Asta är nu 4,5 månader och tycker att hon börjat förstå hur jag vill ha det på våra (lösa) promenader.
Jag har en förkärlek till att inte koppla när jag väl valt att ta en koppelfri runda. Dels för att jag känner mig själv rätt bra på den punkten. Jag jobbar hårdare med mina hundar om jag inte har de i en navelsträng, vilket jag också tycker ger god grund inte bara på promenader utan egentligen gällande det mesta.
Jag har även en rätt bra känsla för när mina hundar klarar av vissa störningar och inte. Så det är inte så att Asta flänger runt och inte lyssnar och att jag envist har henne lös ändå.
I början hjälpte jag henne väldigt mycket i möten med andra. Jag påkallade hennes uppmärksamhet och nästan matade henne förbi de olika störningarna. Med tiden har jag kunnat minska ner på hjälperna och även om jag fortfarande hjälper henne rätt mycket känner jag att vi grundat fint.
Asta har ju börjat bli äldre och söker sig därför lite mer utåt än vad hon gjorde tidigare och jag försöker därför också jobba med henne inte bara vid störningar. Så att vara ute är ju lite av ett projekt, men jag vet också hur mycket det i slutändan ger. Ju mer tid och energi man lägger ner det första året desto mer har man tillbaka.
Igår var vi ute i det helt ljuvliga vårvädret. Kungsholmen, vårvärme och sol. Det var inte bara vi som var ute och gick i parkerna och längs vattnet…
Det är en speciell känsla man får när man känns som ett team ute på promenaderna och man tillsammans klarar av mycket av de störningar som finns och i många fall klarar det bättre än andra vuxna hundar. Asta, lilla A-barnet och en lydig hund är en lycklig hund.
I alla fall var det så mycket av allt i söndags att jag kände att det var som ett prov på hur långt vi kommit och det är en bra bit på vägen!
Vi hade exempelvis tre stycken tillfällen där det vart för mycket på samma gång. Jag var inte uppmärksam och var tvungen att kvickt och i sista sekund kalla in henne och vid alla tre tillfällen vände hon tillbaka till mig. Det är en grym känsla när de vänder sådär pangboom och att det flyter på. Störningarna i det fallet var en mumsig kråka, en spännande joggare och en glad fluffig hund.
Jag har tänkt på det där mycket med att ha hunden lös. Jag har min lös i skogen och han lyssnar bra men möter vi folk så kopplar jag av respekt mot människor som är rädda för hund. Jag körde upplet en dag med min hund och han såg när vi gömde saker han skriker och skäller för han vill i väg. Då kom det en joggare berättade att personen som kommer efter är rädd för hundar visserligen så hade vi hunden fast då när han sa det men de kanske har dålig erfarenhet av lösa hundar.
Hur gör du när du träffar människor när du har din hund lös? Kopplar du av respekt eller går den lös bredvid dig?
Jag ropar in och så får de gå vid sidan. Skulle någon be mig att koppla för hundrädsla skulle jag absolut göra det! :-)