Warning: Undefined array key 1 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Undefined array key 2 in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 505 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php on line 557 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 595 Warning: Cannot modify header information - headers already sent by (output started at /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/visitors-online/visitors-online.php:505) in /customers/8/c/f/galjar.se/httpd.www/wp-content/plugins/onecom-vcache/vcaching.php on line 603 Madeleine – Sida 2 – Livet med dobermann

Livet med dobermann får inte försvinna

Jag har skrivit i den här bloggen sedan maj 2006 tror jag. Började bara någon månad eller två från det att min första hund Lina flyttade hem till mig.

Häromdagen gick jag in på bloggen bara för att upptäcka att den hade försvunnit och bara blivit ett felmeddelande då jag inte varit inne, inte skrivit, inte uppdaterat på riktigt länge. Plötsligt visste jag hur det skulle kännas att 16 års bloggande bara skulle gå upp i rök. Och det går ju inte för sig! För mycket har hänt, för mycket har skrivits. Det är för mycket härliga minnen.

Så jag uppdaterade, städade upp lite här och var. Fastnade i gamla blogginlägg. Gjorde en ny header som är ett lamt försök till summering av mina år med dobermann.

Sista kvällen 2020

Sist jag skrev här var i januari. Så jag tänkte avsluta innan klockan slår midnatt och sen börja om lite på nytt. Nytt år, nya möjligheter osv ni vet.

Sally, mitt barn och jag har flyttat till ett litet hus. Eftersom vardagsrummet är under renovering har jag ingen tv ännu. Eftersom jag inte har någon tv ännu så kan jag inte som jag brukar ha den på när nyårsraketerna smäller. Dessutom är det Sallys första nyår utan ”jag-är-inte-rädd-för-något-utom-kloklippen-Iris”.

Så en kort stund funderade jag faktiskt på om Sally kanske skulle bli lite rädd för rakterna. När det smällt enstaka smällar så har hon ju sprungit runt och skällt lite.

Men så satte jag mig i sängen och började kolla på film här på datorn, ute smäller det då och då. Såg en filmsnutt på Facebook på hund som gömt sig i en tvättmaskin och satt där inne och flåsade pga smällarna. Plötsligt kände jag hur Sally låg och ryckte i sömnen vid mina fötter. Jag slutade oroa mig.

Sedan dess har hon vaknat, sträckt på sig och beordrat mig att lyfta på täcket så att hon kan krypa in där och falla i koma pga för lite syre (På riktigt hur får de luft där inne? Jag får panik bara av att tänka på det!)

Lina var rädd på själva tolvslaget men det lugnade sig med åren, kanske tog hon rygg på Iris på något sätt. Iris var som sagt aldrig rädd och Sally har nog heller aldrig visat något när jag tänker efter. Men jag lider så med de hundar jag sett som verkligen blir berörda.

Hur som helst, jag tänkte börja blogga igen. Gott nytt år på er!

Va fan har ni nu hittat i busken?

Innan jag berättar något annat så måste jag förklara följande;

De har byggt om vägen utanför mitt hus. Därför finns det ingen gatubelysning på en sträcka av kanske 100 m innan stora korsningen ni ser på bilden.

När min lilla unge somnar på kvällen väntar jag minst 30 min så jag vet att hon sover ordentligt, sen springer jag ner med hundarna och kissar dem en sista gång för natten. Även om mitt barn aldrig vaknat till de minutrarna jag är borta så är jag lika stressad varje gång. För tänk om hon vaknar?!

Så ikväll när jag tog ut odjuren så gick vi där längs den mörka vägen en liten bit för att de skulle kissa.

Det är inte ovanligt att vovvarna hör eller känner lukten av någon liten solnaråtta i buskarna längs trottoaren men det brukar resultera i två voff och lite studs i kopplet. Därför blev jag inte förvånad när de stack in sina skallar i buskarna och skällde, däremot slutade de ju aldrig. Jag hann precis säga ”va fan har ni hittat nu då?” när jag såg en vit pinne som stack upp en bit ur busken.

Den vita pinnen var för kritvit och nu kändes plötsligt den där rösten jag hört i mörkret (och trott kom från någon parkerad bil på andra sidan buskarna) plötsligt som den kom från själva busken. Försökte få tyst på hundarna men de gav sig inte, de bara skällde vidare och vägrade backa.

Så jag tog ett steg närmare busken och såg plötsligt två svarta skor sticka upp där bredvid den kritvita pinnen som nu uppenbart var en blindkäpp.

Jag fick ur mig ett ”vänta jag kommer” och släpade bort hundarna till närmsta träd (som tyvärr var 10 m bort) och knöt fast hundarna där. Ingen av hundarna hade reflex eller blinkhalsband så jag satte min blink från jackan på ena hunden för att de skulle synas alls där i mörkret.

Tillbaka hos vita käppen och de svarta skorna insåg jag att rösten i buskarna pratade med SOS alarm. Detta är ju lite av min grej så jag bad om att få telefonen och redogjorde kort för vem jag var och vad som just hänt; mina hundar hade hittat en man inne i buskarna i mörkret. Jag såg inga livshotande tillstånd där och då och mitt största problem skulle vara att få upp mannen ur täta taggbuskar så jag bad att få återkomma till SOS alarm vid behov och avslutade det samtalet.

Ungefär nu tröttnade Iris på att stå uppbunden i ett träd och började skälla. Jag såg inte en käft i mörkret. Stoppa bil med mobiltelefon och vevande armar gick inte så det fick jag ge upp.

Iris skall blandades med mina ”hallå, finns det någon som kan hjälpa mig?” Så såg jag plötsligt en man på andra sidan gatan! Lyckades få hans uppmärksamhet och ta mig över de fyra filerna utan att bli påkörd, nu flöt det på minsann! Iris ännu mer upprörd över att jag nu stack iväg tydligen, fick med sig Sally i skällandet.

”Hej jag heter Madeleine och jag har just hittat en man som ligger i en buske på andra sidan vägen här, tror du att du kan hjälpa mig att få upp honom? Ignorera hundarna som skäller där borta, de är mina knäppskallar”

Tillsammans lyckades vi på något märkligt vis få upp mannen ur taggbuskarna. Väl uppe på benen igen ställde jag lite frågor till mannen och bestämde mig faktiskt för att han nog behövde träffa en läkare ändå. Han som hjälpt mig få upp mannen gick vidare och jag ringde upp SOS igen och förklarade vad jag fått veta.

Jaha. Här står jag nu med två hundar fastbundna i ett träd och en man som jag inte vågar släppa för att han var så ostabil på benen och väntar på en ambulans och jag vill bara upp till mitt barn! Skulle inte bli någon prio ett på ambulansen heller, det hade jag ju gjort klart för SOS när jag ringde att det inte var någon brådska.

Och klart som tusan det kom folk gående på trottoaren nu när jag inte längre behövde dem! Iris skällde ut var och en noga. Jag bad om ursäkt och höll i mannen så han inte trillade omkull. Själv ville jag bara upp till mitt barn och försökte rensa bort ljudet av hundskall och bilar, hörde jag möjligen barnskrik från sjätte våningen?

40 min senare hade ambulansen hämtat mannen, jag hade knutit loss hundar från träd och kunde äntligen låsa upp dörren igen! Lilla pluttan sov!

Inser att jag ALDRIG hade upptäckt att han låg där om inte hundarna hade blivit så upprörda över fyndet och vägrat gå vidare. Nu vid midnatt blir det nollgradigt ute och det ska bli någon minusgrad efter det. Bra jobbat odjuren!

Strumpmysteriet och lånad tid

Onsdag; Sally ligger i soffan på kvällen och jag hör att hennes mage kurrar när jag sitter bredvid henne. På sista kvällsrundan beter hon sig lite som att hon behöver bajsa men det händer inget. I övrigt mår hon bra och är precis som vanligt.

Torsdag; Sally blir illamående och kräks flera gånger på golvet i vardagsrummet. Ut kommer en strumpa och det visar sig att Sally nallat strumpor ur gästs resväska som inte varit stängd. Den matchande strumpan saknas så jag packar direkt in henne och alla andra i bilen och vi åker till Bagarmossens djursjukhus.

Där försöker vi kräka henne men ingen kompis till strumpan kommer ut. Inser att det var därför hennes mage kurrade då på kvällen innan.

Sallys mage röntgas och där ser man misstänkt främmande föremål i tarmen. Dock ingen som vill öppna upp Sally då hon blivit opererad så många gånger förut och riskerna är stora med att göra det igen. Sally stannar på sjukhuset, vi åker hem. Allt känns svart och jag är helt säker på att detta kommer gå åt fanders.

Fredag; snäll veterinär ringer från djursjukhuset och berättar att Sally har dålig aptit, är låg och att de ska ta ultraljud av magen. Blir uppringd igen efter ultraljudet och strumpan verkar ha flyttat på sig i alla fall, hurra! Hon sover kvar en natt till.

Lördag; en pigg Sally kan hämtas från Bagarmossen! Strumpan är klart på väg ut, Sally mår bättre och har aptit och vill hem. När hon dessutom sätter sig och bajsar ut en lååååång bajs så fort vi kommit ut ur bilen här hemma är liksom lyckan total. Nu är det över, värt varenda spänn!

Så går jag fram och ska plocka upp långa bajsen. Nog är det en strumpa men jag ser nästan direkt att det är en annan strumpa… Den hon kräktes upp var svart, den här är ljusgrå typ. Jag känner hur hjärtat som nyss tog ett lyckoskutt nu nästan slutar slå.

En uppkräkt och en bajsad strumpa är bara två av fyra. Sally har satt i sig fyra strumpor, det är två kvar.

Jag känner mig bara helt tom. Jag försöker se positivt på allt men det går inte, jag bara står där och tänker att detta är omöjligt, finns inte en chans att den lilla hunden kan ha svalt 4 strumpor och att vi har en sådan tur att alla kommer ut av sig självt.

Sally fortsätter dock att vara pigg och äta sin skonkost som jag köpt hem med god aptit. Vi går på en nästan 2 h lång och lugn promenad. Jag passar på att gå förbi samtliga av Sallys favoritställen där hon brukar bajsa men inget händer.

Söndag; dvs idag. Går ut på längre morgonpromenad och när jag ser att Sally ska bajsa så är jag så spänd och lycklig och börjar prata med mitt barn när Sally sätter sig, jag vågar inte ens titta!

Sally  bajsar en perfekt, stor bajs. En stor men strumplös bajs.

Så här står jag nu. Med en en hund som är som vanligt men har två strumpor i magen. Som bajsar och äter normalt men jag vet inte hur länge till. Och jag fattar ingenting. Onsdags svalde hon dem. Det är söndag! Hon bajsar!

Klappar och kramar Sally hela tiden, kollar henne hela tiden. Matar små portioner flera gånger om dagen av skonkosten. Går lugnt i kopplet, hon får inte springa lös om strumpor då sätter sig på tvären. Känns som vi lever på lånad tid just nu. Väntar bara på att hon ska bli dålig igen så vi måste åka in, väskan för att underhålla tvååring på djursjukhus är redan packad.

Håll en tumme eller två för att 2020 är året då Sally svalde 4 strumpor utan att dö.

God Jul!

Hoppas att alla stora, små, två- och fyrbenta får en god jul!

(I år slapp Iris vara med på julkortet. Hon ville hellre vila i soffan än ställa upp på bild i tomteluva.)

När dobermannklubben har möte

Ibland när jag sitter och tänker på saker får jag upp tecknade bilder i huvudet. Idag satt jag och klurade på hur det ser ut när svenska dobermannklubben har möte och vips hade jag plötsligt ritat vad jag tänkte.

Och på förekommen anledning; Lördagen den 15 mars är det årsmöte för SDK. Kl 16 i Nykvarns hundhall.

Gänget och rutinerna

Efter mammaledigheten när jag började jobba i januari blev det rätt fasta och tidiga rutiner i kombination med väldigt långa dagar. Vi gick upp kl 05 för att jag skulle hinna rasta Sally och Iris innan jag lämnade avkomman min på förskolan och åkte till jobbet kl 07.

En januarimorgon kl 05 när det är mörkt, kallt men inte minusgrader och kanske regnar samtidigt, ja då är man inte helt överlycklig med att släpa ut hela gänget. Däremot är ju hundarna lika glada oavsett väder och barnet mitt kunde jag ju slå in i gosiga filtar i vagnen så det gick det med. Vissa morgnar när jag märkte att lilla gumman sov som en stock gick jag till och med min morgonrunda med hundarna utan henne. (Hon sov lika gott varje gång vi kom hem igen.)

På dagarna när jag jobbade hade jag en snäll hundrastare som kom och hämtade ut flickorna. Det fungerade jättebra. Det enda som inte fungerade så bra var jag. Jag var dödstrött och hade konstant dåligt samvete över att jag inte orkade göra något med varken hundar eller barn på kvällarna när alla ”måsten” var överstökade.

Men så bestämde jag mig för att återuppta skolan igen. Jag avbröt mina studier när jag fick barn och nu i september började jag läsa igen. Så nu har vi nya rutiner som är mycket skönare för alla.

Vi vaknar mellan kl 06-07 och då får alla flickor frukost. Sen lämnar jag på förskolan, tar ut hundarna en sväng innan jag sätter mig framför datorn och skolböckerna. Kl 12 är det dags för lunchrast och då går jag en timme eller mer med hundarna. Har jag försökt nöta in ny kunskap i skallen är det vansinnigt skönt att få komma ut och låta allting sjunka in lite. Ibland går jag och lyssnar på en inspelad föreläsning i hörlurarna när det börjar närma sig tenta, då går jag runt och pratar för mig själv om enzym och hjärtats kranskärl. Vilket känns helt normalt, jag förväntas ju prata med både hundar och i telefon ändå. När vi kommer hem äter jag lunch, repeterar det jag klurat på under hundpromenaden och sen rastas vovvarna en kortis innan jag hämtar på förskolan någon h senare.

Hundarna är med andra ord med mig hela dagen och lämnas i veckorna bara själva om jag ska på föreläsning (ibland får de följa med i bilen) och när jag hämtar och lämnar på förskolan. Egentligen ligger förskolan på prima gångavstånd att ta med hundarna på men då Iris gärna säger voff så fort jag försvinner så har det vid några tillfällen hänt att föräldrar inte vågar gå förbi vovvarna där de står uppbundna en bit ifrån byggnaden, även när hundarna varit tysta. Inga konstigheter att lämna dem hemma alltså.

Om veckorna är hundarnas så är helgerna barnets. Då försöker jag göra andra saker med henne och hundarna får nöja sig med kortare promenader och kanske stanna några h själva hemma när vi är ute utan dem.

Jag har valt att inte jobba extra så mycket för allas skull. Hundarna slipper vara själva, mitt barn slipper långa dagar på förskolan, jag har tid och orkar plugga som jag ska. Det är inte direkt ekonomiskt försvarbart men det skiter jag i just nu. Jag har klarat nästan en hel termin nu utan studielån och har precis fått det att gå ihop ändå.

Med det sagt så är det alltså lättare att plugga än att jobba med två dobermann och ett barn. Jag har även börjat smida planer så att vi ska få det ännu bättre men de planerna är inte färdiga ännu så det berättar jag mer om när allt är klart.

Den konstiga tiden på året

Det är den konstiga tiden på året. Tiden då Iris löper och plötsligt vill leka med Sally. Både Sally och jag blir lika förvånade varje gång och det tar alltid några dagar innan Sally vänjer sig.

Och lagom tills Sally på riktigt tror att tant Iris faktiskt nu blivit en skoj typ är löpet över igen.

På bilden nedan har Iris precis smackat till Sally med lekinvits-tassen på Sallys rumpa. Ni ser ju själva hur ”vad fan gör du?” Sally ser ut.

Som grädde på det berömda moset började Sally löpa hon också bara några dagar efter Iris så det är mycket nu i denna lägenhet. Jag vet inte om de är på g att leka eller slåss men det vet de nog inte riktigt själva heller. Iris vill leka och Sally lackar.

Jag håller mig undan i alla fall. Det blir bara värre när jag blandar mig i. Vill de stå och morra med ragg så får de göra det en stund. Mina hundar slåss inte utan står bara där tills någon av dem tröttnar.

Vem tar hunden om du dör?

Det här inlägget är egentligen inte det första jag vill skriva efter att jag haft ett så långt uppehåll här på bloggen. Men, skiten ligger över mig med samma känsla som en pissblöt äcklig filt så det känns ändå som jag behöver få det ur världen innan jag upptar mitt bloggande igen.

Därför undrar jag om du funderat på vem du vill ska ta hand om din hund om du dör?

Frågan ställer jag, såklart för er som känner mig, med anledning av att min lilla vapendragare Emelie dog nu i somras. Emelie som jag lärde känna genom den här bloggen. Emelie som inte trodde jag ville vara kompis med henne för att hon då bara var 19 år. Som varit inte bara min träningskompis utan även en av de allra närmaste vännerna även privat. Emelie som ägde Anna (vom Hexenzauber), en av de trevligaste dobermanntikar jag någonsin träffat. Något år efter att Anna och även min första hund Lina hade dött bestämde Emelie och jag oss för att skaffa varsin valp från samma kull när vi fick reda på att Annas kullsyster Amira vom Hexenzauber skulle ha valpar. Så vi åkte till Tyskland och hämtade hem varsin, Sally och Asta från kennel vom Schildwall.

Emelie låg på sjukhus några dagar innan hon dog men jag visste liksom hela tiden att hon inte skulle klara sig. Jag visste även vad Emelie hade velat skulle hända (och inte hända) med Asta. Just det hade Emelie och jag nämligen pratat om i samband med att jag fick cancer och att Emelie hade sina anledningar att fundera över just den frågan. Så när jag satt där varje dag bredvid henne i sjukhussängen så lovade jag henne det, att jag tänkte se till att Asta fick det bra.

Nu kanske ni tänker ”vad har hon med det att göra?!” men faktum är att i Emelies journal stod inte en släkting uppskriven som närmast anhörig, det var mitt namn som stod där.

För grejen är ju att Asta efter Emelies död skulle räknas som vilken ägodel som helst rent juridiskt. Så den som skulle ärva Emelie skulle även ärva Asta och det fick bara inte hända.

Jag hade med andra ord redan pratat med vår uppfödare i Tyskland innan Emelie dog. Det tog inte så lång tid så hade hon hittat ett perfekt hem åt Asta.

Ungefär samtidigt började jag få samtal från okänt mobilnummer. Om att Asta skulle lämnas till rättmätig ny ägare minsann. Jag talade inte om var Asta fanns men försäkrade att hon hade det bra. Det okända mobilnumret nöjde sig inte med det. Efter ett par mycket otrevliga, skrikiga och hotfulla samtal och vad som kändes som oändlig mängd hotfulla sms och några intalade meddelanden på röstbrevlådan där personen sa de elakaste sakerna jag tror att en människa någonsin sagt till mig spärrade jag numret. Jag har faktiskt aldrig spärrat nummer tidigare men den veckan spärrade jag två. Jag såg även till att prata med någon i polisuniform om det hela.

Som tur var fick jag jag hjälp med att presentera det nya hemmet åt Asta, förslaget och ägarbytet gick hem utan problem och utan att jag behövde träffa någon. Så allt löste sig fint och väldigt fort.

Under tiden hade jag Asta här hemma hos mig några få dagar. Asta som alltid lekte med sin syster Sally ville inte leka. Hon låg mest i soffan med huvudet mellan tassarna och verkade hängig. Om någon påstår att hundar inte kan ha sorg så har de fel. Asta var märkbart inte sig själv. Det var riktigt jobbigt att se. Samtidigt var det skönt att få sitta i soffan med Astas huvud i knät och klappa på henne, gråta lite. Säga hejdå.

När det var dags för Emelies begravning var Asta på väg ut ur landet. Hem till sin nya familj.

Asta behövde inte bli del av bouppteckning eller bråk. Asta behövde inte bo där Emelie inte ville att hon skulle vara i väntan på den. Ingen behövde sälja Asta på blocket.

Hade jag haft möjligheten att ta henne själv hade jag gjort det. Nu kommer jag nog aldrig att få se Asta igen men det gör inget för att jag vet att det blev så som Emelie hade velat. Jag vet även att Asta är en glad hund nu, det gör mig glad.

Det enda som är jobbigt nu är saknaden efter Emelie. Sorgen har inte blivit bättre, bara värre. Jag är väldigt glad att jag har så mycket av henne här på bloggen, jag kollar ofta på det. Minnen, bilder och inlägg.

Men mitt tips är att du talar med dina anhöriga och vänner om det, vad du vill ska hända med din hund om du skulle dö. Vill din familj behålla din vovve? Har du en hundkompis som du vet hade varit villig att ta hunden? Har du sådan tur att du har en suverän uppfödare som utan att tveka genast tar tag i att ordna ett nytt hem? Vet din familj om det?

SUP, liggandes för första gången!

Detta blir tredje sommaren som jag paddlar SUP med hundarna. Köpte brädan då jag var gravid dels för att jag ville testa men även för att jag behövde ett sätt att motionera hundarna när jag var en konditionslös tjockis.

Förra sommaren spelade jag in film när Iris och jag var ute och paddlade med SUP-brädan. (Kolla här)

Igår var det dags att paddla en sväng med Iris på sjön igen. Till min stora förvåning och glädje fick jag Iris att ligga ner på brädan när jag paddlade ut! (Och nej, jag står inte upp med henne på brädan, det slutar bara i sjön…)

Jag vet inte om det är för att Iris, som fyller 11 år i oktober, inte orkar simma lika mycket eller om det är för att hon bara blivit duktigare men förutom att hon skällde hela tiden så höll hon sig rätt lugn på brädan. För att vara Iris alltså.

Härligt är det i alla fall och så skönt att kunna fysträna, svalka och mysa med sin kompis på det här sättet!

Jag tar väl inte för givet att det blir någon ”nästa sommar” för oss heller. Så jag passar verkligen på att njuta!