Kommentarer på: Efter sorgen kommer saknaden

Av: Madeleine

Madeleine — Fri, 09 May 2014 09:06:22 +0000

Tack allihopa för era kommentarer!

Av: Matilda

Matilda — Tue, 06 May 2014 10:55:28 +0000

Usch..<3 Det är en sån fruktansvärd tomhet. Det finns liksom inga ord som kan beskriva detta. För mig har det gått två år nu, men det hindrar ju inga tårar. Det hindrar inte minnet av en kropp som stelnar i min famn. Det är en brutal smärta att behöva gå igenom, i alla fall om man är varandra riktigt nära. Det blir en i familjen, och att förlora en i familjen… Det känns i hjärtat och ända in i själen.

Varmaste kramar till dig, med åren kommer det bli lättare att leva med. Saknaden och ärren finns kvar, men man kan lättare fokusera på det fina och se tillbaka på all glädje.
Man måste få sakna, måste få lära sig att stå rakt igen utan en del av sig själv som varit så självklar under många år.

Av: Vanna

Vanna — Sun, 27 Apr 2014 20:33:31 +0000

Känner igen detta när det gäller sorg efter människor. Folk frågar inte, de visar omtanke i samband med dödsfallet och begravningen, men sen vill de inte fråga mer. Den döde blir ofta död för alla utom de anhöriga – som ständigt tänker på honom/henne. Jag tror att andra skräms lite av att han/hon är död, eller av själva saknaden, därför är det lättast att låtsas som om personen aldrig existerat.

Det är så med hundar också. Och hundar förväntas man sörja mindre eller snabbare eller vad man ska säga.

Vad gäller ältandet och att scener vevas i huvudet har jag haft samma upplevelse efter en traumatisk händelse. Det har släppt nu, men jag tror att det kan bli en typisk reaktion när man upplever något känslomässigt starkt eller chockartat.

Av: Pernilla

Pernilla — Sat, 26 Apr 2014 17:44:51 +0000

Usch, vet exakt vad du menar, nästan för jobbigt att läsa ditt inlägg då det rör om i grytan. <3

Av: Suzanne

Suzanne — Sat, 26 Apr 2014 07:59:30 +0000

Tror att jag kan relatera till hur det känns. Den 10:e juni är det 4 år sedan jag sa hejdå till min bästa vän. Hon hade funnits i mitt liv genom så många jobbiga och roliga perioder. Från att jag var 12 till att jag var 24. För mig var hon inte en hund, hon var min bästa vän, min favorit bland allt levande tills min son föddes och hamnade på delad första plats.

Jag gråter fortfarande men pratar inte om det så ofta, det känns inte helt accepterat att känna samma sorg för henne som andra känner för människor, men det är likadant. Från att ständigt ha henne där, tittande på mig, förstående och så klok till ett tomt vakuum.
Jag har 3 andra hundar idag, alla speciella på sitt sätt men det kommer aldrig igen att bli detsamma, tror bara man får en Diana i livet.

Det enda jag kan säga som tröst är egentligen ingen tröst. Min största rädsla när hon dog var att hon skulle blekna. Att hon inte skulle kännas närvarande i mitt liv, bli ett minne. Nu är det så. Det gör inte lika ont längre för minnena av henne börjar bli avlägsna. Jag blixtsaknar inte i vardagssituationer för det var så länge sen hon var med. Räknar inte in henne längre. Men när jag ser ett foto av henne, blundar och minns så gör det fortfarande lika ont.

Av: Micki

Micki — Sat, 26 Apr 2014 07:27:16 +0000

Så vackert skrivet igen en gång. Sitter också här och blinkar bort tårarna. Känns som det var alldeles nyss som mina två gick bort fastän det redan har gått tre år. Och nu har vi fått beskedet att min vackra, vackra vän Rogdaj har lymfoma. Så vår tid tillsammans kommer att ta slut inom några veckor. Livet är så orättvist. Orättvis. :cry: :cry:

Kram på er och ta hand om er.

Av: Tessan & Scooby

Tessan & Scooby — Fri, 25 Apr 2014 19:13:41 +0000

Så fint skrivet. Mina tårar rinner.
Lilla gråanosen, Jag tänker själv på henne rätt ofta.
Sorg och saknad, tänk om man kunde trolla bort smärtan.
Jag har tyvärr inga ord som dämpar det onda. Däremot vet jag vad du menar, jag saknar min Ammon. Dagligen finns han i mina tankar. Önskan om att allt vore annorlunda. Det är i augusti 3år sedan han försvann. Saknaden vägrar släppa. Även om den på något vis har bleknat och kanske visar sig på ett annat än i början.Även om jag för någon vecka sedan började gråta bara jag såg en grästuva. Inbetningsperioden för känsliga kolikmagar skulle ha börjat då.
Att mista en bästa vän innebär livslång sorg och saknad.

Stor kram <3

Av: Susan

Susan — Fri, 25 Apr 2014 19:01:00 +0000

:heart: Fin kärleksförklaring! :heart:

Det blir lättare med tiden men går aldrig över helt och hållet! I söndags var jag på Kistamässan och på väg till vår ring passerade jag ringen med Irländska settrar, tårarna bara sprutade innan jag ens förstod vad jag såg! Det har gått 421 dagar och saknaden gör fortfarande så ont! Men jag vet av erfarenhet att det kommer att bli lättare med tiden. Kram

Av: L

Fri, 25 Apr 2014 16:34:26 +0000

Åh, jag förstår precis hur det känns också, jättefint skrivet. Jag tror att vi i Sverige generellt är rädda för att fråga sånt här, för man vill inte tränga sej på nån annans känslor. Jag tror vi borde bli bättre på att prata om sånt här, så fint att du skriver om det!
Kramar!

Av: Emma med flocken

Emma med flocken — Fri, 25 Apr 2014 16:01:41 +0000

Så himla fint skrivet! Du satte ord på mina känslor för hur jag känner för Orka som jag tappade hastigt 09.
Tack och tack för att du delar med dig. En del av mänskligheten vet inte av att djuren vi äger sitter så djupt inne i våra hjärtan så dom förstår inte att man sörjer som vi gör.

Tack för att du delade med dig av detta inlägg.
Många varma och stärkande kramar! / Emma, Amillo och Myy