Fårhagen – Livet med dobermann

Att få vara ensam lite också

Madeleine — Tue, 09 Jan 2007 18:01:44 +0000

Idag när vi anlände till fårhagen så var den tom. Inte en kotte, bara jag och Lina.

Skönt. Det är trevligt med sällskap, men det är skönt att bara gå och strosa också. Lina grävde lite hål och sprang runt lite hit och dit, jag petade lite med en pinne i lilla bäcken. Ibland tittade jag lite på och visade intresse för vad Lina nosade på, titt som tätt så sprang hon fram till mig och kikade lite på vad jag pysslade med. Vi gick runt i egna funderingar, fast i sällskap av varandra kan man säga.

Även skönt att kunna öva lite inkallning utan störning och ett gäng andra hundar som kommer springande när jag ropar på min hund! Passade även på att stega hur många steg lång hagen är från ena änden till den andra. 288 steg. Och då tog jag långa kliv med pendlande armar samtidigt som jag räknade högt för mig själv. Så även om jag skulle ta korta steg, säg 70 cm, så är hagen i alla fall 200 meter lång. Lina var något intresserad av vad jag pysslade med till en början, sen återgick hon till sitt igen.

Annars är det svårt att ta bilder i halvmörkret. Använder man blixten så är det lätt hänt att Lina får fula ögon. Utan blixt får man använda så lång slutartid att det är svårt att bild på något som inte står still… Det var även premiär för en av mina julklappar, mina Fjällräven regnbyxor. Så trots regn och blåst så var jag behagligt torr och varm där i hagen. Skitvinter!

Vår kära fårhage.

Madeleine — Sun, 12 Nov 2006 16:11:19 +0000

Idag har Lina och jag spenderat några timmar i vår kära fårhage. Som vanligt mötte vi massa olika hundar, som vanligt var det väldigt kul.

Svårt att förklara men fårhagen är inte som andra rastgårdar. Jag har blivit nekad att gå in i andra rastgårdar när jag frågat om jag får komma in. I fårhagen är det aldrig någon som frågar (eller blir nekad för den delen) och det kan vara allt mellan 1 och 15 hundar där när man kommer dit. Den lilla flock som bildas hinner ändras flera gånger om under den tiden som man är där. Hundar kommer, hundar går. Och det är sällan som någon går för sig själv med sin hund, oftast går alla hussar och mattar tillsammans och pratar med varandra medan hundarna springer/leker/nosar/gräver/promenerar. Och samtidigt är hagen stor nog för att man faktiskt kan gå för sig själv om man nu vill det.

Det passar säkert inte alla hundägare eller hundar att vara där, men för mig och Lina är det perfekt! Lina lär sig att vara och umgås med alla slags hundar. Små hundar som varit lite rädda för stora svarta har efter något varv i hagen jagat efter Lina och velat leka. Här leker Lina med en irlänsk setter och två sheltisar. (Jag undrar om Lina tänker på Flisan när hon träffar dem?) Just de här tre hundarna tillhör "stammisarna" i hagen. Lina och gänget kommer tillbaka i full fart! På bilden syns "hundbilarna" som står parkerade utanför hagen och man kan även se en svart hund (syns strax ovanför Linas svans) som nyss kommit in i hagen men inte hunnit ikapp gänget ännu. En svart labbe-flicka leker med en gul labbe-kille. Två hundar Lina aldrig träffat tidigare men hon vill också vara med!

Lina och kompisar i fårhagen

Madeleine — Tue, 26 Sep 2006 20:09:09 +0000

Till att börja med så är det en fysisk omöjlighet för Lina att ta det det lugnt när hon ska säga hej till nya och gamla bekantskaper!Lina och hunden Z återvänder efter att ha jagat en buss längs insidan av staketet.Nej, Lina fattar inte att det är bussen som jagas, hon bara drar efter Z när han sätter fart! Skulle hon visa minsta intresse för att jaga fordon så skulle det vara slutsprunget vill jag lova!Nu är det bara kul att se dem dundra iväg. Visst ser de nöjda ut?!
.