Kommentarer på: Är det din tur i morgon Lina?

Av: Madeleine

Madeleine — Tue, 29 Jan 2013 20:29:30 +0000

Som svar på Pernilla.

Åh så fruktansvärt. Lilla Saga. Så ledsen jag blir för er skull.

Jag förstår att du är tacksam att du slapp ta beslutet och att du var där när det hände. Jag tror jag hade känt likadant.

:heart:

Av: Pernilla

Pernilla — Tue, 29 Jan 2013 11:40:29 +0000

Som svar på Marina. Som sagt... trots allt finns det ingen annan ras. Har börjat leta och om allt vill sig väl så kanske kan det bli en liten dobbistjej i maj

Av: Pernilla

Pernilla — Tue, 29 Jan 2013 11:37:38 +0000

Som svar på Gunnel.

Min älskade Saga ”TIerras time goes by”,skulle tro kullsyskon, gick bort för mig i december. Vi hade diagnostiserat henne och hon hade dcm. Eftersom jag är djursjukvårdare så visste jag vad det innebar. Det var mkt ångest och sorgen var total. Man märkte i princip aldrig att Saga var sjuk så därför hoppades jag att med mediciner få ha kvar henne länge till. Men så plötsligt en dag när husse varit på promenad med Saga och kommer hem så ropar han på mig och säger att Saga är så trött. Instinktivt så vet jag….. jag hinner fram och tar henne i min famn, jag känner att hennes hjärta är på väg att stanna. Jag stryker henne över kinden och dem mjuka öronen,pratar med henne försöker att stötta henne över till den andra sidan. Sen bara dör hon och mitt hjärta krossas….. I all sorg så är jag så tacksam att jag var där hos henne och fick hålla henne. Jag har haft sån ångest över vad som skulle kunna hänt, hjärtsvikt eller att behöva ta beslutet.Jag skriver detta för det känns skönt att få berätta och hoppas att alla tar reda på hur dcm fungerar och hur stort problemet är.

Av: Marina

Marina — Wed, 09 Jan 2013 20:24:55 +0000

Hej,
Jag vet exakt hur det är att leva med DCM hotet över sig, varenda eviga dag. Både som hundägare och uppfödare. Mina ögon fylls också av tårar varenda gång jag läser om någon hund som dött eller fått diagnosen för jag vet hur smärtsamt det är. Det jag känner idag är att även om ens hund inte ska gå i avel så bör man testa. Dels för att man faktiskt på många sätt kan anpassa sig efter omständigheterna om man fått besked om att ens hund har DCM i ett tidigare skede. All forskning pekar i dagsläget dessutom på att både livskvalitet och livslängd går att påverka i positiv riktning om medicinering sätts in.
Att bara skylla på dålig avel håller inte idag för detta är ett mycket större problem.
Jag gör som du Madde, jag ser till att mina hundars liv är bra och vi försöker leva efter mottot lev som om det var sista dagen i ditt liv varje dag. DCM är brutal men jag skulle kunna skriva om en massa sjukdomar som är betydligt värre ur hundens synvinkel, i vissa sjukdomsstadier kan DCM vara jobbigt för hunden men oftast har både de och de plötsliga dödsfallen ett snabbt förlopp.
Kan låta krasst, men det är så jag försöker tänka.
En annan tanke är att jag hoppas att många i framtiden ändå vågar bli ägare till världens mest underbara ras. En stor kräsenhet grundad på kunskap bland valpköpare kommer att hjälpa aveln jättemycket.

Av: Madeleine

Madeleine — Tue, 08 Jan 2013 15:51:28 +0000

Som svar på Gunnel.

Det är jobbigt när kullsykonen dör. :-(( Jag minns att jag låg och lyssnade så att Lina andades natten efter jag fick det första dödsbeskedet när hon var 3 år.

Men vet man om att hunden ligger i riskzonen så tror jag man omedvetet tänker på det på ett helt annat sätt. Tror man är rätt snabb på att upptäcka ev sjukdomstecken t ex..

Samtidigt går det inte att gå runt och vara orolig hela tiden.

Håller tummarna stenhårt för att Novas hjärta är ua och dunkar på lika fint som det ska!

Av: Madeleine

Madeleine — Tue, 08 Jan 2013 15:36:24 +0000

Som svar på Lilla Fröken Dobermann.

Jag har ägnat år åt att försöka ”vänja mig vid tanken”. Det går ju uppenbarligen så där.

Däremot har jag själv märkt att jag ofta tänker ”Om hon dör nu så dör hon lycklig” och jag tänker ofta på Linas hela hundliv utifrån perspektivet ”har hon ett bra liv nu och kan inte ha haft det bättre om hon skulle dö?” Så det verkar ändå som att det gjort lite skillnad hur jag tänker kring hennes liv.

Av: Gunnel

Gunnel — Tue, 08 Jan 2013 12:20:25 +0000

Förstår precis hur du känner dig Madeleine. Vår Nova (Tierras Temple of Love) har tre helsyskon som dött i DCM under 2012 – endast 5 år gamla. Redan 2010 då vi fick reda på att Novas pappa ramlat ihop och dött kollade vi upp Nova med ultraljud och holter – u.a. då, men nu vet vi ju inte….
Ska boka tid hos Jens Häggström här framöver för en ny koll, men det kostar ju en hel del. Känns ändå bäst att veta, kanske att det går att stoppa utvecklingen med medicin om sjukdomen upptäcks redan i det prekliniska stadiet.. Så klart hoppas vi ju på att Novas hjärta fortfarande är u.a, men den hemska sjukdomen bara kommer närmare och närmare… och jag kämpar med hur jag ska hantera tankarna.

Av: Linnéa

Linnéa — Mon, 07 Jan 2013 22:32:22 +0000

Som svar på Madeleine. Aha! Ja vi får verkligen hoppas att våra äldre damer får håller sig pigga och krya i många år till! Tack för svar och för en så inspirerande och bra blogg!

Av: Tildan

Tildan — Mon, 07 Jan 2013 20:04:41 +0000

Tårarna rinner. Fint skrivet!
Får hoppas din fina Lina blir kvar länge än!

Av: Lilla Fröken Dobermann

Lilla Fröken Dobermann — Sun, 06 Jan 2013 23:47:15 +0000

Tycker man har försökt förbereda sig på att ens älskade vän ska dö ,, tänker på det mycket och har även varit med om de.

Tycker dock inte att det hjälper att ”vänja sig vid tanken” som en del säger. Det är bara hemskt hjärtkrossande!