I dag åkte Iris och jag till vårat favvobadställe i havet igen. I dag var det inte alls lika mycket folk där men däremot såg jag redan på långt håll att andra hade dykt upp; tusen pippifåglar! Och när jag skriver tusen då är det inte en överdrift, runt hela viken och ute på öarna satt fåglar, överallt. Jag tror det var fiskmåsar blandat med en himla massa gäss.
Då vi övar ”inte jaga” på enstaka vita sjöfåglar när vi är där i vanliga fall såg jag framför mig hur detta skulle bli bird chasing bonanza för fröken Iris. Och det ville jag ju icke!
Istället bestämde jag mig för att promenera i viken, den är ju rätt stor och det är bra fysträning. Som en water treadmill för hund fast i havet. Med Iris i koppel och bilnyckel, telefon och hundleksak i liten påse som jag fäste i bikiniöverdelen tog vi oss till vattnet och började gå.
Fick ett infall och startade runkeeper så att jag skulle få veta hur långt och länge vi gick i det långgrunda vattnet.
Iris såg alla fåglarna och jösses så nyfiken hon var. Jag höll hårt i kopplet de första 500 metrarna. Sen upptäckte jag att avståndet till fåglarna faktiskt ökade när vi kom ut en bit och Iris tappade intresset för att titta efter dem. Jag lät henne gå med kopplet efter sig en liten stund innan jag insåg att fågelfaran var minimal och kopplade loss henne.
Iris vadade/hoppade/simmade/sprang framåt i vattnet och verkade aldrig tappa orken, själv började jag känna av mina ben efter ett tag och insåg att detta var inte bara fysträning för hunden!
Efter dryga 2 km pausade jag runkeepern och vi stannade för ett lek- och badstopp vid en liten sanddyn. Iris fick motvilligt avbryta vattenspringet för att posera på lite bilder.
Efter pausen startade jag runkeepern och vi gick sista kilometern tillbaka till stranden. Här blev vattnet någon decimeter djupare och Iris fick simma en rätt lång bit, jag gissar halva sträckan och jag inbillade mig att hon verkade lite trött även om hon simmade lika bra som alltid. Eller så nojjade jag bara…
(Ser ni alla fåglarna på bilden ovan by the way?)
Jag har alltid fått känslan av att vi varit mitt ute i viken när vi varit där och badat förut men idag insåg jag att allt varit en synvilla. Viken är mycket större än jag trott! När jag kom hem och tittade hur vi gått på runkeepern såg jag dessutom att vi bara gick två tredjedelar av viken även i dag. Ändå tog det en timme och femton minuter att gå den promenaden.
När vi kom hem hann jag bara skölja av Iris med vattenslangen innan hon sprang iväg och hämtade en boll och ville leka. Försökte tala om för henne att hon var trött men hon fattade inte. Satte mig i solstolen och kände att mina ben var möra av allt vattentramp. Iris kom och la bollen i knät på mig och skällde, hennes sätt att säga Kasta bollen då för sjutton!
Det var i alla fall ljuvligt att gå tillsammans i vattnet! Fysträning för hund och matte på bästa möjliga sätt. Jag ska göra om promenaden så snart jag kan och se om vi kan gå längre!