Jag har p\u00e5 de \u00e5r jag bloggat aldrig skrivit s\u00e5 lite som jag gjort i \u00e5r. <\/p>\n
Det har helt enkelt varit f\u00f6r mycket. Andra saker har blivit viktigare och g\u00e5tt f\u00f6re. Lusten att skriva har dock aldrig f\u00f6rsvunnit, bara prioriteringen att g\u00f6ra det. <\/p>\n
Sen ska jag \u00e4rligt talat s\u00e4ga att jag ogillar att klaga eller att vara offer. Jag tycker det \u00e4r jobbigt n\u00e4r folk tycker synd om mig och jag gillar att leverera positiva besked. Jag \u00e4r dessutom d\u00e5lig p\u00e5 att ljuga och att l\u00e5tsas som ingenting hade k\u00e4nts som en fet l\u00f6gn. Kombinationen av allt ovan har helt enkelt gjort att jag inte skrivit n\u00e5got \u00f6ver huvud taget. <\/p>\n
D\u00e4remot tycker jag att man kan l\u00e4ra sig av allt, \u00e4ven det d\u00e5liga och jobbiga. Vara tacksam f\u00f6r det. L\u00e4ra k\u00e4nna sig sj\u00e4lv b\u00e4ttre. Det hoppas jag att jag har gjort. <\/p>\n
S\u00e5 vad \u00e4r det jag har l\u00e4rt mig i \u00e5r?<\/p>\n
Jo, hur det k\u00e4nns att sitta hos l\u00e4karen n\u00e4r han ber\u00e4ttar att cancern spridit sig och luften i rummet liksom f\u00f6rsvinner. Hur det k\u00e4nns n\u00e4r man tror att man kanske faktiskt ska d\u00f6. <\/p>\n
Jag har l\u00e4rt mig hur det k\u00e4ndes n\u00e4r en av mina b\u00e4sta v\u00e4nner ringde mig och jag l\u00e4t bli att svara. Inte f\u00f6r att jag inte ville prata med henne utan f\u00f6r att jag visste att just hon skulle fr\u00e5ga om hur det g\u00e5tt hos doktorn. F\u00f6r att hon alltid kom ih\u00e5g, st\u00e4llde upp och fr\u00e5gade hur det var. Och jag l\u00e4t bli att svara av den d\u00e4r dumma anledningen att jag inte ville leverera d\u00e5liga besked. Inte ville belasta henne. Hon dog fyra dagar senare och jag svarade inte n\u00e4r hon ringde. <\/p>\n
I december 2013 l\u00e4rde jag mig hur det k\u00e4ndes att st\u00e5 och h\u00e5lla hennes son i handen n\u00e4r hans pappa hade d\u00f6tt och l\u00e5g d\u00e4r i kistan i kapellet. I februari i \u00e5r var jag d\u00e4r igen med samma lilla kille som blivit bara lite mer \u00e4n ett \u00e5r \u00e4ldre n\u00e4r hans mamma nu l\u00e5g d\u00e4r p\u00e5 samma st\u00e4lle i samma kapell. <\/p>\n
I b\u00f6rjan av \u00e5ret l\u00e4rde jag mig hur viktigt det \u00e4r att faktiskt ha en plan om vem som ska ta hand om dina hundar om du sj\u00e4lv inte \u00e4r kvar att g\u00f6ra det. Sj\u00e4lv visste jag inte vem som skulle ta hand om mina om jag hade d\u00f6tt. Jag fick beh\u00e5lla mina men hj\u00e4lpte till att omplacera den tik min v\u00e4n som dog hade. Tiken och hennes nya matte d\u00f6k upp p\u00e5 IPO VM i maj d\u00e4r jag var speaker. Jag satte mig p\u00e5 huk, kramade om hunden och viskade allt jag hade velat s\u00e4ga hennes matte i hennes \u00f6ra och satt d\u00e4r samtidigt som t\u00e5rarna forsade. Hela l\u00e4ktaren s\u00e5g mig kanske men det brydde jag mig inte om. <\/p>\n
Jag har l\u00e4rt mig hur det k\u00e4nns n\u00e4r ett tretton \u00e5r l\u00e5ngt f\u00f6rh\u00e5llande tar slut. N\u00e4r man best\u00e4mmer sig f\u00f6r att g\u00e5 skilda v\u00e4gar och sluta vara ”vi”. Att flytta fr\u00e5n mitt \u00e4lskade hus och tr\u00e4dg\u00e5rd utan att veta var jag skulle ta v\u00e4gen. Hur det \u00e4r att pl\u00f6tsligt ha tv\u00e5 hundar utan husse. <\/p>\n
I b\u00f6rjan trodde jag inte att jag skulle klara av att beh\u00e5lla Sally heller. Hade jag r\u00e5d, tid, ork, m\u00f6jlighet att ha tv\u00e5 sj\u00e4lv? Det var en jobbig tid n\u00e4r Iris till en b\u00f6rjan dessutom inte gillade henne s\u00e5 mycket. F\u00f6r det hade varit Sally som hade f\u00e5tt flytta, Iris \u00e4r mitt allt och har alltid varit. <\/p>\n
Jag har l\u00e4rt mig hur det k\u00e4ndes n\u00e4r n\u00e5gon som st\u00e5r mig n\u00e4ra f\u00f6rs\u00f6ke ta sitt liv och jag fick ringa 112. Den j\u00e4vla \u00e5ngesten \u00f6ver sekunder som tickar iv\u00e4g och allt du hinner t\u00e4nka. L\u00e4rt mig en del om svensk psykiatri-v\u00e5rd och inte blivit s\u00e4rskilt imponerad. L\u00e4rt mig hur frustrerande det \u00e4r att vara van att kunna ge omv\u00e5rdnad, antibiotika och se s\u00e5r sakta men s\u00e4kert l\u00e4ka men k\u00e4nna mig helt maktl\u00f6s inf\u00f6r det h\u00e4r ”s\u00e5ret”. <\/p>\n
\u00c4nd\u00e5 tar det inte slut d\u00e4r. Av respekt f\u00f6r dem det g\u00e4ller och som \u00e4r inblandade i det v\u00e4ljer jag att inte ber\u00e4tta om det mer \u00e4n att det tagit kraft som jag inte l\u00e4ngre hade p\u00e5 lager att ta av under slutet p\u00e5 sommaren och h\u00f6sten.<\/p>\n
N\u00e5got jag visste innan men fick bekr\u00e4ftat igen \u00e4r att jag inte gillar att ligga ner och tycka synd om mig sj\u00e4lv (\u00e4ven om jag s\u00e5 klart ocks\u00e5 har dagar n\u00e4r jag g\u00f6r det). Jag trivs b\u00e4ttre n\u00e4r jag t\u00e4nker fram\u00e5t. \u00c4ven om jag faller ibland s\u00e5 \u00e4lskar jag k\u00e4nslan av att resa mig och komma igen. \u00c5ret som g\u00e5tt har gett mig s\u00e5 mycket positivt fr\u00e5n allt det negativa. Jag har dessutom v\u00e4lsignats med ett pannben av betong och ett minne som en guldfisk, en v\u00e4ldigt lyckad kombination n\u00e4r det g\u00e4ller att klara allt och gl\u00f6mma bort det jobbiga dagen efter. <\/p>\n
N\u00e4r mitt opererade ben hade l\u00e4kt tillr\u00e4ckligt b\u00f6rjade jag springa igen. F\u00f6rst med m\u00e5ls\u00e4ttningen att klara milen under 60 minuter, nu \u00e4r jag nere p\u00e5 52 minuter och m\u00e5let \u00e4r nu under 50 minuter.<\/p>\n
Fr\u00e5n att ha l\u00e4mnat mitt jobb i Sk\u00e5ne utan att ha ett nytt att g\u00e5 till kommer jag nu att b\u00f6rja jobba p\u00e5 Karolinska sjukhuset Solna i januari. <\/p>\n
Fr\u00e5n att ha packat ner mina saker i kartonger och k\u00f6rt dem och mina m\u00f6bler till min mammas k\u00e4llare d\u00e5 jag inte haft n\u00e5gonstans att bo har jag nu skaffat en l\u00e4genhet i Stockholm och redan l\u00f6st det med hundpassningen. B\u00e5da hundarna stannar hos mig. <\/p>\n
Husse \u00e4r fortfarande en av mina b\u00e4sta v\u00e4nner och kommer nog alltid att vara. <\/p>\n
Jag har f\u00f6rs\u00f6kt prioritera och g\u00f6ra det som \u00e4r viktigt. L\u00f6st problemen och nu st\u00e5r jag h\u00e4r igen. Glad och lycklig, redo att b\u00f6rja blogga igen. Livet med dobermann \u00e4r s\u00e5 att s\u00e4ga tillbaka. <\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"
Jag har p\u00e5 de \u00e5r jag bloggat aldrig skrivit s\u00e5 lite som jag gjort i \u00e5r. Det har helt enkelt varit f\u00f6r mycket. Andra saker har blivit viktigare och g\u00e5tt f\u00f6re. Lusten att skriva har dock aldrig f\u00f6rsvunnit, bara prioriteringen att g\u00f6ra det. Sen ska jag \u00e4rligt talat s\u00e4ga att jag ogillar att klaga eller … <\/p>\n