Fysträning hund – Livet med dobermann

Spring 2013

Madeleine — Sun, 20 Jan 2013 22:07:53 +0000

I går var Iris och jag ute och sprang. Ute var det soligt och fint men minusgrader och lite blåsigt. Därför tog jag en bild på Iris i hennes träningskläder, dvs reflexvästen och den nya easy walk-selen, inne på tomten innan vi skulle ut och springa.

Efter att jag fotat henne gick vi in igen. Jag ändrade och satte reflexvästen utanpå selen, klädde på mig själv, drog ner mössan så långt jag kunde över öronen och sen stack vi ut igen.

De första kilometrarna gick trögt för mig men inte för Iris. Hon var pigg och hade bråttom. Skulle inte den sabla selen ta bort och förhindra drag?!

Efter ca 7 km kände jag mig inte trött och testade att springa lite fortare. Det gick hur bra som helst och de sista 5 km höll vi bra tempo och runkeepertanten anmälde lägre och lägre avg, pace hela tiden. Därför saktade jag inte ner alls när vi fick möte med två luddiga vovvar på grusvägen, vi fortsatte bara på. Iris tittade på hundarna men gjorde inte minsta ansats till att studsa ut mot dem.

När väl kom hem efter dryga 12 km kunde jag konstatera att selen inte hjälpt ett dugg mot att Iris vill ligga på och streta framåt i kopplet. Däremot tappar hon kraft i selen. Jag kunde med mindre ansträngning än när hon springer med vanligt halsband och koppel hålla igen henne och det var ju väldigt bekvämt. Jag kunde lägga all min energi på att springa istället för på koppelträningen och kunde ha kopplet i ett löst grepp i handen.

Efter rundan fick Iris skutta ur sig den sista energin hemma på tomten med Lina. Iris blir väldigt pigg och leksugen efter att vi sprungit.

Sen gick vi in och jag tog en lång, varm dusch. Efteråt kom jag på att jag inte kollat om Iris fått några märken efter selen, den sitter ju trots allt precis vid armhålorna på henne.

När jag kollade såg hon ut så här bakom frambenen. Tydliga röda märken på båda sidorna, en bra stund efter att jag tagit av henne selen dessutom. Inte bra.

Selen har med andra ord inte imponerat så mycket ännu och jag kommer nog inte att fortsätta använda den när vi springer.

Jag var nöjd med rundan ändå och kunde lägga till över 12 km på både Iris och mig för detta året. För att hålla reda på våra kilometer på enklaste sätt fick springet en egen flik här på bloggen. Spring 2013. Mest för att underlätta för mig själv men förhoppningsvis även för att sätta lite press på eller inspirera (välj själv vad ni vill kalla det) någon annan att komma ut och röra på sig!

Jaktintresse och rådjur

Madeleine — Fri, 16 Mar 2012 18:48:01 +0000

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)

Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.

Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!

Jobbigt fast lätt med Lina

Madeleine — Sun, 22 Jan 2012 02:30:16 +0000

Sist när jag skulle springa med Iris kände jag mig inte helt hundra så jag sprang bara lilla rundan på 4-5 km. När det var dags för ny löptur var det alltså Linas tur att följa med och vi tog den långa rundan tillsammans.

Lina är en dröm att springa med, hon bara lufsar med och ser nöjd ut. Håller sig så fint vid sidan om mig hela tiden att jag knappt behövde tänka på att hon var med. Kunde fokusera helt på löpningen.

Plötsligt började jag känna efter, vilken hand är kopplet skönast att hålla i, vänster eller höger hand? Hur långt koppel är bästa att ha? Är det kanske skönare att ha henne springandes på höger sida istället för vänster? Och hur känns det egentligen i mitt knä nu när jag bara kan rulla på i steget, har jag inte lite ont ändå? Hur trött är jag egentligen? Vilket tempo håller vi förresten, ska inte runkeepertanten säga något snart? Orkar jag sringa så här fort hela rundan?

Det är ju SKITJOBBIGT att springa med hund som bara är där och som är kopplad hela rundan! Man har ju tid att tänka på precis allt från om högerskon inte är knuten lika hårt som vänsterskon till vad man ska äta när man kommer hem.

Det var nästan lite skönt när en lös pudel kom springade mot oss på den allra sista kilometern. Jag fick ropa lite neeej så tanten som ägde pudeln skulle märka att någon hände bakom hennes rygg. Jag fick övertyga Lina om att vi inte var på väg rakt mot pudeln utan skulle hålla höger förbi. I några lyckliga sekunder tänkte jag inte på något annat än hund istället för hur att känna efter hur trött jag var.

En mil på 63 min blev det och det känns som att jag snart springer milen på under 60 min.

Fler hundkrafter i Iris?

Madeleine — Wed, 30 Nov 2011 15:28:52 +0000

Var ute och cyklade med lilla Lina. Precis när vi skulle vända och cykla hem igen så kom jag på att jag skulle sätta på runkeeper i iphonen för att kolla hur långt vi cyklat och hur fort det gick på hemvägen.

När vi kom hem fick jag upp följande lilla kurva som sa att Lina hållit sig mellan 8,5 och 16,4 km/h och att vi cyklat 7 km eftersom vi cyklade samma väg dit och hem.

Tog sedan samma runda med Iris och startade runkeeper på vägen hem precis som med Lina. Viss skillnad på hund, Iris kom upp i 38 km/h och som långsammast gick det i 8,8 km/h.

Att hon saktat in beror endast på att jag gett sakta-kommando när vi fick möte (med joggare där strax innan en kilometer, fyra barnvagnar på rad strax efter en kilometer och en bil direkt efter det) under tiden vi var ute.

Den sista kilometern tvingade jag henne att springa långsammare genom att bromsa och säga ”sakta”. Då håller hon sig i Lina-fart och ligger och drar i 8-16 km/h.

Båda hundarna fick sedan gå mellan femhundra meter och en kilometer som nedvarvning så hela rundan ligger på runt åtta kilometer gissar jag.

Verkar finnas fler hundkrafter i Iris eller så sparar lilla Lina på sina krafter. Funderar på om jag ska försöka ”tvinga” Lina att öka tempot lite? Just nu travar (passar) hon framåt i egen takt och tempo.

Däck-drag

Madeleine — Fri, 16 Nov 2007 18:59:53 +0000

Efter två dagars dåligt samvete så var det äntligen dags att vara hurtig och ge sig ut i spåret och dra däck! Lina Började dra och streta framåt så fort jag satt fast däcket bakom henne. Sen gick vi i raskt tempo hela varvet runt spåret med ett kort kamera-stopp längs vägen!

Jag har sagt ”stanna” till Lina för att kunna gå i förväg och inta kameraposition. Så Lina får ta i lite för att dra igång däcket…

…men när hon fått upp farten efter några meter så åker huvudet upp och hon ser bara glad ut! Syns inte på dessa bilder men hon viftar rätt ofta på svansen när hon drar däcket, det gör mig glad!

Kan tala om att jag hann ta ytterligare en bild till efter den sista som visas här, sen hade Lina hunnit passera och fortsatte stigen fram i rasande fart. Med kameran i handen var det bara att vända på klacken lite snabbt och springa efter! Som tur var stannade hon på ”Stanna”.