Stars of Avalon Angelina Jolie – Livet med dobermann

Elva tantiga hundår

Madeleine — Sat, 09 May 2015 14:53:32 +0000

Jag insåg just att det är Linas födelsedag i dag. Elva tantiga hundår skulle hon ha fyllt i dag…

Jag pratar ofta om Lina när DCM kommer på tal eller när jag pratar mentalitet eller rädslor med någon. Men sällan eller aldrig pratar jag om Lina för det jag borde prata om henne för, det jag saknar så mycket med just henne.

Att Lina gav blanka fan i världens alla bollar och tyckte att hon borde få fler köttbullar för att ligga ner med de andra bolltokarna för att ställa upp på alla bilder vi tog genom åren. (Här är det Expo, Anna och Iris som är bolltokarna med den missnöjda Lina)

Att Linas öron var jätteskojiga när det blåste.

Hur Lina tiggde. När det inte funkade att stirra la hon upp en tass för att påminna om att ”här är jag, du bör mata mig nu”.

Hur hon helt ogenerat la upp tassarna på diskbänken men aldrig tog något. Hon bara stod där och försökte se oskyldig ut och jag vet inte hur många gånger jag väntat ut henne för att hon skulle ”avslöja” varför hon egentligen klev upp där.

Att Lina var så snäll att jag aldrig oroat mig när hon varit i närheten av barn. Hon har träffat så många hundrädda (både barn och vuxna) och alla älskade henne. Jag tror faktiskt inte att hon hade kunnat skada en människa, någonsin.

Älskade Lina vi saknar dig.

Tioårsdagen

Madeleine — Fri, 09 May 2014 08:25:09 +0000

I dag skulle Lina ha fyllt 10 år. Vi väntade och längtade efter den här dagen. Vi pratade om den. Hur grå hon skulle vara om nosen, att hon skulle fylla tvåsiffrigt. Jag skulle ta bild i trädgården på samma ställe som förra året och så skulle vi jämföra.

Istället blir det de där sista bilderna från stranden. De underbara bilderna som jag tog bara några dagar innan Linas hjärta slutade slå. Bilderna som så ofta får mig att känna att det borde ha varit omöjligt att hon dog så kort tid efteråt, att hon som var så pigg kunde bli så sjuk så snabbt.

De sista bilderna där hon fortfarande är en pigg Lina som snart ska fylla 10 år och inte en sjuk Lina som är hos veterinären, ser trött ut eller snart ska dö.

Vått, kallt och sandigt, då brukar jag inte riskera att ta med den dyra kameran utan nöja mig med telefonen. Jag är så glad att jag tog med mig den riktiga kameran till stranden! Jag hann få en massa gosiga bilder på Lina där hon gjorde och såg ut precis som Lina alltid gjorde. Hennes fina små öron, hennes gråa nos, hennes sätt, hennes uppsyn, blick, allt.

Och så de allra sista bilderna jag tog på henne den dagen. När jag bad Lina skälla och hon stack upp nosen i vädret, skällde en gång och sedan fort tittade på mig och undrade om det var värt en godbit.

Dagen vi längtade efter och såg fram emot är här fast den inte blev som den skulle, jag hade ju så gärna velat ha henne här! Skämt bort henne i dag, inte suttit här och förbannat DCM och gråtit hejdlöst! Jag inser att detta nog blir det sista inlägget om Lina här på bloggen, det känns konstigt bara det, det är ju Lina som var livet med dobermann.

Lina del ett och del två

Madeleine — Sun, 09 Feb 2014 20:58:35 +0000

I dag har jag saknat Lina jättemycket. Varit ledsen och gråtit över att jag inte får se henne igen.

Då hjälper det lite att man har nästan 40 000 bilder på datorn och Lina är med på rätt många av dem. Film har jag också, timvis.

Så jag satte mig och gjorde Lina-film. Försökte sammanfatta våra år tillsammans. Eller så valde jag bara ut de bilderna och filmerna som jag tyckte mest om i hjärtat. Oavsett så blev det rätt långt och både en del 1 och en del 2.

Åren 2004 till 2010 (mest bilder och lite film)

Åren 2011 till 2014 (massa film och lite bilder)

Bilderna från i torsdags kl 13:32

Madeleine — Wed, 29 Jan 2014 20:10:05 +0000

Min lilla Lina, i torsdags var vi på stranden, kommer du ihåg? Du ville leka med Iris men hon var upptagen med att kolla efter fiskmåsar. Jag fotade er en massa men jag la nästan bara upp bilder på dig på bloggen.

Bland annat tog jag tre närbilder på dig kl 13:32 som jag först la upp men sedan tog bort från blogginlägget. Jag ville spara dem till ett annat tillfälle.

I lördags fick du följa med övriga flocken hem till Nemo. Som vanligt släppte vi ut dig ur bilen först så du fick hälsa på alla; Nemo, hans hundkompis Nelson och människorna en stund innan vi lät Iris komma ut.

I söndags fick du stanna hemma när vi andra var ute och sprang, du verkade lika nöjd ändå. I måndags och tisdags var vi ju hos veterinären och jag var så orolig för dig då att du bara fick komma ut på tomten för att rastas. Dessutom började det ju snöa då i måndags när vi var på väg till veterinären första gången, det kändes som att det var lika bra att du bara tog korta små bensträckare i trädgården i snön och blåsten.

När jag inte satt framför datorn och skrev på bloggen om vad som hade hänt satt jag med dig i soffan och klappade dig på dina bästa ställen och räknade dina andetag minst en gång i timmen. Det var så skönt när andningen blev långsammare i går kväll och jag hoppades att det var medicinerna som börjat verka.

Jag hade lite svårt att sova i natt, jag var så orolig för dig där nere i korgen. Jag tänkte på allt som varit och hur det skulle bli. Att du kanske inte skulle få vara kvar så länge till. Det gjorde mig ledsen och jag grät en stund i kudden.

I morse fick du dina fyra tabletter, du var så duktig som åt upp dem allihopa tillsammans med färskfodret. Slurp sa det bara. Det kändes som att du var lite piggare så när Iris och du hade vilat någon timme efter frukosten så frågade jag dig om du ville gå ut. Det ville du.

Du fick på dig den röda fleecen och vi gick i koppel ner för vår gata bara du och jag. Redan efter några steg märkte jag att du gick långsamt men det gjorde ju inte så mycket. Vi hade inte bråttom någonstans även om det kändes lite jobbigt att du inte var som du brukade. Du stannade hela tiden också. Tittade på fåglar, lyssnade efter ljud. Vi vände hemåt igen. Jag tog upp telefonen och filmade dig en bra stund innan jag stoppade undan telefonen, satte mig mitt i gatan och klappade på dig där du stod. Ville du inte gå fort så skulle vi inte göra det. Jag kämpade mot tårarna men ville inte gråta, du blev alltid så orolig när jag var ledsen.

När vi kom hem igen bäddade jag ner dig i soffan och tog med mig Iris och mina skidor ut för att leta rätt på ett bra snöställe. Jag skickade ett sms till Nemos husse för att se om de ville mötas och springa lite. Iris hade ju inte heller fått så mycket motion de senaste dagarna och hennes ben blir ju rastlösa mycket snabbare än dina Lina.

Med så kort varsel blev det inte någon träff med Nemo men Iris och jag hittade ett ställe där vi kunde åka några små varv i snön. Det var roligt och Iris var eld och lågor över att få dra!

Jag ville inte vara borta så länge från dig Lina så vi nöjde oss och började packa ihop. KL 13:52 tog jag en bild på mina skidor tillsammans med Iris innan vi åkte hemåt igen. På vägen stannade jag faktiskt till hos veterinären som ligger här i närheten, jag ville bara prata lite snabbt med dem om vad vi skulle göra om du snabbt skulle bli dålig Lina…

När vi kom hem igen såg du pigg ut, följde med ut på tomten och kissade vid en av björkarna på baksidan. Så skönt att se dig gå lite fortare och med svansen uppe! Vi gick in igen och du gick in mot soffan. Samtidigt som jag tog av mig mina skor tittade jag på dig i spegelbilden från våra skjutdörrar i hallen. Jag såg att du stannat upp och såg lite osäker ut där på mattan. Såg hur ditt ena bakben svajade lite innan du var tvungen att sätta dig på mattan.

Jag slängde jackan på golvet och skyndande fram till dig. Precis när jag kom försökte du ta ett steg men kunde inte hålla balansen och trillade omkull på sidan. Jag kom ihåg hur Expo trillade så där ibland när han överansträngde sig, Emelie brukade se till att han låg kvar så och klappade på honom en stund innan han kunde resa sig igen. Nu gjorde jag det samma på dig Lina.

Jag höll ditt huvud i min vänstra hand och pratade lugnande med dig, klappade dig över huvudet och ansiktet, pussade dig och sa att det inte var någon fara. Det tog inte många sekunder men jag hann ändå förstå där någonstans att detta faktiskt var slutet Lina. Att det var nu du skulle dö. Men jag fortsatte bara klappa dig, la handen över ditt hjärta som fortfarande höll igång där inne. Det är ingen fara, viskade jag till dig. Var inte rädd, jag är här, jag älskar dig Lina.

Sen tog du några djupa, lite längre andetag innan du slutade andas helt och allt var över. Klockan var 14:29 och du fanns inte mer.

Jag tittar på bilderna som jag tog på dig i torsdags kl 13:32 på stranden. Mina älskade vän. Jag vill att du ska komma tillbaka.

Stars of Avalon Angelina Jolie
9 maj 2004 – 29 januari 2014

Mitt hjärta, Linas hjärta

Madeleine — Mon, 27 Jan 2014 16:28:16 +0000

Lina fick ingen långpromenad i går eftersom vi andra var ute och sprang tillsammans. Lina fick nöja sig med kortare kissrundor och var ute på tomten bara. Hon var lika glad ändå och jag tänkte ta en längre runda med henne i dag istället.

När Lina låg som en kringla i soffan och sov under eftermiddagen la jag märke till att hon andades rätt så fort. Ibland drömmer hon och skäller i sömnen och det rycker i tassarna men det här var inte likadant. Hon bara andades snabbare. Kort därefter var det något som väckte henne och resten av dagen var hon bara som vanligt och jag tänkte inte mer på det.

Tidigt i dag åkte husse till jobbet och latmaskarna och jag sov till strax före klockan nio. Jag gav hundarna frukost, vi var ute på en liten kissrunda och sen satt sedan framför tvn och slöade någon timme under tiden som de vilade frukost. Lina låg i sin korg.

Iris vaknade till liv strax före kl 11 igen och började möblera om soffkuddarna och hoppa runt. Jag gick bort till Lina i korgen för att se om hon också kunde tänka sig att vakna till nu jag noterade direkt att min nyvakna Lina andades snabbare än vanligt. Inte flåsigt, inte ansträngt, bara snabbare. Satte min hand över hennes högersida där vid armen och kände hennes hjärta slå. Fort, jättefort.

Bad Iris komma och satte min andra över hennes hjärta. Iris som stökat runt och var pigg hade ett hjärta som tickade hälften så fort. Från det ögonblicket kände jag mig bara stressad och kunde inte tänka riktigt klart.

Jag skrev ett meddelande till någon med koll och frågade om man kan åka in med en hund som har hög puls och andas lite fortare. Fick till svar nästan direkt att om Lina hade mer än 30 andetag per minut så skulle jag åka in med henne. Jag visste direkt utan att ha räknat att det var precis det hon haft i går när hon låg där och sov i soffan. En del saker vet jag bara efter att ha räknat andetagen på x antal sovande patienter genom åren.

Lastade in båda hundarna i bilen och åkte mot veterinären i Helsingborg där hjärtspecialisten Torkel Falk jobbar. Ringde dit efter att jag börjat köra och satt i telefonkö en stund innan jag kom fram. Sa då att jag var på väg med en hund som jag trodde hade hjärtfel och frågade om Torkel jobbade i dag. Det gjorde han inte men jag var ju redan på väg och hon som svarade lät lite förvånad först. Jag hade ju sagt att hunden mådde bra och bara hade hög puls och andades lite fortare men så frågade hon plötsligt; Vad sa du att du hade för ras? När jag svarade dobermann så hörde jag riktigt hur läget blev annorlunda. Hon sa att de inte hade några tider, att alla veterinärerna på mottagningen skulle ta lunch om 25 minuter men att hon skulle hitta en som skulle hjälpa oss när vi kom fram.

När vi kom dit var det en glad Lina som följde med mig in. Vi skulle gå någonstans utan Iris och här luktade det ju både hund och katt, Lina pep förväntansfullt. Vi blev visade till ett rum nästan direkt och efter bara någon minut kom en veterinär. När hon hade lyssnat på Linas hjärta med sitt stetoskop så sa hon direkt att vi skulle röntga Linas lungor och ta ett EKG.

Som genom ett trollslag försvann all den stress jag känt och jag fylldes av ett sansat lugn. Det finns bara en sjukdom jag förberett mig på i alla år med Lina och det är DCM. Nu hade jag låtit magkänslan styra och åkt in direkt och fått rätt, jag visste varför vi skulle röntga lungorna och sa till veterinären att jag inte hade märkt av några symtom på lungödem.

Vi pratade lite om hjärtundersökningar och jag kunde flika in lite fint att Lina faktiskt varit på Ultuna och fått hjärtat undersökt ordentligt i mars 2011. Det var skönt att den kvinnliga veterinären visste precis vem Jens Häggström var och att hon märkte på mig att jag hade lite koll. Det var skönt att kunna berätta för henne att jag visste att undersökningen då visade att Lina hade extraslag på hjärtat men att väldigt få av dem var kammarutlösta.

På väg till röntgen passade Lina på att skälla på en schäfer som låg helt still på en bår utanför röntgen. Jag vågade inte titta om han andades eller inte men talade om för Lina att man inte kan skälla på dem som är så trötta och sjuka att de inte ens orkar eller kan stå. Lina godtog tack och lov det och vi kunde med värdighet passera hunden in i röntgenrummet.

Lina tyckte inte om att ligga på sidan på det kalla, hala bordet men hon är ju så snäll att hon låg där så fint ändå. Vi tog en bild från sidan och en uppifrån.

Vi fick gå tillbaka till rummet vi kom ifrån och en sköterska kom in och tog ett EKG på Lina. Lina fick gosiga filtar att ligga på och elektroderna sattes fast på hennes trampdynor, så gulligt.

När vi väntade på veterinären satt jag på filtarna bredvid Lina och klappade henne på huvudet som jag vet att hon gillar. Hon låg med tassarna i kors och var så där cool som bara Lina kan vara. Samtidigt hade jag hennes högersida mot mitt lår och kände hennes hjärta som slog så fort därinne.

När veterinären kom tillbaka hade hon med sig EKG-remsan. Jag såg direkt att den inte såg ut som den skulle. Även om jag inte är någon expert på EKG så vet jag ju hur ett normalt ska se ut och detta var inte normalt. Däremot hade jag haft helt rätt om lungorna, röntgenbilderna hade sett bra ut.

Som jag fattade det så har Linas kammare slutat fungera som den ska. Linas puls låg på 200-240 (normalt är väl 80-100) och vi bokade in en tid till Torkel i morgon tisdag. Veterinären skrev ut betablockerare (lugnar hjärtat och pulsen) till Lina och vi fick åka hemåt och jag skulle se till att Lina håller sig lugn.

Innan vi åkte frågade veterinären hur det kom sig att Lina hade gjort de där undersökningarna då 2011. Hon sa även att det var väldigt uppmärksamt av mig att komma in så fort och tidigt då de flesta kommer in först när hunden har börjat få problem med andningen och börjat flåsa mer. Jag tänkte svara henne att jag varit beredd på det här i sju år nu men lät bli.

Stannade bara till på apoteket och den närliggande djuraffären på väg hem och hämtade medicin/köpte ben. När vi kom hem och jag tog ut Lina ur bilen såg jag att hon mådde risigt, när vi kom in fick jag det bekräftat; hon ville inte ha varken benet eller grisörat som jag hade köpt.

Lina är väldigt känslig för hur jag mår och är jag ledsen blir hon orolig, därför bad jag henne att lägga sig i korgen och gick upp för trappan för att hon skulle få vila i fred. Tog inte många sekunder innan hon kom efter.

Så jag satte mig i soffan här uppe med henne under tiden som Iris hade benkalas där nere på undervåningen. Nu hörde jag med varje andetag Lina tog att hon inte andades helt normalt med tanke på att hon legat still i soffan och inte rört sig ur fläcken på flera minuter.

Efter det hämtade jag mitt stetoskop. Om jag med handen kunde känna att Linas puls var hög så var det inget mot det jag fick höra när jag lyssnade. Ett normalt hjärta låter dunk-dunk i ett trevligt tempo, Linas lät som det gör när man härmar ett tåg (ånglok) med munnen när man leker med en tågbana. Fast det här ångloket körde på högsta fart.

Jag vet inte om Lina har DCM innan Torkel sagt det till mig efter att vi träffat honom i morgon. Jag vet inte hur bra hon kommer att svara på medicinerna eller vad som kommer att hända nu. Men jag antar att Linas dagar plötsligt är räknade och hennes tioårsdag i maj känns plötsligt väldigt långt bort.

Samtidigt känner jag mig så tacksam mitt i alla tårarna som rinner så att jag knappt ser tangentbordet framför mig. Tacksam för att jag fått ha kvar min hund så länge när så många andra drabbats så tidigt. Tacksam för att min hund är en lugn tant och inte en hund som är pigg och i sina bästa år med hela långa livet framför sig. Tacksam över att jag fått så många år med henne när jag vet hur många andra som aldrig ens fått hälften eller en tredjedel så mycket med sin bästa kompis. Att jag, oavsett hur det blir, känner att Lina redan fått ett helt hundliv!

Min lilla Lina som jag älskar dig.

HELA bloggen, minns du Lina?

Madeleine — Wed, 15 Jan 2014 15:57:45 +0000

De första fem åren av mitt bloggande höll jag till på my.opera. Sedan snart tre år tillbaka håller jag till här och är väldigt nöjd med wordpress-formatet men det har alltid stört mig att mer av hälften av inläggen och bloggen ligger på ett annat ställe. Samtidigt har jag inte velat flytta inläggen heller då det skulle innebära att alla kommentarerna jag fått genom åren skulle gå förlorade.

När jag nu i dagarna blev uppmärksam på att my.opera ska stänga ner allt den 1 mars så blev jag lite stressad och olycklig. Allt jag skrivit, hela min dobermannresa från början skulle försvinna!

Efter lite pill så lyckades jag med hjälp av husse att importera alla inläggen hit! Nu hade jag sparat vad som sparas kunde. Till min stora glädje upptäckte jag att även kommentarerna följt med i flytten, HURRA!

Så nu sitter jag här med varenda inlägg som jag någonsin skrivit på samma ställe, allt sedan maj 2006!

Jag ska gå igenom och titta över så att alla bilder kommer med ordentligt men nu är det inte bråttom på något sätt. Jag har nu i lugn och ro börjat bakifrån och i går kväll satt jag vid datorn och log åt alla minnen och bilder.

Minns du Lina när vi..? Lina, kommer du i håg när…? Det är knappt att jag själv kommer i håg den här hunden som nyss fyllt två år på bilderna från juni 2006.

Kanske är det bara Lina?

Madeleine — Sun, 01 Sep 2013 20:04:46 +0000

Kanske är det det kallare vädret och vinden som gör att jag funderar på mysiga höstkvällar framför elden i kaminen och att jag bara vill sitta nära henne just nu?

Kanske var det vår lilla träningsstund för oss själva när husse var ute och sprang 8 km med yrvädret och hennes stora glädje över att bli klickad och belönad en stund?

Kanske är det bara de gråa stråna över ögonen som plötsligt gett nytt uttryck i hennes blick?

Kanske är det för att jag vaknade i natt när jag hörde hennes tassar smyga upp för trapporna och in i sovrummet när hon ville upp och sova bredvid mig i sängen?

Kanske är det för att hon kan vara ute på tomten i två-tre timmar men blir helt galet glad och börjar göra lekinviter när man tar fram ett koppel och frågar om hon vill följa med på en liten promenad?

Kanske är det bara för att Lina är Lina och att hon är världens gulligaste? Hon tar nästan ingen plats på bloggen då lillasyster tar all uppmärksamhet. Hon bara är under tiden. Mitt lilla hjärta. Min lilla mjuka Lina.

HURRA!!

Madeleine — Thu, 09 May 2013 08:02:57 +0000

I dag är det många hurra! I går fick jag meddelande om att bloggen blivit hackad och stängdes därför ner av webhotellet. Rädslan att flera års dobermannliv dokumenterat bara försvunnit fanns där och det kändes inte bra i magen kan jag säga! Tack vare bra support från dem och en husse som är en fena på att fixa datasaker så är den nu up and running igen. Hurra!

Men det är det lilla hurraet, nu till den viktiga saken att hurra över! I dag fyller mitt hjärta Lina 9 år och hon var extra pigg och glad när hon vaknade i dag och vi sjöng och gratulerade. Hon dansade runt och hoppade på stället.

När jag sa att det var dags för födelsedagsfotografering på gräsmattan fick hon plötsligt en massa viktig nosning att göra! Hon ville inte ha goda hundgodisar för att titta åt kamerans håll. Jag fick pocka och locka och säga snälla Lina innan hon gav med sig och satte upp sig.

När hon hade satt sig ville jag att hon skulle vinka, det är hon normalt väldigt bra på. Inte. Nioåringar tittar bara med förvåning på dig och undrar vad ”vinka” betyder och när de ska få godisbiten för att de sitter still i det lätt fuktiga gräset. Så Lina fick göra precis det.

Nu ska Lina förhoppningsvis ha en bra dag med utflykt och andra dobermannvovvar! Jag undrar om hennes nos kommer att vara gråare på tioårsdagen nästa år?

Kanske dagishund?

Madeleine — Mon, 27 Aug 2012 01:08:47 +0000

Till höger en bild jag tog när Nemo var hos oss sist. Iris och Nemo leker och busar efter att vi hade varit vid havet på promenad.

I bakgrunden ser ni Lina, hon prioriterade att sitta vid staketet och bli klappad och beundrad av sina småkompisar grannbarnen istället.

Min lilla gumma gos, hon är så snäll mot alla människor, alltid!

Lina är inte som de andra barnen helt enkelt. Istället är hon med barnen.

Kanske kan hon bli dagishund? Lina är snäll, lugn och när barnen klappar sitter hon bara still. Jag kan även tänka mig att Lina kan hjälpa till att tvätta alla barn efter att de har ätit. Slick-slick ansikte och händer.

Lina

Madeleine — Wed, 09 May 2012 13:39:03 +0000

I dag fyller vår bästa lilla grånäbb, lilla gumman gos, världens snällaste dobermann Lina 8 år!

Just nu kan hon inte komma till datorn och berätta hur det känns att fylla veteranklass för hon har viktigare saker för sig då hon har fått ett födelsedagsmärgben storlek stort.

I födelsedagspresent har hon även fått ett veterinärbesök som jag just bokade in. Från och med i dag får hon även vara med på sidan Dobermannstatistik under ”Dobermann +8år”. Viktigt.