Asta vom Schildwall – Livet med dobermann

Vem tar hunden om du dör?

Madeleine — Tue, 05 Nov 2019 21:09:58 +0000

Det här inlägget är egentligen inte det första jag vill skriva efter att jag haft ett så långt uppehåll här på bloggen. Men, skiten ligger över mig med samma känsla som en pissblöt äcklig filt så det känns ändå som jag behöver få det ur världen innan jag upptar mitt bloggande igen.

Därför undrar jag om du funderat på vem du vill ska ta hand om din hund om du dör?

Frågan ställer jag, såklart för er som känner mig, med anledning av att min lilla vapendragare Emelie dog nu i somras. Emelie som jag lärde känna genom den här bloggen. Emelie som inte trodde jag ville vara kompis med henne för att hon då bara var 19 år. Som varit inte bara min träningskompis utan även en av de allra närmaste vännerna även privat. Emelie som ägde Anna (vom Hexenzauber), en av de trevligaste dobermanntikar jag någonsin träffat. Något år efter att Anna och även min första hund Lina hade dött bestämde Emelie och jag oss för att skaffa varsin valp från samma kull när vi fick reda på att Annas kullsyster Amira vom Hexenzauber skulle ha valpar. Så vi åkte till Tyskland och hämtade hem varsin, Sally och Asta från kennel vom Schildwall.

Emelie låg på sjukhus några dagar innan hon dog men jag visste liksom hela tiden att hon inte skulle klara sig. Jag visste även vad Emelie hade velat skulle hända (och inte hända) med Asta. Just det hade Emelie och jag nämligen pratat om i samband med att jag fick cancer och att Emelie hade sina anledningar att fundera över just den frågan. Så när jag satt där varje dag bredvid henne i sjukhussängen så lovade jag henne det, att jag tänkte se till att Asta fick det bra.

Nu kanske ni tänker ”vad har hon med det att göra?!” men faktum är att i Emelies journal stod inte en släkting uppskriven som närmast anhörig, det var mitt namn som stod där.

För grejen är ju att Asta efter Emelies död skulle räknas som vilken ägodel som helst rent juridiskt. Så den som skulle ärva Emelie skulle även ärva Asta och det fick bara inte hända.

Jag hade med andra ord redan pratat med vår uppfödare i Tyskland innan Emelie dog. Det tog inte så lång tid så hade hon hittat ett perfekt hem åt Asta.

Ungefär samtidigt började jag få samtal från okänt mobilnummer. Om att Asta skulle lämnas till rättmätig ny ägare minsann. Jag talade inte om var Asta fanns men försäkrade att hon hade det bra. Det okända mobilnumret nöjde sig inte med det. Efter ett par mycket otrevliga, skrikiga och hotfulla samtal och vad som kändes som oändlig mängd hotfulla sms och några intalade meddelanden på röstbrevlådan där personen sa de elakaste sakerna jag tror att en människa någonsin sagt till mig spärrade jag numret. Jag har faktiskt aldrig spärrat nummer tidigare men den veckan spärrade jag två. Jag såg även till att prata med någon i polisuniform om det hela.

Som tur var fick jag jag hjälp med att presentera det nya hemmet åt Asta, förslaget och ägarbytet gick hem utan problem och utan att jag behövde träffa någon. Så allt löste sig fint och väldigt fort.

Under tiden hade jag Asta här hemma hos mig några få dagar. Asta som alltid lekte med sin syster Sally ville inte leka. Hon låg mest i soffan med huvudet mellan tassarna och verkade hängig. Om någon påstår att hundar inte kan ha sorg så har de fel. Asta var märkbart inte sig själv. Det var riktigt jobbigt att se. Samtidigt var det skönt att få sitta i soffan med Astas huvud i knät och klappa på henne, gråta lite. Säga hejdå.

När det var dags för Emelies begravning var Asta på väg ut ur landet. Hem till sin nya familj.

Asta behövde inte bli del av bouppteckning eller bråk. Asta behövde inte bo där Emelie inte ville att hon skulle vara i väntan på den. Ingen behövde sälja Asta på blocket.

Hade jag haft möjligheten att ta henne själv hade jag gjort det. Nu kommer jag nog aldrig att få se Asta igen men det gör inget för att jag vet att det blev så som Emelie hade velat. Jag vet även att Asta är en glad hund nu, det gör mig glad.

Det enda som är jobbigt nu är saknaden efter Emelie. Sorgen har inte blivit bättre, bara värre. Jag är väldigt glad att jag har så mycket av henne här på bloggen, jag kollar ofta på det. Minnen, bilder och inlägg.

Men mitt tips är att du talar med dina anhöriga och vänner om det, vad du vill ska hända med din hund om du skulle dö. Vill din familj behålla din vovve? Har du en hundkompis som du vet hade varit villig att ta hunden? Har du sådan tur att du har en suverän uppfödare som utan att tveka genast tar tag i att ordna ett nytt hem? Vet din familj om det?

Tre är en för mycket

Madeleine — Wed, 13 Jul 2016 21:16:16 +0000

Så här har det sett ut hemma hos mig sedan jag flyttade tillbaka till Stockholm i januari. Det bor tre dobermann i denna lägenhet.

Jag har ju som bekant bara två hundar och den tredje är alltså Sallys syster Asta som tillsammans med matte varit våra inneboende sedan inflytt.

Härmed vill jag ge en eloge till alla som har mer än två dobermann. Punkt.

Att gå ut med och rasta tre samtidigt, jag kan inte ta ut alla tre på en gång. Att orka träna ett helt gäng, fuck det är ju knappt att jag numera klara att ha två att träna. Att åka runt med dem i bilen utan att den förvandlas till sandgrop, jag hatar att det numera åker hund i mitt baksäte. Jag gör dessutom inget annat än att åka och köpa hundmat nu för tiden. Att de, trots att mina hundar ”vet om det”, likförbannat använder skinnsoffan till någon slags brottningsplats eller startplats för springrundor.

När de tre amigosarna dessutom synkade sina löp och numera blöder och är skendräktiga samtidigt med alla hormoner det innebär… Sally och Iris ryker sällan ihop. Asta svarar dessutom upp mot Iris på ett helt annat sätt än Sally och de två ryker ihop ibland. Jag har nolltolerans mot minsta muck mellan dem och är ständigt på vakt mot minsta lilla morr, ändå har det blivit rätt många hål i hundarna sedan januari.

Asta och Sally trivs däremot rätt bra med bostadssituationen. Det är inte helt ovanligt att de ligger och drar i samma leksak, här nedan en svart kong.

De kan kramas, brottas och kan hålla på rätt länge faktiskt.

Systrarna vom Schildwall, våra små sötnosar!

..men nej, de räcker inte att de är söta tillsammans. Nästa inneboende kommer inte att ha hund!

Plötsligt händer det

Madeleine — Thu, 20 Aug 2015 17:43:03 +0000

Efter att jag gav Sally några simlektioner då i juli, dvs drog ut henne på lite djupare vatten så hon inte bottnade när hon paddlade med sina små tassar så har hon inte velat gå ut på djupt vatten igen.

För någon vecka sedan när Asta och Emelie var på besök åkte vi hela gänget till havet. Asta fick låna Iris blå-rosa hurttaväst och fick ta vår gamla gula istället så att alla flickorna hade väst på sig. Jag testade att gå ut en ut en bit på djupare vatten och Iris följde efter. Sally hakade på och försökte använda Iris som flytboj vilket Iris hade synpunkter på (inte så konstigt att hon inte ville bli dränkt) och blev jättearg. Då plötsligt hände det, Sally började simma själv! Jag har två dobermannsälar!

Asta fick också lite simlektion och efter några försök simmade minsann systrarna vom Schildwall sida vid sida in!

Det och en massa annat plask fastande på film.

Hemma vår våran gata

Madeleine — Mon, 10 Aug 2015 08:36:29 +0000

Sallys syster Asta har varit hemma hos oss i en vecka. Förutom att flickorna varit på några mindre utflykter så har de mest brottats, från morgon till kväll, ute på tomten.

I går passade jag på att dokumentera delar av dagen. Att Iris dyker upp och stjäl uppmärksamhet är bara för att hon alltid hänger efter mig, inte för att hon vill vara med småflickorna. Vanligtvis leker de helt utan hennes närvaro. (På filmen har Sally ett prickigt halsband i början)

Knoll och Tott brukar även springa till staketet och kolla vad grannhundarna har för sig, även detta dokumenterades givetvis och jag måste säga att de är så sjukt duktiga och snälla båda två!

Vill du passa Asta?

Emelie — Tue, 07 Apr 2015 08:55:54 +0000

Jag (Emelie) har fått ett nytt jobb med omgående start och vill nu ha hundpassning och sällskap en tid framöver medan Asta är en ung tjej.

Tanken är att det med tiden ska minskas ner, att det ska bli mer flexibelt och inte ett måste med hjälp utan att hon även ska kunna klara av ett upplägg med att vara ensam hemma. Hundpassningen kommer alltså att trappas ned med tiden.

Helst skulle jag vilja ha en fast hundvakt, men kan tänka mig att ha flera om man får ihop ett fungerande schema och att det fungerar för Asta. Hennes välmående är den främsta prioriteten.

Då vi bor och jag kommer att jobba på Kungsholmen i Stockholm ser jag med fördel (men inget måste) att ni bor i närheten. Eller att hon hämtas och lämnas här om man ser det som ett alternativ.

Asta: är en lekfull och snäll dobermanntjej på 5 månader. Hon väger i dagsläget +20 kilo, har väldigt långa ben och är ibland full av bus precis som det ska vara i den här åldern.

Hon är van att gå lös, i vanligt koppel och i flexikoppel i innerstan som i skogen. Hon är van med citylivet och att åka buss och tunnelbana. Hon är snäll med andra hundar ute som inne, men kan vara lite försiktig med större eller väldigt framfusiga hundar.

Hon är rumsren, men kan ändå behöva gå ut och kissa något oftare än en fullt vuxen hund, men är överlag väldigt lätt och snabbrastad.

Hos mig kan hon vara ensam kortare stunder. Jag kan utan problem gå till tvättstugan, slänga soporna eller ta en snabb sväng till affären och med träning skulle det säkert gå jättebra hos er.

Hon kommer att vara matad och ordentligt rastad på morgonen. Vilket innebär att man inte måste göra något större med henne under dagen utan det är sällskapet jag är ute efter, men om man vill göra en utflykt går det jättebra.

Bor ni så pass nära mig skulle jag till och med kunna komma under min lunch och rasta henne själv.

Tider: Vardagar 9-18 med undantag fredag 9-17.

Det kan hända att jag inte behöver hjälp någon dag i veckan eller att hon kan hämtas tidigare. Hämtas tidigare är hyfsat flexibelt från båda håll antingen om jag då vill det eller om ni har något ärende.

Mina krav: Ni ska vara över 18 år och hundvana, gärna även av större hundar. Man får jättegärna själv ha hund, men det är inget måste.

Jag vill att man ska ha samma inställning till hundar som mig. Att de ska behandlas med respekt, glädje och uppmuntran. Jag vill även att en viss tydlighet och planering ska finnas i vardagen, ingen gillar eller främjas av tjat.

Kontakt: Känner ni att det skulle vara kul att passa Asta och att ni kan ta hand om henne så kasta jättegärna iväg ett mail till mig på sjoqvistemelie@hotmail.com så fortsätter vi kontakten via telefon.

Ersättning/betalning: diskuteras med aktuella hundvakter.

Övning ger färdighet

Emelie — Mon, 16 Mar 2015 09:19:16 +0000

Asta är nu 4,5 månader och tycker att hon börjat förstå hur jag vill ha det på våra (lösa) promenader.

Jag har en förkärlek till att inte koppla när jag väl valt att ta en koppelfri runda. Dels för att jag känner mig själv rätt bra på den punkten. Jag jobbar hårdare med mina hundar om jag inte har de i en navelsträng, vilket jag också tycker ger god grund inte bara på promenader utan egentligen gällande det mesta.

Jag har även en rätt bra känsla för när mina hundar klarar av vissa störningar och inte. Så det är inte så att Asta flänger runt och inte lyssnar och att jag envist har henne lös ändå.

I början hjälpte jag henne väldigt mycket i möten med andra. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och nästan matade henne förbi de olika störningarna. Med tiden har jag kunnat minska ner på hjälperna och även om jag fortfarande hjälper henne rätt mycket känner jag att vi grundat fint.

Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.

Igår var vi ute i det helt ljuvliga vårvädret. Kungsholmen, vårvärme och sol. Det var inte bara vi som var ute och gick i parkerna och längs vattnet…

Det är en speciell känsla man får när man känns som ett team ute på promenaderna och man tillsammans klarar av mycket av de störningar som finns och i många fall klarar det bättre än andra vuxna hundar. Asta, lilla A-barnet och en lydig hund är en lycklig hund.

I alla fall var det så mycket av allt i söndags att jag kände att det var som ett prov på hur långt vi kommit och det är en bra bit på vägen!

Vi hade exempelvis tre stycken tillfällen där det vart för mycket på samma gång. Jag var inte uppmärksam och var tvungen att kvickt och i sista sekund kalla in henne och vid alla tre tillfällen vände hon tillbaka till mig. Det är en grym känsla när de vänder sådär pangboom och att det flyter på. Störningarna i det fallet var en mumsig kråka, en spännande joggare och en glad fluffig hund.

Snart 4 månader

Madeleine — Sun, 22 Feb 2015 17:54:57 +0000

Här är våra små(?) systervalpar som blir fyra månader om några dagar.

De vägdes häromdagen och Asta vägde 15,4 kg och Sally vägde 12,4 kg.

Sally har ordning på öronen ibland, resten av tiden är de lite spretiga.

Asta

Små, små tänder

Madeleine — Sun, 22 Feb 2015 08:47:28 +0000

När Asta och Emelie kom hit hade Sally inte tappat en enda tand. Asta hade tappat många.

Nu när Asta varit här i några dagar har Sally blivit av med två framtänder och de nya har redan börjat titta upp (lilla bilden). Samtidigt är det i stort sett rent i Astas överkäke så när som på de två nya, stora framtänderna som kikar upp.

Asta på besök

Madeleine — Sat, 21 Feb 2015 12:50:53 +0000

I onsdags kom Emelie och lilla Asta ner hit till oss i Skåne. Anledningen till att de kom ner är jobbig och ledsam men det är skönt att ha dem här. Valparna får om inte annat mig att tänka på annat än det tråkiga.

Sally och Asta ser mest ut så här

Gärdet och Himmelska Hundar

Emelie — Mon, 16 Feb 2015 08:38:38 +0000

Igår vaknade vi upp till underbar söndags sol och efter frukost bestämde husse och jag för att åka ut till Gärdet med Asta.

Det såg ljuvligt ut när vi parkerade bilen men möttes tyvärr av en gräslig blåst. Blä!

Sist och första gången vi var på Gärdet var Asta nyfiken men lite försiktig med de andra hundarna till en början. Hon blev däremot varm i kläderna efter ett tag och busade runt. Den här gången vart det inte direkt någon bra grupp att träffa och gå med och hon vart aldrig riktigt som sist med de andra hundarna (speciellt de större) som rusade fram.

Hennes sätt med andra hundar är ingenting som jag egentligen oroas av. Hon påminner rätt mycket om Anna på den punkten och hon kom ju överens med alla och var väldigt trevlig med andra hundar när hon blev äldre.

Vi övade lite inkallningar och det fungerade jättebra! Däremot gav vi upp hyfsat snabbt och gick istället bort till Himmelska Hundar för att värma oss.

Söndag och fint väder, full rulle på fiket! Det första Asta gjorde när vi kom in var att i 180 hoppa rätt upp på en soffa där en husse och hans hund satt. Det var bara att plocka ner valpen så fort som möjligt och be om ursäkt…

Sedan var Asta som förbytt. Vovvarna var kul och hon gick runt och upptäckte på egen tass och tyckte att livet var en fest. Hon var även rätt populär bland de tvåbenta och vips hade Asta charmat sig in hos två tjejer och tog tillfället i akt att hoppa upp i deras soffa och mysa en stund mellan dem.

Intressant att se skillnaden i henne och även att allt vart lite förbytt. Sist var Gärdet roligast och fiket lite slappt för att den här rundan bli tvärtom.