Det gick ju så bra..

I onsdags fick jag äntligen hämta hem Sally och det gick så bra. Hon skulle äta 5-6 ggr per dygn men det gör ju bebis också så när den ena fick flaska så fick den andra sina små portioner skonkostkulor. Hon blev piggare för varje dag, hon slickade inte på såret, hon åt med god aptit och till och med antibiotikatabletterna slumpade hon i sig, hon kissade och bajsade. Det började bli svårt att hålla hennes så lugn och still som jag hade velat.

Så igår söndag så märkte jag plötsligt hur Sally låg i soffan och skakade. Ibland gör hon det när hon är jättekissnödig så vi gick ut. Sally kissade och bajsade en hög som vilken rottweilerhane som helst skulle vara imponerad av.

Men när vi kom in igen fortsatte Sally skaka och jag märkte på henne att allt inte var helt ok. Så hon fick en liten spruta med smärtlindring som jag hade fått med mig från djursjukhuset men inte behövt ge på tre dagar. En medtagen Sally somnade i soffan.

När hon vaknade igen var det dags för mat. Men Sally ville inte ha någon mat, hon stod bara på köksgolvet med svansen mellan benen så jag ringde Bagarmossen direkt för att rådfråga. Innan de samtalet var över såg jag på Sally att hon mådde riktigt dåligt så det blev mer av ett nu-kommer-jag-in-med-min-hund-samtal.

Bebisen hade redan sin pyjamas på sig så henne virade jag in i en fleecefilt. Iris fick täcke på sig och sen åkte vi direkt. Väl där visade det sig att Sally hade feber och infektion i kroppen, jag bara grät när veterinären talade om att Sally skulle läggas in igen.

Väntan på dagens samtal från Bagarmossen kändes som en evighet och när det äntligen kom så var det med dåliga nyheter, man hade på ultraljud upptäckt en böld eller abscess som det så fint heter i Sallys mage. Hon behöver öppnas upp igen även om operationen inte skulle bli lika stor. Tungt. Bara några minuter senare ringde det från samma nummer igen, kirurgen som ska operera Sally hade tittat på ultraljudet. Med lite tur kan de gå in och tömma bölden och den ligger utanför tarmarna. I värsta fall ligger den i själva tarmen och då måste kirurgen kanske skära bort en bit av tarmen och fästa ihop den igen. Ingen liten operation.

En operation som går på ”minst 40 tusen kronor bara så du vet”. Pengarna är inte det viktiga här även om en liten del av mig faktiskt inte vet och oroar mig för hur mycket försäkringen täcker den här gången. Jag vill bara att de ska ge Sally bästa möjliga vård och att hon ska överleva och må bra.

Så nu ska jag ta Iris och bebis på en lång promenad så att tiden går lite fortare med mobilen på högsta volym i väntan på att operatören ringer upp mig när allt är klart. Jag kan inte sitta här inne och bara gråta. För ovanlighetens skull skulle jag vilja att turen är lite mer på min sida faktiskt. Jag orkar inte mer.

Mitt hjärta, Linas hjärta

Lina fick ingen långpromenad i går eftersom vi andra var ute och sprang tillsammans. Lina fick nöja sig med kortare kissrundor och var ute på tomten bara. Hon var lika glad ändå och jag tänkte ta en längre runda med henne i dag istället.

När Lina låg som en kringla i soffan och sov under eftermiddagen la jag märke till att hon andades rätt så fort. Ibland drömmer hon och skäller i sömnen och det rycker i tassarna men det här var inte likadant. Hon bara andades snabbare. Kort därefter var det något som väckte henne och resten av dagen var hon bara som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Tidigt i dag åkte husse till jobbet och latmaskarna och jag sov till strax före klockan nio. Jag gav hundarna frukost, vi var ute på en liten kissrunda och sen satt sedan framför tvn och slöade någon timme under tiden som de vilade frukost. Lina låg i sin korg.

Iris vaknade till liv strax före kl 11 igen och började möblera om soffkuddarna och hoppa runt. Jag gick bort till Lina i korgen för att se om hon också kunde tänka sig att vakna till nu jag noterade direkt att min nyvakna Lina andades snabbare än vanligt. Inte flåsigt, inte ansträngt, bara snabbare. Satte min hand över hennes högersida där vid armen och kände hennes hjärta slå. Fort, jättefort.

Bad Iris komma och satte min andra över hennes hjärta. Iris som stökat runt och var pigg hade ett hjärta som tickade hälften så fort. Från det ögonblicket kände jag mig bara stressad och kunde inte tänka riktigt klart.

Jag skrev ett meddelande till någon med koll och frågade om man kan åka in med en hund som har hög puls och andas lite fortare. Fick till svar nästan direkt att om Lina hade mer än 30 andetag per minut så skulle jag åka in med henne. Jag visste direkt utan att ha räknat att det var precis det hon haft i går när hon låg där och sov i soffan. En del saker vet jag bara efter att ha räknat andetagen på x antal sovande patienter genom åren.

Lastade in båda hundarna i bilen och åkte mot veterinären i Helsingborg där hjärtspecialisten Torkel Falk jobbar. Ringde dit efter att jag börjat köra och satt i telefonkö en stund innan jag kom fram. Sa då att jag var på väg med en hund som jag trodde hade hjärtfel och frågade om Torkel jobbade i dag. Det gjorde han inte men jag var ju redan på väg och hon som svarade lät lite förvånad först. Jag hade ju sagt att hunden mådde bra och bara hade hög puls och andades lite fortare men så frågade hon plötsligt; Vad sa du att du hade för ras? När jag svarade dobermann så hörde jag riktigt hur läget blev annorlunda. Hon sa att de inte hade några tider, att alla veterinärerna på mottagningen skulle ta lunch om 25 minuter men att hon skulle hitta en som skulle hjälpa oss när vi kom fram.

När vi kom dit var det en glad Lina som följde med mig in. Vi skulle gå någonstans utan Iris och här luktade det ju både hund och katt, Lina pep förväntansfullt. Vi blev visade till ett rum nästan direkt och efter bara någon minut kom en veterinär. När hon hade lyssnat på Linas hjärta med sitt stetoskop så sa hon direkt att vi skulle röntga Linas lungor och ta ett EKG.

Som genom ett trollslag försvann all den stress jag känt och jag fylldes av ett sansat lugn. Det finns bara en sjukdom jag förberett mig på i alla år med Lina och det är DCM. Nu hade jag låtit magkänslan styra och åkt in direkt och fått rätt, jag visste varför vi skulle röntga lungorna och sa till veterinären att jag inte hade märkt av några symtom på lungödem.

Vi pratade lite om hjärtundersökningar och jag kunde flika in lite fint att Lina faktiskt varit på Ultuna och fått hjärtat undersökt ordentligt i mars 2011. Det var skönt att den kvinnliga veterinären visste precis vem Jens Häggström var och att hon märkte på mig att jag hade lite koll. Det var skönt att kunna berätta för henne att jag visste att undersökningen då visade att Lina hade extraslag på hjärtat men att väldigt få av dem var kammarutlösta.

På väg till röntgen passade Lina på att skälla på en schäfer som låg helt still på en bår utanför röntgen. Jag vågade inte titta om han andades eller inte men talade om för Lina att man inte kan skälla på dem som är så trötta och sjuka att de inte ens orkar eller kan stå. Lina godtog tack och lov det och vi kunde med värdighet passera hunden in i röntgenrummet.

Lina tyckte inte om att ligga på sidan på det kalla, hala bordet men hon är ju så snäll att hon låg där så fint ändå. Vi tog en bild från sidan och en uppifrån.

Vi fick gå tillbaka till rummet vi kom ifrån och en sköterska kom in och tog ett EKG på Lina. Lina fick gosiga filtar att ligga på och elektroderna sattes fast på hennes trampdynor, så gulligt.

27jan141 När vi väntade på veterinären satt jag på filtarna bredvid Lina och klappade henne på huvudet som jag vet att hon gillar. Hon låg med tassarna i kors och var så där cool som bara Lina kan vara. Samtidigt hade jag hennes högersida mot mitt lår och kände hennes hjärta som slog så fort därinne.

När veterinären kom tillbaka hade hon med sig EKG-remsan. Jag såg direkt att den inte såg ut som den skulle. Även om jag inte är någon expert på EKG så vet jag ju hur ett normalt ska se ut och detta var inte normalt. Däremot hade jag haft helt rätt om lungorna, röntgenbilderna hade sett bra ut.

Som jag fattade det så har Linas kammare slutat fungera som den ska. Linas puls låg på 200-240 (normalt är väl 80-100) och vi bokade in en tid till Torkel i morgon tisdag. Veterinären skrev ut betablockerare (lugnar hjärtat och pulsen) till Lina och vi fick åka hemåt och jag skulle se till att Lina håller sig lugn.

Innan vi åkte frågade veterinären hur det kom sig att Lina hade gjort de där undersökningarna då 2011. Hon sa även att det var väldigt uppmärksamt av mig att komma in så fort och tidigt då de flesta kommer in först när hunden har börjat få problem med andningen och börjat flåsa mer. Jag tänkte svara henne att jag varit beredd på det här i sju år nu men lät bli.

Stannade bara till på apoteket och den närliggande djuraffären på väg hem och hämtade medicin/köpte ben. När vi kom hem och jag tog ut Lina ur bilen såg jag att hon mådde risigt, när vi kom in fick jag det bekräftat; hon ville inte ha varken benet eller grisörat som jag hade köpt.

Lina är väldigt känslig för hur jag mår och är jag ledsen blir hon orolig, därför bad jag henne att lägga sig i korgen och gick upp för trappan för att hon skulle få vila i fred. Tog inte många sekunder innan hon kom efter.

Så jag satte mig i soffan här uppe med henne under tiden som Iris hade benkalas där nere på undervåningen. Nu hörde jag med varje andetag Lina tog att hon inte andades helt normalt med tanke på att hon legat still i soffan och inte rört sig ur fläcken på flera minuter.

Efter det hämtade jag mitt stetoskop. Om jag med handen kunde känna att Linas puls var hög så var det inget mot det jag fick höra när jag lyssnade. Ett normalt hjärta låter dunk-dunk i ett trevligt tempo, Linas lät som det gör när man härmar ett tåg (ånglok) med munnen när man leker med en tågbana. Fast det här ångloket körde på högsta fart.

Jag vet inte om Lina har DCM innan Torkel sagt det till mig efter att vi träffat honom i morgon. Jag vet inte hur bra hon kommer att svara på medicinerna eller vad som kommer att hända nu. Men jag antar att Linas dagar plötsligt är räknade och hennes tioårsdag i maj känns plötsligt väldigt långt bort.

Samtidigt känner jag mig så tacksam mitt i alla tårarna som rinner så att jag knappt ser tangentbordet framför mig. Tacksam för att jag fått ha kvar min hund så länge när så många andra drabbats så tidigt. Tacksam för att min hund är en lugn tant och inte en hund som är pigg och i sina bästa år med hela långa livet framför sig. Tacksam över att jag fått så många år med henne när jag vet hur många andra som aldrig ens fått hälften eller en tredjedel så mycket med sin bästa kompis. Att jag, oavsett hur det blir, känner att Lina redan fått ett helt hundliv!

Min lilla Lina som jag älskar dig.

Lina är cool hos doktorn

Samma dag som jag bloggade om Iris epulidiga tandkött så ringde jag faktiskt veterinären. Det var ändå dags för vaccination och jag ville att någon tittade på tanden.

6feb13.1 Ringde inte till veterinären i Lund där Lina gjorde sin seniorkontroll utan hörde av mig till Din veterinär i Helsingborg. Fick tid samma dag.

Gick en långpromenad på nästan två timmar och kom hem med två leriga fröknar. Går icke när man ska till farbror doktorn och visa upp sig. In i duschen med båda och tog Iris först. Lina försökte se genomskinlig ut under tiden som Iris blev tvättad. När Iris var klar tror jag fasen att Lina skakade på sig mer än Iris som dessutom var blöt. Lina hade tydligen blivit mentalt duschad hon också redan innan det var hennes tur.

Slog in Iris i handduk och även Lina blev tvättad. När allt var klart fick även hon en handduk och sen köade de vid dörren båda två, de var klara i badrummet!

Det var alltså med två rena och fina hundar som jag tog med mig till Helsingborg. Kl 18:30 hade vi tid och jag hoppades att det skulle vara tomt när vi kom dit och jag knatade in med båda hundarna genom dörrarna. Inte då!

Vi fick skäll direkt av en svartvit hund som satt vid receptionen. Helvete tänkte jag och var beredd på att minst en av mina skulle svara och därmed väcka den andras fulheter till liv… men näe. Det var tyst. Vi gick och satte oss och när jag sa ligg så la sig båda ner och chillade. Bara Lina som gnällde högt för säkerhets skull.

Några andra djur syntes, bland annat en katt i en bur som Lina kollade noga på men de skötte sig bra båda två hela tiden. Konstigt att vara nöjd med ett veterinärbesök redan innan man träffat själva veterinären men det var jag.

6feb13.2 Vi fick gå in och vänta i ett rum och sen kom världens snällaste veterinär in. Han sa snälla saker om Lina och när han lyssnade på hennes hjärta så slog det långsamt och coolt sa han. Bara en sån sak, sist vi var hos veterinären hade Lina skithög puls och det gick knappt att ta ett blodtryck på henne för att hon tyckte allt var så äckligt. Han fick Lina att känna sig cool så vi tyckte om honom. Ja, alla utom Iris som ständigt är skeptisk men låter sig undersökas ändå.

Han kikade på Iris epulid och sa att den var inget att bry sig om då den inte störde. Han tittade på Linas tänder och sa att så blir det och att det bara var att hålla koll. Jaha. Sen fick de varsin spruta och stämpel i boken och så var det tack och hej.

På väg ut i väntrummet hade en fin Dogue de Bordeaux dykt upp och Lina och Iris sa varsitt litet voff bara. Helt klart godkänt. När jag betalde låg de fint på golvet och vi tittade bara på de två luddhundarna som låg lite längre bort på golvet med stort intresse. (Kanske med lite tjat från min sida om att de låg risigt till om de sa något…)

Ett bra besök med andra ord. Det enda jag har att invända emot är att inte heller denna gång fick någon av hundarna en godisbit för besväret. Den snälle veterinären sa ”va dåligt att jag inte hade en godis till dem”. JA, vad är det för snålfasoner här i Skåne? Som tur var hade jag med mig egna (torra) frolicar i fickan men ändå. Give us the candy!

Lilla kräket till veterinären

Kl 10:45 Svordomar!

Åkte in till Albano då Iris fick 3-4 matskedar färskfoder till frukost och kräktes upp 10 ggr den mängden. Kotten var tydligen bara förrätt, det verkar finns något mer där inne i magen!

Kl 12:00 Iris fick träffa veterinären som lyssnade och klämde lite. Hon bestämde att vi skulle röntga magen också.

Det var svårt att lägga en dobermann på rygg och röntga buken! Iris spände sig sitt bästa och dobermannryggar är ju så smala att de inte går att lägga dem platt, men när vi väl fått över henne på rygg så låg hon i alla fall stilla. Två bilder liggandes på sidan blev det också.

Kl 12:30 Röntgenbilderna såg fina ut, kottfritt och inte några svullnader någonstans men Iris fick stanna kvar för lite kräk-observation, uppvätskning i form av dropp och lite blodprover.

Jag frågade den snälla sköterskan om de skulle sätta nål och ta prover innan eller efter att jag hade gått. Hon svarade att normalt gör de det när ägaren gått men så blev det lite prat om huruvida Iris skulle ligga still osv. Jag sa som det var att jag inte visste och då bestämde vi att vi skulle göra det när jag var kvar. (Hemligt hurra, jag tycker sånt är kul!)

Ett stick i vänster framben och kärlet sprack. Nytt försök som lyckades bättre i höger framben, in med grön infart och tre provrör fylldes med blod. Samtidigt ställde jag en massa frågor om provtagningar och pvk:er på hund till sköterskan. De hade jättesmarta små provrör!

Iris låg still bara jag killade henne i örat. Kändes skönt för mig att se att se att det funkade bra också. Svansen var på topp när hon fick följa med sköterskan bort genom korridoren.

Kl 13:00 Lämnade veterinären med bara kopplet i handen. Antigen får jag hämta henne i kväll eller så får hon sova kvar, vi får se.

Kl 17:15 Precis när jag låg på soffan och längtade efter Iris som mest så ringde ääntligen veterinären! Proverna såg bra ut, Iris hade inte kräkts och diagnosen blev gastroenterit! Dvs släng av virus- eller bakterieorsakad magsjuka. Helt o-kottigt.

Sen sa veterinären att en viss hund inte trivdes så bra där och nog skulle må bättre av att få komma hem och att jag kunde hämta henne när hennes dropp skulle vara klart vid åttatiden.

Kl 20:27 stod jag i väntrummet på Albano och hörde en väldigt olycklig hund yla, jag tror att det var Iris. Om inte annat så var det en överglad hund jag fick ut. Hon hoppade som en gummiboll och kissade ner hela golvet så glad blev hon!

Jag passade på att fråga om Iris hade varit en snäll hund och det hade hon. Inga problem med hantering eller så.

Efter att ha betalat lite över 6000 kronor så åkte vi till Bromma och kollade när husse landade med planet från Brussel. Ännu ett glädjemöte, dock utan kiss.

Kl 22:20 Hemma! Iris gick och la sig direkt, det tar på krafterna att vara vaken hela dagen och yla tydligen.