Hundrastgård – Livet med dobermann

Bruces skog

Madeleine — Mon, 27 Aug 2007 16:08:26 +0000

I dag har jag och Lina varit på utflykt. Frågade på forumet vovve i går om någon kände till en inhägnad rastgård i Helsingborgsområdet. Och det visade sig att det fanns ett ställe att åka till. Hundslingan i något som kallas Bruces Skog. Jag och Lina gick först till rastgården och var där en stund. Lina hade mycket spring i benen och såg ut att trivas med att få springa lös. Det var väldigt tät vegetation där inne i hagen så jag roade mig med att gömma mig för Lina och sen kalla på henne så hon fick komma och leta efter mig. Hon hittade mig varje gång.

Sen gick vi ett och ett halvt varv i den uppmärkta hundslingan. Rätt trevligt med lite aktivitets-skyltar längs vägen. Mötte samma hund vid två tillfällen och Lina skällde jättemycket! Damen som hade huden var en sån där otroligt trevlig hundägare som vid andra tillfället frågade om det skulle hjälpa om hundarna fick nosa på varandra. Fast lilla grisen precis just då uppförde sig som en gris! Jag sa tack, men avböjde erbjudandet då jag inte vill att Lina hälsar på andra hundar när hon har koppel på sig. Så borde alla hundägare vara. Henne gillade vi.

Sen gick vi tillbaka till rastgården och då var det en annan vovve där! Jättekul! Den första hunden Lina lekt med här nere i Skåne. Visserligen tyckte Lina att han var en lite allt för ivrig yngling, men hon säger ju till! VOFF! Som på alla andra äventyr hade jag kameran med mig och förevigade utflykten.

Att få vara ensam lite också

Madeleine — Tue, 09 Jan 2007 18:01:44 +0000

Idag när vi anlände till fårhagen så var den tom. Inte en kotte, bara jag och Lina.

Skönt. Det är trevligt med sällskap, men det är skönt att bara gå och strosa också. Lina grävde lite hål och sprang runt lite hit och dit, jag petade lite med en pinne i lilla bäcken. Ibland tittade jag lite på och visade intresse för vad Lina nosade på, titt som tätt så sprang hon fram till mig och kikade lite på vad jag pysslade med. Vi gick runt i egna funderingar, fast i sällskap av varandra kan man säga.

Även skönt att kunna öva lite inkallning utan störning och ett gäng andra hundar som kommer springande när jag ropar på min hund! Passade även på att stega hur många steg lång hagen är från ena änden till den andra. 288 steg. Och då tog jag långa kliv med pendlande armar samtidigt som jag räknade högt för mig själv. Så även om jag skulle ta korta steg, säg 70 cm, så är hagen i alla fall 200 meter lång. Lina var något intresserad av vad jag pysslade med till en början, sen återgick hon till sitt igen.

Annars är det svårt att ta bilder i halvmörkret. Använder man blixten så är det lätt hänt att Lina får fula ögon. Utan blixt får man använda så lång slutartid att det är svårt att bild på något som inte står still… Det var även premiär för en av mina julklappar, mina Fjällräven regnbyxor. Så trots regn och blåst så var jag behagligt torr och varm där i hagen. Skitvinter!

Den där fårhagen, det bästa och det sämsta som finns.

Madeleine — Mon, 08 Jan 2007 12:01:09 +0000

Min väckarklocka ringde strax före klockan nio idag. Då Magnus åkte tillbaka ner till Skåne igår kväll så passade Lina på att sova i sängen med mig inatt. Hon sträckte på sig när klockan ringde men bara för att bli klappad en stund innan hon rullade ihop sig igen och sov vidare. Så jag gick upp ur sängen, Lina låg kvar.

Satte mig framför tvn, åt lite frukost, vid tio hade Lina fortfarnade inte gjort minsta anspelning på att gå upp. Det var först när jag började skramla med nycklar och allmänt göra mig redo för att gå ut som hon skuttade upp ur sängen. Då klockan redan blivit så mycket så hoppade vi över morgonpromenaden, Lina bara kissade i gräset utanför huset, sen stoppade jag in henne i bilen och vi åkte till fårhagen.Vi var där även igår, men bara en kort stund då Lina blev biten i ansiktet av en annan hund. Det gick bra, men precis efteråt så såg det läskigt ut då det kom blod ur ena hennes öga plus att hunden bitit hål i hennes kind så att det blödde på flera ställen. Lina var jätteblodig inne i munnen! (Hon hade bitit sig i tungan)

Magnus och jag hade tänkt åka och lämna Lina där hemma och sedan ta oss ut till Bagarmossen för att hämta en tv. Nu ändrades planerna till att Lina fick följa med till Bagarmossen och vi åkte förbi djursjukhuset på vägen. Väl där var det ingen(!) i väntrummet, det var helt tomt. Så djurskötaren som satt i receptionen kollade på Lina. Det visade sig vara så att den andra hunden, en labbe, hade lyckats göra två hål i Linas ögonbryn och att det var det som blödde lite. Så det var inte själva ögat som var skadat, tack och lov! Det blev även två "tandhål" i Linas underkäke, dessa hade dock inte gått igenom utan var bara ytliga och hade slutat blöda då vi kom fram. Blodet inne i munnen var antagligen från Linas tunga som kommit i kläm. Och tungor läker ju oftast bra! Så jag glädjer mig mitt i olyckan åt att Lina satt fint och snällt när vi kollade i hennes mun och öga. Att åka till veterinären och det kostar noll kronor är också något man kan vara lycklig över.

Så vi åkte och hämtade tvn och sen åkte vi hem igen.Idag ville jag konstigt nog till fårhagen igen, dels för min egen skull, dels för Linas. Fårhagen är inte ett ställe som jag vill att varken jag eller Lina ska associera med slagsmål och blödande hundar. Men jag kollade noga vem som fanns i hagen när vi kom fram. Det var två kändisar så det kändes bra att öppna grinden och släppa in Lina. Sen var vi där i ungefär två timmar. Många hundar kom och gick, alla utom en gamla bekanta. Små och stora, gamla och unga. Och det gick utmärkt.

Jag festade loss på att ta med mig några köttbullar som Lina fick äta när hon var duktig. Tog Lina lite åt sidan och övade "skall" för första gången när Lina var lös och det var andra hundar i närheten. Det gick också utmärkt.

Nu är Lina tillbaka där hon började dagen, i min säng. Sover som en stock.

Vår kära fårhage.

Madeleine — Sun, 12 Nov 2006 16:11:19 +0000

Idag har Lina och jag spenderat några timmar i vår kära fårhage. Som vanligt mötte vi massa olika hundar, som vanligt var det väldigt kul.

Svårt att förklara men fårhagen är inte som andra rastgårdar. Jag har blivit nekad att gå in i andra rastgårdar när jag frågat om jag får komma in. I fårhagen är det aldrig någon som frågar (eller blir nekad för den delen) och det kan vara allt mellan 1 och 15 hundar där när man kommer dit. Den lilla flock som bildas hinner ändras flera gånger om under den tiden som man är där. Hundar kommer, hundar går. Och det är sällan som någon går för sig själv med sin hund, oftast går alla hussar och mattar tillsammans och pratar med varandra medan hundarna springer/leker/nosar/gräver/promenerar. Och samtidigt är hagen stor nog för att man faktiskt kan gå för sig själv om man nu vill det.

Det passar säkert inte alla hundägare eller hundar att vara där, men för mig och Lina är det perfekt! Lina lär sig att vara och umgås med alla slags hundar. Små hundar som varit lite rädda för stora svarta har efter något varv i hagen jagat efter Lina och velat leka. Här leker Lina med en irlänsk setter och två sheltisar. (Jag undrar om Lina tänker på Flisan när hon träffar dem?) Just de här tre hundarna tillhör "stammisarna" i hagen. Lina och gänget kommer tillbaka i full fart! På bilden syns "hundbilarna" som står parkerade utanför hagen och man kan även se en svart hund (syns strax ovanför Linas svans) som nyss kommit in i hagen men inte hunnit ikapp gänget ännu. En svart labbe-flicka leker med en gul labbe-kille. Två hundar Lina aldrig träffat tidigare men hon vill också vara med!

Lina och kompisar i fårhagen

Madeleine — Tue, 26 Sep 2006 20:09:09 +0000

Till att börja med så är det en fysisk omöjlighet för Lina att ta det det lugnt när hon ska säga hej till nya och gamla bekantskaper!Lina och hunden Z återvänder efter att ha jagat en buss längs insidan av staketet.Nej, Lina fattar inte att det är bussen som jagas, hon bara drar efter Z när han sätter fart! Skulle hon visa minsta intresse för att jaga fordon så skulle det vara slutsprunget vill jag lova!Nu är det bara kul att se dem dundra iväg. Visst ser de nöjda ut?!
.

Fördomar mot dobermann

Madeleine — Tue, 01 Aug 2006 18:08:43 +0000

Att ha en dobermann innebär att man möts av lite vardagsrasism och förutfattade meningar. Att Lina är farlig och vill bitas. Jag tycker om de människor som är ärliga med sin rädsla och sina åsikter om rasen. Då kan jag besvara argumenten och det blir sakligt och oftast en trevlig pratstund på köpet. Det är jobbigare med dem som försöker maskera det till något annat och kommer med ruttna och genomskinliga ursäkter för att slippa Lina.
.
Som exempel kan jag berätta att då Lina och jag gick hem från jobbet häromdagen gick vi en lång omväg hem på lite nya gator och gångvägar vi inte gått på förut. Kul med variation och nya saker att nosa på. Hamnade till slut utanför hundrastgården i Mosstorp. Jag och Lina gick bakom en hund som också skulle in i hundgården. Gångvägen är smal och jag satte Lina ner några meter bakom den andra hunden för att undvika att gå in samtidigt, vi köade liksom lite kan man säga.
.
Hon som höll i kopplet tog sån tid på sig och sa "Nej" och "Sitt" så många gånger att jag började fundera på att klocka henne. Men då hade ju så lång tid redan gått att jag sa åt Lina att lägga sig ner, satte mig mer eller mindre ner brevid henne på asfalten och började räkna hur många gånger kvinnan sa "nej" till sin hund. Jag kom till 14 gånger. Hunden skällde och drog mest i kopplet under tiden. Lina satt/låg helt tyst men kollade nyfiken på hundarna hela tiden. Så när kvinnan äntligen kommit in i rastgården med sin hund så gick jag fram till grinden och frågade snällt om vi också fick komma in. Det fick vi inte! Kvinnan som försökt tjata ihjäl sin hund sa det inte rakt ut, men meddelandet var solklart.
.
Eftersom hon använde ungefär lika lång tid på att hitta på uräkter för att Lina inte skulle komma in så tog det ju några sekunder innan jag fattade poängen. Under tiden stod de två hundarna precis vid grinden och skulle hälsa på Lina genom grinden eller nåt. Så samtidigt som kvinnan mumlade så började Lina bli otålig av de två hundarna som tryckte nosarna mot grinden. Jag minns att jag tänkte "Om jag öppnar grinden nu så kommer dessa hundar att springa ut ur hundgården, hur fasen ska vi komma in?" Så jag frågade människorna inne i hundgården om de kunde backa sina hundar lite. (Lina har tydliga regler i rastgården, hon ska sitta ner en bra bit från grinden när nya hundar kommer in, allt för att matte/husse ska hinna ta av halsband och koppel, stänga grinden och så tycker jag att hundmötet blir mer på bägge hundarnas villkor på detta sätt.) Detta tog dock kvinnan genast som att det var farligt för deras hundar att komma för nära min.
.
Vid detta laget hade jag förstått att jag och Lina inte skulle släppas in oavsett vad jag sa, så jag sa bara något i stil med att "Vi hoppar nog över det här och går härifrån." Sen gick jag ett par varv i närheten och väntade på att de hundarna skulle gå hem. Lina skulle ju inte berövas sin tid att vara lös en stund bara för att de inte ville låta henne komma in. Så Lina fick springa själv i hagen istället för att leka med de andra hundarna. Lina, den enda hunden som satt när jag sa till henne, låg när jag sa till henne och lyssnade på mitt nej när även hon började skälla vid grinden. Så orättvist! Bild ur albumet "Lina i rastgården" där lilla Lina visar hur det ska se ut!
.