I dag när vi gick där på stranden Iris och jag så spelade min hjärna mig några elaka spratt.
Det var bara Iris och jag där just då och jag gick verkligen i ett sådant ”mysmode” som man hamnar ibland på hundpromenaden. Där tankarna vandrar fritt.
Först svischade tanken att vi var där utan Lina förbi. Sen kom nästa tanke helt ologiskt att vi inte kunde vara borta så länge för vi måste ju hem till Lina. Sen tänkte jag att näe, just det det slipper vi ju, vi kan vara borta hur länge som helst och kände lite lättnad.
Lättnadsdelen av det hela fick mig att skämmas och bli ledsen.
Resten av dagen hade vi det så bra Iris och jag att jag liksom glömde ett tag igen.
Så sitter jag här vid datorn på kvällen och plötsligt är jag inne och tittar på bilderna från måndagen den 27 januari. Precis efter att Lina och jag hade kommit hem från det första veterinärbesöket och jag hade stannat och köpt en massa gott till henne i djuraffären på hemvägen.
Bara det att Lina inte ville ha. Hon ville inte ha tjurmuskeln, hon ville inte ha grisörat, hon flyttade sig inte ens när Iris la sig typ på hennes bakben och började smaska.
Lina hade aldrig låtit bli godsakerna, Lina hade aldrig stått kvar så när Iris la sig bakom/på henne så där. Jag såg på henne att hon mådde dåligt. Jag ser det nu igen på bilderna jag tog.
Inte lång stund efter att jag tog den här bilden kom Lina upp till mig och jag satte mig med henne i soffan när hon andades så konstigt och man i bakgrunden hör Iris där nere på mattan som tuggar ben.
Jag visste redan då innerst inne men jag ville inte förstå. Jag kunde inte förstå. Jag klarade inte av att förstå just då.
Men du visste Lina och nu förstår jag också även om jag fortfarande inte vill.
Du skall inte skämmas <3 Man ser så tydligt på bilden att hon inte mår bra. Tycker att man ser på Iris att hon också känner det <3
<3!