Kommentarer på: Dagen då du lämnade mig

Av: Martin

Martin — Wed, 11 Mar 2015 17:45:53 +0000

Usch, vad hemskt. Jag snörvlar och gråter. I hallen ligger min lilla, ja typ, tiomånaders dobermann-valp. Den dan kommer för oss också. Jag kan inte föreställa mig det. Tack för din berättelse, jag ska ta vara på tiden med min nya bästa vän.
kram på dig från Martin

Av: Anita

Anita — Wed, 11 Mar 2015 16:28:40 +0000

Så fint skrivet om Anna jag blir tårögd när jag läser det. Underbara bilder på henne. :heart:

Av: Pia

Pia — Wed, 11 Mar 2015 08:23:50 +0000

Kärlek <3
Kramar och vilka vakra ord om din älskade hund. :heart:

Av: Bettan

Bettan — Tue, 10 Mar 2015 06:57:09 +0000

För nästan precis en månad sedan satt jag på en veterinärklinik med min hund som inte längre kunde stödja på bakbenen. Min förhoppning var att det bara var en sträckning eller i alla fall något som kunde justeras i ryggraden så att han kunde bli bra igen. Tyvärr visade det sig vara två allvarliga diskbråck och jag var tvungen att där och då ta beslutet att låta honom somna in. Det är det jobbigaste jag hittills varit med om men vetskapen om att jag gjorde det för hans skull gör ändå att jag kan leva med det.

Har inte läst din blogg tidigare men då vi funderar på en dobermann som nästa hund ramlade jag in här. Älskar bilderna och skildringarna från ert ”hundliv”.

Av: Maud

Maud — Tue, 10 Mar 2015 05:41:29 +0000

Så vackert skrivet om din kära vän, hela din text utstrålar kärleken mellan er <3
Dessa underbara hundar.

Maud

Av: Stina

Stina — Mon, 09 Mar 2015 22:42:41 +0000

Oj vad fint och hjärtskärande skrivet, tårarna bara rinner och rinner på mig.

Det är så himla ledsamt att Anna skulle behöva lämna jordlivet alldeles för tidigt, hon verkar ha varit en helt fantastisk hund utifrån allt jag sett på din tidigare blogg.
Vilken tur, att en så underbar hund då hade ett underbart liv med, och tack vare dig.
Hon är bara helt ljuvligt söt i klippet när hon så gärna vill sitta fot, vilken riktig charmör hon var.

Vad ska man säga? Ord räcker inte till, förstår verkligen att sorgen är oändlig, jag lider med så dig.
Men lycka till med dina jättefina Asta, en liten bit av Anna.

Styrkekramar

Av: lilla fröken dobermann

lilla fröken dobermann — Mon, 09 Mar 2015 22:16:31 +0000

Jag träffade bara Anna en gång och det va nog månaden innan de hemska hände.
Har sällan skådat en så arbetsglad hund.
Grät när jag läste om hela historien.
Förstår att det va och är fruktansvärt för dig.
Kram

Av: Therese

Therese — Mon, 09 Mar 2015 22:08:04 +0000

Nu gråter jag igen. Finaste Emelie och finaste Anna. Oslagbart team och en kärlek utan gränser. Jag är så glad för din skull att du har en bit av älskade Anna i Asta. Men Anna var speciell och unik. Har sagt det förut och säger det igen, Anna är den absolut bästa Dobermann som satt sin tass på denna jord

Av: Madeleine

Madeleine — Mon, 09 Mar 2015 21:24:27 +0000

Anna :heart:

Det är svårt att ens förklara för någon som inte träffade henne och er hur ljuvlig hon var. Filmerna fångar hennes fina och lyhörda sätt, ert samarbete och hur duktiga ni var tillsammans.

Jag saknar henne. Är glad att jag har en liten bit av henne hos mig!

Av: Soffsan

Soffsan — Mon, 09 Mar 2015 21:20:30 +0000

Usch vad jobbigt för dig.. Att hon bara blev fyra år oxå. Men jag förstår att det var skönt att inte behöva välja en dag och bestämma att då ska hon dö. Jag fick ta bort min dobbistik för snart tre veckor sen. Hon var åtta år och för tre månader sen upptäcktes det av en slump cancertumörer på nåde levern och lymfknutan. Eftersom hon mådde bra och inte visade några tecken på smärta bestämde vi att hon skulle få leva tills hon visade tecken på att må dåligt. Det var dem tre värsta månaderna i mitt liv. Att gå runt och titta, leta, syna henne efter tecken. Livrädd för att hon skulle lida, plågas. Inte kunna planeta nått eftersom hon kunde bli dålig plötsligt och när som helst. Och för snart tre veckor sen blev hon plötsligt jättedålig med magkramper och vätska i buken. Förmodligen brast en tumör därinne. Det gör så oerhört ont att ha förlorat henne. Den bästa vännen jag någonsin haft.
Vet inte varför jag skriver allt detta till dig det är förmodligen inget du vill läsa men jag kanske oxå behövde skriva av mig? Hur som helst så förstår jag precis hur ont det gör och jag förstår att det är svårt att släppa. Jag tror inte jag någonsin kommer släppa det helt. Hoppas du och lilla Asta får det precis lika härligt som du och Anna men på ett nytt och eget vis förstås :)