varit om man hade haft tid för att göra ett 24-h-Holter nu direkt och ett om en vecka för att se hur de mediciner Lina nu sätts in på gett för resultat. Men att vi skippar det nu och sätter in Lina på medicinerna direkt istället och gör 24-h-Holter om en vecka.

Jag ställde inte så mycket frågor för jag förstod att de svar Torkel skulle kunna ge just nu var gissningar. Jag vet redan att ibland går det fort och ibland går det inte lika fort. Istället pratade vi mer om de mediciner han satte in. Två av dem är ”människomediciner” som jag själv gett till patienter och en av dem förstod jag bättre när jag fick reda på att det var en ACE-hämmare, det känns alltid skönt när man förstår tycker jag.
28jan142
Jag kopierade information rakt från FASS.se om de fyra olika mediciner som Lina ska få:

Fortekor vet – hör till en grupp läkemedel som kallas hämmare av angiotensinkonverterande enzym (ACE-hämmare) för behandling av hjärtsvikt. .
Sotalol Mylan – motverkar störningar i hjärtrytmen genom att påverka hjärtats elektriska impulser. Sotalol Mylan används för att behandla störningar i hjärtats rytm.
Furix – ett snabbverkande urindrivande medel som befriar kroppen från överskott av vätska, samt sänker blodtrycket. Den urindrivande effekten märks redan efter 1/2-1 timme, är som störst efter 1-2 timmar och försvinner efter 4-6 timmar. Den blodtryckssänkande effekten kvarstår längre.
Vetmedin – behandling av hjärtinsufficiens hos hund härrörande från dilaterad kardiomyopati eller mitralisinsufficiens.

Det som gäller nu är alltså att hålla tummarna för att Lina svarar bra på medicinerna och sen ska vi se vad vi får reda på efter 24-h-undersökningen nästa tisdag.

Jag känner mig ledsen så klart men är samtidigt väldigt glad att jag upptäckte hennes symtom innan de egentligen inte fanns så många symtom. Alternativet som så många andra råkat ut för; att i brådska åka in med hund som har börjat samla på sig vatten i lungorna kan jag nu förhindra redan här hemma.

Att Lina faller omkull plötsligt antar jag att jag fortfarande inte kan utesluta men skulle det hända, ja då vet jag ju varför. Det kanske låter hårt men allt jag önskar är ju faktiskt att Lina inte ska lida eller må dåligt och det känner jag nu mig trygg med att jag har kontroll och delvis kan styra över nu.

Min gissning är ändå att Lina kommer att hålla ett tag till, hon är seg min tant.

Dobermann dör av DCM

Det är så märkligt och så otroligt sorgligt att under tiden som dobermannrasen sakta men säkert dör i en fruktansvärd sjukdom så håller en del uppfödare fortfarande på och ägnar tid åt att prata om alternativa metoder att fastställa DCM, bjäbba om huruvida man verkligen ”måste” göra både holter och UL när det inte råder några som helst tvivel längre!

Hanhundsägare/uppfödare går inte ut med dödorsaker, det tisslas och tasslas och alla frågor eller krav på svar beskylls för att vara ”häxjakt”.

Samtidigt är det ingen som bedriver häxjakt, det är ingen som gottar sig i sjuka hundar oavsett vilken kennel de kommer ifrån. Bryr man sig om rasen så är det rasens bästa man är ute efter och då lider man lika mycket med alla som drabbas.

Ändå; vara uppfödare och ärlig och uppriktig med sjukdomar är inte självklart även om det nu är år sedan vi fick fakta genom Jens Häggström mfl.

Hur kommer det sig? Varför är det fortfarande ok att mörka för valpköpare? Varför är det så många valpköpare som ger sitt fulla stöd till dessa uppfödare och hanhundsägare? Genom att en del håller truten så ”legitimeras” mörlkläggningar och fortsatt hemlighetsmakeri kring sjukdomen och rasen kommer aldrig att komma någonstans med DCM. Varför är det en nyhet att om man låter sin hund gå i avel så får man köra med öppna kort vad gäller sjukdomar och dödsorsak?

Det var med både sorg och lite lättnad som jag såg nedanstående film. Känslan av ”äntligen” blandas med stor sorg över läget.

Samtidigt är jag otroligt tacksam över det slit som lagts ner från delar av styrelsen i svenska dobermannklubben, stolt över dem som lagt ner så mycket tid och energi på att få till ett samarbete med kardiologerna och tagit fram riktlinjer för aveln i Sverige. Otroligt glad att det finns uppfödare som inte bara säger att vi ska göra vårt bästa och samarbeta för rasen utan verkligen agerar också, testar, är ärliga, väntar med att avla.

För det finns inte några ursäkter längre, ursäkterna är slut. Googlar man DCM så hittar man svar. Det står på dobermannklubbens hemsida, vi har haft med det i tidningen i två nummer, det räcker ta mig tusan att söka på min blogg så hittar man svaren.

Ännu ett litet DCM-hjärta

Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.

I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.

Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.

Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.

Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.

Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.

Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!

Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.

Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!

  •  Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
  •  Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
  • Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.

Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.

Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.

Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.

DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.

Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!

Två små DCM-hjärtan på Ultuna?

I dag åkte Emelie och jag med våra vovvar Expo och Lina till Ultuna. Där har de fått sina hjärtan kollade. Lina för att hon snart ska fylla sju år och har två kullsyskon som hastigt dött knall fall och att pappa Don Dante gjorde det samma. Expo för att han i somras fick en luddig DCM-diagnos.

ultuna1mars
Ovan; Expo på ultraljudsbordet. Emelie tittar lika intensivt på skärmen som Jens och Melissa.

ultuna3mars Först blev vovvarna lite rakade på bägge sidorna. Sedan lyssnade Melissa på deras hjärtan.

Expo var sedan först upp på undersökningsbordet och det gjordes ett ultraljud på längden och tvären och alla håll och kanter. När det var klart fick hunden ligga kvar på bordet och kopplas upp mot en liten EKG-apparat och tre minuter printades ut på papper.

(Det hela kändes lite lejonet Aslan i Narnia ni vet, rakad på stenbordet…)

När det var klart var det Linas tur. Hon tyckte att det var lite läskigt att ligga på bordet.

Jens såg att Lina har några extraslag på hjärtat lite då och då men att det var snälla extraslag. Annars tror jag minsann att det såg ut som att Linas hjärta skötte sig fint och såg bra ut där inne. Skönt!

Efter det var det dags att koppla upp vovvarna på långtids-EKG, s k Holter. Vovvarna fick elektroder på de rakade partierna och sen tejpades det noga fast och lindades in.

 

Expos fästplattor på bröstet är på plats och elektroderna sitter där de ska.
ultuna4mars

Lina lindas in. Hon tyckte att bordet var läskigt men hon stod still så fint och snällt för hon fick frolic av Jens…
ultuna2mars

ultna5marsNär båda hundarna var inpacketerade i rött så var det dags att åka hem. Med oss fick vi varsitt papper där vi ska fylla i vad våra hundar gör under de 24 h som de ska ha grejjerna på sig.

Än så länge står det bara typ kvällspromenad och mat på Linas men i morgon ska vi ut och röra på oss lite mera. Jättespännade att få veta vad som händer när hon springer och tar i lite mer sen.

Lina verkar inte störas av sitt lilla röda linne heller. Däremot tittar folk lite konstigt på henne när hon kommer gående. Jag låtsas som att det ska vara så och att jag bara hakat på trenden med kläder på hundar jag!

Då jag inte är så bra på det här med hjärtundersökning på hund så kanske jag har skrivit fel någonstans i min bloggtext. Jag ska fråga Melissa om eventuella ändringar eller uppdateringar som är lämpliga att göras. Det kan hända att min text ändrar sig lite med andra ord.