Dobermannuppfödare – Livet med dobermann

Att välja valp

Madeleine — Thu, 11 Dec 2014 11:21:13 +0000

Jaha, du vill ha dobermannvalp. Grattis till ett nytt liv med fart!

Men vilken kennel ska jag köpa valpen ifrån? Vilken kennel är bäst? Ja, det är bra frågor och svaret du får på de frågorna varierar otroligt mycket beroende på vem du frågar.

De som svarar ”min uppfödare” är självklart trevligt då det betyder att de är nöjda och glada med sin uppfödare. ELLER så tycker de att hunden de har hemma är den bästa som finns för att det är just deras älskade hund och då blir man partisk i farten. Inte något negativt men kanske något man ska tänka på när man får tipset. Dvs det är kanske inte är en så tung merit att som uppfödare att få valpköparen att tycka att den egna hunden är bäst i världen, det tycker vi ju nämligen alla.

Samtidigt är det ju bara roligt om man i sin uppfödare hittar en god vän. Bara det räcker långt det också när man ska köpa hund nummer två eller tre. En del vill ha uppfödaren i grannkommunen, en del bryr sig inte om var de bor. Oavsett så är det inte uppfödaren du ska dela ditt liv med eller köper hem, det är valpen.

Jag tycker att du ska klura på vad du vill göra med hunden. Även om det är din första hund/dobermann så har man väl oftast en målbild av vad hundlivet innebär och vad man vill ha ut av det. Ser du framför dig att du vill gå långa skogspromenader och ha med en trogen kompis på joggingrundorna? Ser du priser och rosetter och bling-bling i utställningsringen när du tänker på din kommande hund? Eller är det prispallen på brukshundklubben du siktar på? VM och den absoluta toppen där du är beredd på att lägga flera timmar på träning, träning, träning och tävling? Kanske allt jag nämnt? Se då till att hitta valp efter hundar som uppfyller det du siktar på.

Har du möjlighet att hälsa på mamma och pappa hund till den blivande valpen och du möts av en glad hund som springer rakt fram till dig och ger dig en puss över hela ansiktet när du kommer och hälsar på första gången? Springer hunden och hämtar en leksak och hoppas på att du ska se den och börja leka eller kampa? Ställer den sig nära dig och vill bli klappad och kliad så fort ni satt er vid köksbordet för att prata om de kommande valparna? Ja, då är det troligtvis en lika glad, social och leksugen hund du har att se fram emot i din valp.

Möts du av en lite reserverad hund som måste hålla koll på dig och nosa av dig en stund innan den vill komma fram till dig? Behövs det en godbit eller muta för att få hunden att komma fram till dig över huvudtaget? Jag har hört om uppfödare som sagt att så där är hunden bara med främlingar, med oss är den jättetrevlig, mysig och älskar oss alla i familjen men tror samtidigt att eventuella valpar kommer att bli glada, sociala och framåt? I think not. Är någon av föräldradjuren skottberörda eller rädda för något men uppfödaren förklarar bort det och skyller på att det har med enstaka händelse att göra och att hunden egentligen inte alls är (skott)rädd eller har dåliga nerver? I think not.

Har uppfödaren inte tävlat med hunden (eller kanske inte någon annan hund heller) av vilken anledning det nu må vara men är säker på att detta är en blivande brukshund som lämpar sig för vilken hundsport du än må välja? Fråga då varför uppfödaren tror det? Kanske ska tävlingskarriären ska börja veckan efter att valpkullen flyttat hemifrån? Uppfödare är inte heller mer än människor, de tycker också att deras hund är bäst men det räcker ju tyvärr inte alltid i praktiken.

Och nej, man måste inte tävla med sin hund men några saker får du faktiskt en fingervisning på om hundarna har en massa meriter i bagaget och det är uppfödaren själv som tävlat med dem. Chansen att du får en uppfödare som kan hjälpa dig med din egen träning är större. Chansen att din uppfödare faktiskt vet vilka hundens brister är (ja, alla hundar har dem) då uppfödaren ägnat mycket tid åt att testa hunden i praktiken.

Är det en utställningsstjärna du letar efter blir det nog lite lättare, det är svårt som uppfödare att bortförklara varför det inte gått bra på utställning men att hunden egentligen är vinnarmaterial.

Det finns alltid någon som säger att arbetstitlar inte nedärvs och att det beror på hur bra förare hunden har. Sant, men vem vill du ha hjälp av med din valp, den duktiga hundföraren eller den som säger att det får du ta reda på själv när du har en fråga eller ger dig tips som de inte vet själva om de funkar eller ej?

Och en uppfödare som tävlat mycket och länge, ägnar de sin avel åt att ta fram bättre tävlingshundar till sig själva eller kör de på på samma dåliga hundar och lägger tiden/pengarna på att försöka bli bättre själva? Samma gäller ju utställning, den som ställt mycket och vunnit mycket har nog större chans att sälja dig vad du är ute efter.

Vilken valp ska jag välja? När du kommer hem till uppfödaren och träffar valparna bör du mötas av en yster skara som är runda, fina och rena.

Är valparna glada att se dig och att äntligen få besök eller springer de in under köksbordet och gömmer sig när de ser dina ben komma gående? Valparna kanske precis har varit vakna, lekt massor och länge och är trötta och inte orkar springa och möta dig just då? Inga problem, då sover de en stund och är lika glada och pigga igen nästa gång du går ut ur rummet och kommer in igen. Kampar de med saker? Vad händer när du plockar upp valpen, blir den liten rädd, pussar den dig eller blir den nästan lite arg för att den vill bestämma själv?

Hur valpen är med sina syskon i valphagen är kanske inte samma som den beter sig när den är ensam med bara dig i ett annat rum eller annan plats? Kan du träffa valparna lite mer en och en får du kanske reda på mer om just den valpen. Är alla valparna lika glada och pigga är hela kullen jämn och fin, ett bra tecken. Då kanske det inte heller spelar så stor roll egentligen vilken valp du väljer?

Vad säger uppfödaren om valparna? Kanske är det inte den som du för dagen tycker är sötast som passar dig bäst? Be om deras åsikt.

En del säger att man ska ta den bråkigaste och påhittigaste valpen av gänget, för det blir bäst hund. Då kan du fråga dig för vem det blir bäst hund och vad de personerna vanligtvis tränar eller tävlar med sina hundar? Om världsmästaren väljer sin valp så kanske inte det är samma valp som du vill ha?

Lyssna på magen! Så, nu har jag skrivit om de saker jag tycker att du bör fundera över. Det finns säkert andra som tycker annorlunda.

Kom ihåg att magkänslan säger kanske en sak men hjärtat en annan när man ska köpa hund, vilket inte alltid är så lätt men försök lyssna på magen! Ditt hjärta kommer nämligen att smälta oavsett vilken valp du väljer.

Sen är det så att alla som har dobermann tycker att dobermann är bäst. Själv bryr jag mig inte ett skit om vilken kennel din hund kommer ifrån och så resonerar nog alla jag träffar och/eller tränar med. Om någon uppfödare påstår annorlunda så ligger nog snarare det problemet hos dem själva.

Ett tillägg! Hälsan så klart. Ja, jag tar det för så självklart själv att jag faktiskt glömde bort det. Klart hundarna som ska paras är friska, lite äldre och ordentligt testade. Klart de har kollat hjärtat ordentligt med både ultraljud och 24h-EKG. Klart de har bra höfter och är ok i kroppen. Men det är ju minimikrav?

Kan man komma framåt utan åsikter?

Madeleine — Mon, 03 Mar 2014 14:26:27 +0000

Sedan jag avgick som redaktör för tidningen så har jag tänkt väldigt mycket på det här med vad man får skriva och inte. (Jag avgick för att en liten grupp människor var väldigt upprörda över att jag skriver blogg där jag ibland har åsikter).

Dessutom är jag ju admin för fb-forumet Dobermann-Sverige och där har det uppkommit situationer där vi haft lite problem med att alla inte är överens om vad som ska skrivas där och inte.

Jag orkar inte gå in på exempel då det redan är ett så känsligt ämne för en del men jag har lagt märke till att dessa personer kör en väldigt smart taktik kring det hela utåt sett; höj dig själv till skyn, tala om för alla hur bra du är och utmåla dig sedan till offer. Då kan du lätt om någon ställer en fråga hänvisa till att du alltid gör ditt bästa och blir frågan/kritiken för svår att svara på eller hantera drar du fort på dig offermanteln istället, ställer dig i ditt hörn och skriker. Det är både smart och väldigt fegt.

Särskilt som den mesta kritiken jag fått är för att jag pratat om avel och DCM, det som just dödade min egen Lina. Att jag faktiskt fått så mycket skit för det i alla år är nu när jag ser tillbaka på det i efterhand helt otroligt. När jag började skriva om det var det ju galet tabu att nämna sjukdomen och när den drabbade någon så åkte offermanteln fram direkt men att jag tog åt mig av den och blev ledsen när folk svarade med att vara elaka tillbaka är ju jätteknasigt. Nu känner jag verkligen både att jag hade rätt och att inget de fegisarna någonsin kommer att skriva om mig kan vara värre än det jag råkade ut för när Lina dog.

Bara några dagar efter att hon hade dött tänkte jag på det; var det för det här som jag skulle jagas, anmälas, pekas ut, ljugas om, bli uppringd för, ta åt mig av? Var det för att jag tyckte att det var skit (eller bajs för den som gillar att klamra sig fast) att den här sjukdomen skulle tystas och att så många av oss lever med skräcken av den?

Jag skrattar nu när jag tänker på det även om jag samtidigt får tårar i ögonen för att lärdomen blev att Lina skulle dö för att jag skulle förstå hur lite jag faktiskt behöver bry mig om de här personerna. Samtidigt är jag så stolt över att jag skrivit om det, tagit upp det, med lite tur gjort att någon annan också vågar tycka eller berätta utan att behöva vara rädd för sin uppfödare när de gör det.

Jag som alltid sagt att man inte ska välja uppfödare efter person utan titta på hundarna som paras förstår nu hur viktigt det är att man har en uppfödare som faktiskt inte blir arg på dig om du berättar att din hund är sjuk. En uppfödare som stöttar dig och delar med sig av kunskap istället för att censurera dig när något händer. Som inte försöker förbjuda dig att träna med vissa personer. Som inte ställer krav på vem du ska och inte ska vara vän med på facebook.

Jag tänker inte dra på mig någon offerfilt. Jag tänker inte sluta blogga eller sluta stå för mina åsikter, väl medveten om att jag varken är bäst eller alltid har rätt. Man kommer inte framåt om man inte får tycka. Man kommer inte framåt om man inte får prata/skriva även om jobbiga ämnen. Jag tänker inte begränsa vilka ämnen som man får eller inte får skriva om på fb-forumet.

Vad gäller tidningen så fick jag både styrelsens och de flesta medlemmarnas stöd i att jag gjorde ett bra jobb och att det inte krockade med att jag skrev blogg. Vi får hoppas att en blogg- och åsiktslös redaktör kan tänka sig att ta över.

Din kennel, din åsikt, din sekt?

Madeleine — Thu, 31 Oct 2013 22:27:50 +0000

Alla tycker nog att det är trevligt med en snäll och bra uppfödare. Vi har säkert olika uppfattning om vad en bra uppfödare är, det som är bra enligt mig är kanske inte bra enligt alla andra. Inte ett dugg konstigt, vi är olika.

Samma med avel. Vad som är bra eller dåligt finns det många åsikter om. Inte heller konstigt.

Något som jag däremot finner märkligt är att det ofta inte verkar möjligt att hålla isär begreppen alla gånger. Att en del kennlar/uppfödare dessutom är de som dikterar villkoren för vad du som valpköpare ska tycka om avel, om andra uppfödare samt deras hundar och valpköpare. När kenneln blir mer än trevlig sammanhållning och det snarare blir sektvarning.

Kanske är det kennlar i blåsväder som känner ett större behov av att vara mer än en gemenskap och behovet av ”vi mot dem” blir större?

Linas uppfödare hade t ex väldigt mycket åsikter om vem som var snäll, vem som var dum och till och med vem som hade legat med vem. Lina levererades med ett färdigt paket med vem det var ok att umgås med inom dobermann-Sverige.

Iris uppfödare har varit en mer eller mindre motsatt upplevelse. Jag tror inte ens jag hört henne prata illa om någon annan uppfödare eller haft något att säga om vem som äger vilken hund. Det är väldigt skönt att inte behöva ha det över sig faktiskt.

Jag har tänkt mycket på det här genom åren och är fortfarande förvånad över hur mycket det här med kenneln spelar roll i negativ bemärkelse. Istället för att bara vara något roligt med var ens hund kommer ifrån så blir det något begränsande när man måste välja vem man vill hålla sig väl med; uppfödaren eller personen med hund från ”fel” kennel?

När man inte känner sig välkommen till träningar eller träffar för att man har hund från ”fel” uppfödare.

Jag kommer aldrig att bry mig om vilken uppfödare hunden kommer från när det kommer till hundkompisar. Vi har samma ras och det finns inget roligare än att träffa andra dobermannägare och hitta på saker tillsammans. Punkt.

Det skojigaste med att vara uppfödare?

Madeleine — Fri, 30 Nov 2012 16:30:08 +0000

Ibland får jag mail från personer som är intresserad av rasen och vill skaffa dobermann. Nu hamnar visserligen alla de mailen i min skräppost först så varje vecka går jag noga igenom all spam innan jag raderar, därför tar det ibland en vecka eller så innan jag svarar.

Det gör mig så glad när någon vill ha dobermann, det är jätteroligt!

Jag får frågan om vilken kennel de ska välja och det svarar jag aldrig på. Däremot har jag inget emot att svara vad jag tycker om någon frågar om enskild kull. (Även om jag just nu har dålig eller ingen koll på vad kennlarna har på gång så jag hade inte ens haft svar på kennel-frågan även om jag hade velat.)

Men det finns en sak som är ännu roligare, när de personerna som har hört av sig hittar en hund och det flyttar hem en dobermann till dem! Senast i dag fick jag ett sådant besked! Åh så kul det är!

Jag har alltid tänkt på hur jobbigt det måste vara att vara uppfödare och lämna ifrån sig valpar till okända människor med alla ”tänk om” och ”du måste lova mig” som måste ringa i huvudet. Samtidigt så blir jag jätteglad i hela kroppen av att vara delaktig, även om det bara är till en liten, liten pyttedel i det hela. Plötsligt förstår jag den stora glädjen av att få vara uppfödare och fixa ihop dessa ekipage med varandra.

Ovan en hund jag blev kär i för några dagar sedan som inte har något med inlägget i övrigt att göra förutom att det är en söt dobermann! (Jag har precis stulit hans hundben, därav blicken!)

Nu och då, det blir bättre?

Madeleine — Sun, 04 Nov 2012 22:28:36 +0000

När jag skrev mitt första inlägg om avel (2007) på bloggen fick jag respons direkt från Linas uppfödare. Hon försökte tysta mig så gott hon kunde. Först genom att låtsas vara ledsen och hänvisa till att hennes kennel ”hängdes ut”, när inte det fungerade bytte hon metod och det blev mer hot och skrämsel.

År 2009 skrev jag nog de flesta inläggen om avel. Det var nog då jag började använda mig av ordet bajsavel (dvs skitavel).

När jag tittar tillbaka så var det inga revolutionerande saker jag skrev, det rörde sig dessutom om väldigt få inlägg. Jag hade egentligen bara fått upp ögonen för RAS och insåg att uppfödare sa en sak på sina hemsidor och gjorde något helt annat i praktiken.

På hemsidorna var det så fint om hur de födde upp dobermann som var allaroundhundar, de satsade på mentalitet och hälsa. Det var en perfekt kombination där valparna förväntades bli perfekta familjehundar och träningsmaterial. De hade friskhetsintyg och satsade självklart på kvalitet framför kvantitet. Givetvis var föräldradjuren mentalt stabila och tillgängliga med god exteriör. Problemet var bara att alla skrev det på sina hemsidor.

Verkligheten var en helt annan. En del uppfödare talade givetvis sanning men det var rent omöjligt att veta vilka. På hemsidorna skrev man ju bara om de valpar som lyckats på tävling eller gjort bra ifrån sig. De hundar som dog unga, hade problem, blev sjuka nämndes inte alls.

Avelstiken gick bra på utställning och visade sig vara ”mycket lovande i tävlingsträningen”, man fick tro på uppfödarens ord om att hon skulle bli något stort i framtiden. Att hon än i dag aldrig tävlat har väl de flesta glömt, hennes valpar går ju i dag i avel och nu är det på dem man riktar fokus. Att hon bet folk hon mötte på trottoaren på morgonpromenaden nämndes inte alls. Avelshanen som hade helt pajjade bakben fick flera valpkullar, han hade bra utställningsmeriter. Tiken som var rädd för sin egen skugga parades flertalet gånger. Valpköparen kunde bara läsa hur nära släkt avelstiken var med den senaste IDC-vinnaren.

Samtidigt växte min egen blogg och genom den fick jag kontakt med fler valpköpare. Plötsligt kände jag mig inte ensam om att bli hotad till tystnad av sin uppfödare. På my.opera, där jag först började blogga, började uppåt 70 andra dobermannägare också skriva blogg. Dobermannbloggarna blev större, snyggare och fler än kennlarnas hemsidor och de flesta bloggare skrev uppriktigt och ärligt om problem i träningen, sjukdomar, avlivade hundar och framför allt; orsaken till varför hundarna dog eller togs bort.

Skvallervägen fick jag höra vad en del uppfödare sa om mig och det jag skrev om avel. (Dvs citerade RAS som svenska dobermannklubben stod bakom). Några uppfödare gick så långt att de bloggade om mig, drev med och försökte göra sig lustiga över det jag skrev. Flera uppfödare har varnat sina valpköpare för mig.

Den enda gången en uppfödare faktiskt våga säga något högt så jag hörde var på ett möte där en uppfödare utbrast att man måste få stopp på de här bloggarna som bara skriver om bajsavel. Det är då man vet att man är stor, när bloggen tas upp på medlemsmöten i svenska dobermannklubben och uppfödare försöker skrämma folk från att prata med mig.

För bloggen är stor nu. En av Sveriges tre-fyra största och mest vällästa hundbloggar. Det är den största rasbloggen, följaktligen även den största dobermannbloggen och den får nya läsare hela tiden. Chansen (eller risken beroende på hur man ser på saken) att en nyfiken dobermannspekulant hamnar på min blogg är större än att personen hittar till de olika kennlarnas hemsidor.

Samtidigt har det hänt något i dobermann-Sverige på den sista tiden. Det är inte längre ”fult” att skriva om hälsa. Det är inte längre fult att fråga efter dödsorsaker (även om några fortfarande gör sitt bästa för att mörka så gott de kan), det är inte längre bara uppfödarna som är pålästa eller har åsikter. Krav på lite äldre och testade avelsdjur är inte längre något konstigt.

Jag känner inte längre ett behov av att försöka göra folk upmärksamma på det jag upplever vara problem inom rasen, svenska dobermannklubben gör ett så bra jobb redan med många uppfödare i spetsen. Facebookgruppen Dobermann-Sverige får några nya medlemmar varje vecka, där skrivs det flitigt och det märks tydligt vilka uppfödare som vågar och vill ta debatten och vilka som fortsätter gömma sig på egna hemsidor och bloggar där de aldrigt behöver bli ifrågasatta och allt fortfarande är perfekt.

Själv har jag istället ägnat året åt att blogga om bra kullar och uppfödare. Det känns jättekul!

Det som känns trist är att en snabb titt på lite olika kennelsidor fortfarande gör mig besviken. En av de kullar som är aktuella just nu står det till exempel ingenstans att mormorhunden dog av DCM och att flera av hennes avkommor gått samma öde till mötes. Inte helt oväntat är avelstiken inte testad för DCM. Kenneln är inget undantag, många kör på som vanligt. Min gissning är att valparna hamnar hos förstagångare.

Jag upplever också att det blivit en tydligare uppdelning mellan uppfödare som har bra hundar (mentalt, friska, testade, tävlade) och de som bara är vackra ord på en hemsida. Jag tror och hoppas att valpköparna börjar lägga märke till just den skillnaden mellan kennlarna.

Så visst har vi en bra bit kvar men jag upplever att gruppen dobermannägare/uppfödare som arbetar åt samma håll blir större och större och det är det som räknas.

Är det här skon klämmer?

Madeleine — Wed, 08 Feb 2012 01:23:43 +0000

Häromdagen pratade jag med lite andra dobermannmänniskor. Inte helt oväntat började vi prata om DCM, hjärttester och alla felaktiga rykten kring ämnet som tydligen går bland valpköpare.

En av de uppfödare som var där gjorde jämförelsen att om vi människor hade testats lika noga så hade vi varit belagda med avelsförbud hela bunten. Alla log och höll med men jag kunde ändå inte inte låta bli att öppna min lilla mun och följande konversation utspelade sig mellan uppfödaren och mig.

–Fast den jämförelsen med människor kan man ju ändå inte göra eftersom hunden i det här fallet är att betrakta som en vara där det handlar om köpare och säljare. Istället borde vi ju jämföra det med att köpa en bil.
–(Uppfödaren pekar på mig och säger med eftertryck) Bara det att hemma hos oss ser vi inte hundarna som en vara utan de är familjemedlemmar!
–Ja, de är de hemma hos mig också men rent definitionsmässigt är de en vara och precis som vid köpet av ny bil så vill jag att de är testade och kontrollerade så mycket som möjligt.

Det verkar vara här skon klämmer.

Att det på något sätt skulle vara motsägelsefullt att skilja på det faktum att uppfödare är försäljare/producenter av en vara och jag som valpköpare är konsument av den samma samtidigt som hunden jag tar hem är mig lika kär och betyder lika mycket för mig som en nära familjemedlem.

Att vem som helst kan och får ha åsikter om avel och det står var och en fritt att utvärdera avel, oavsett hur länge man har haft hund eller om man har avlat eller tänker avla själv. Det är inte ”smutskastning” eller ”skitsnack”, det är ett ämne som berör och där alla har rätt att säga vad de tycker.

Sen att det är ett ämne som väcker känslor det vet vi ju alla, jag blir ju också upprörd och engagerad! Jag önskar bara att alla kunde lära sig skilja på känslorna och på diskussionen av ämnet.

Don Dante Zamolxis och DCM

Madeleine — Sun, 18 Dec 2011 01:06:50 +0000

I dag hittade jag av en slump detta när jag sökte på Linas pappa Don Dante Zamolxis;

Det är första gången jag sett vad jag påstått i så många år svart på vitt; Death cause: DCM. Och då är det sex år sedan som hunden som lämnade minst 135 valpar efter sig dog.

Det verkar visserligen vara en sida där man kan gå in och ändra informationen lite som man vill men ändå. Det står där på min skärm.

Hela kvällen har jag tänkt på det. Läst inlägget där jag första gången tar upp på bloggen vad Don Dante dog av. Det var 2007 och jag skrev ett inlägg om syskonparningar i Linas stamtavla och vad jag trodde Dante dött av, dvs hjärtat. Linas uppfödare svarade i en kommentar på bloggen som alla kunde läsa;

(Jag ändrade tyvärr i mitt inlägg och skrev dit råttgift istället för hjärta men själv var jag helt övertygad om att det var hjärtat. Råttgiftet är för övrigt bara en av många dödsorsaker jag hört om. Man kan säga att Dante dog av allt utom just DCM…)

Samtidigt fick jag tiotalet långa privata medelanden på facebook där jag fick veta vad det skulle innebära i praktiken om jag fortsatte skriva om liknande saker. Delar av dessa ser ni här till höger. (Sen var det länkar och långa utläggningar om hennes avel också)

Men budskapet var solklart. Risker, ovänner, osämja, folk som skulle gå i taket, tänk dig noga för, du kommer att bli utfryst… osv

Vet fler uppfödare som reagerat ungefär likadant när valpköpare haft åsikter eller skrivit på bloggar/forum.

När jag nu ser den där hemsida att det jag påstått så länge och alla vetat men aldrig vågat säga, för det skulle ju vara ”förtal och häxjakt”, kan jag inte låta bli att känna mig… lättad.

Samtidigt är det så sorgligt att det skulle ta sex år från att han dog tills jag kunde läsa orsaken på en hemsida. (Så vitt jag vet har Dantes husse fortfarande inte erkänt att det var DCM.) Hade Dantes avkommor använts lika flitigt i aveln om han sagt som det var från början?

Dante är ju bara en i mängden av stora avelshanar som dött av mer eller mindre allt förutom just DCM trots att de trillat pang bom döda ner i ung ålder. Nu sist läste jag t ex att Boris iz Doma Domeni inte dött av DCM utan (ni kan aldrig gissa) ….förgiftning! Låt oss hoppas att vi slipper vänta sex år innan sanningen kommer fram i alla fall.

Önskar att alla hundar som går i avel förpliktigades att skicka in obduktionsprotokoll eller veterinärintyg med trolig dödsorsak till SKK.

Att det är som det är nu är inte ok. Det är inte ok att uppfödare/hanhundsägare försöker tysta ner valpköpare, ljuger om hälsokontroller, försöker anmäla och driver hatkampanjer mot oss som skriver och har åsikter om deras avel, inte talar om vad hundarna dör av och fortsätter avla på bajs.

Fedor del Nasi

Madeleine — Mon, 12 Dec 2011 13:41:10 +0000

Ingen har väl undgått att den välkända avelshanen Fedor del Nasi dött.

Jag kunde egentligen inte bry mig mindre om just hans död, mitt intresse för honom är litet, men det märks ändå att han dött. I gruppen ”Dobermann DCM” på facebook t ex så har frågan om vad han dog av fått 154 svar i dagsläget. Några tycker att man inte ska ställa den frågan så nära hans död och det har blivit tjafs. (Uppdaterat; admin på sidan tog bort tråden som fick ännu fler svar och var väldigt intressant. Tyvärr får jag säga men jag är inte förvånad.)

Om jag inte är helt ute och cyklar så har Fedor lämnat 300 kullar efter sig. Skulle man räkna hur många avkommor han lämnar efter sig i form av barn och barnbarn så pratar vi om väldigt många tusen hundar.

Jag blir faktiskt förvånad när en hund som gått i avel efter sin död plötsligt blir en ensak för ägaren. Att låta sin hund gå i avel innebär ett ansvar. När hunden lever kan det inte pratas nog om rosetter och fina titlar, när hunden dör blir det resultat som kanske är viktigast av allt plötsligt respektlöst att prata om. Sorry, men det inte är så det funkar och är man inte medveten om det så tycker jag att man kan låta bli att låta hunden gå i avel.

I Fedors fall är det ju dessutom medveten valpfabrik vi pratar om så hans död berör ju väldigt många kennlar och hundägare. Det är ju på nivån att hans eventuella obduktionsprotokoll borde ju skickas ut med nästa nummer av dobermanntidningen som bilaga.

Men varför är det så sabla känsligt? Jag förstår att sorgen efter en hund är stor, själv tycker ju att Iris är världens bästa hund och bara tanken på att förlora någon av mina hundar gör att mitt hjärta nästan stannar. Den hemska dagen det händer så kommer jag däremot inte ha några som helst problem med att berätta av vad.

Vad är det som gör att hundägare vars hundar gått i avel blir så himla hemlighetsfulla?

Jag kollade även på det youtubeklipp som någon knåpat ihop till hans minne. Blev väldigt förvånad när jag såg klippet. Nu vet jag inte vem det är som gjort det men vad tänker ni på när ni ser det?

Köpa dobermann?

Madeleine — Sat, 19 Nov 2011 22:57:48 +0000

Funderar du på att köpa dobermann? Vilken kennel ska man köpa hund från? Vad är en bra kennel? Hur vet man vad man ska titta efter?

Mer eller mindre alla kennlar säger ju att det föder upp mentalt bra hundar som lämpar sig för utställning, träning och tävling så ibland är det svårt att veta vem vad man ska tro om man inte har lite koll själv.

Svenska dobermannklubben har ju tagit fram RAS (Rasspecifik avelsstrategi för dobermann) som jag tycker är väldigt bra men det är mycket att hålla reda på och kan vara svårt att se om kennlarna avlar enligt den eller ej.

Min vän Emelie har börjat göra en statistiksida där hon börjat samla in och plita ner en massa bra dobermannstatistik och resultat. Sidan är rätt ny och under uppbyggnad men redan nu finns en massa bra saker att hitta där.

Är man t ex nyfiken på en speciell kennel eller avelshane eller avelstik så är det rätt lätt att kolla lite närmare på dem och deras kullar på sidan.

Under rubriken ”Dobermannkullar” kan man gå in och kolla alla kullar i Sverige födda 2008-2011. Här nedan ser ni Iris kull som exempel. Det är lättöverskådligt och enkelt. Man kan även gå in och kika på kennlarna var för sig under rubriken ”Kennelstatistik” där Emelie lagt upp alla kullar från en och samma kennel.

Emelie har även börjat samla in resultat från tester; DCM, wobbler, vWD, sköldkörtel, CAH och färgtest finns med (än så länge).

När de gäller ovanstående resultat har uppfödarna/ägarna själva fått skicka in resultat eftersom en del är väldigt känsliga när det gäller att berätta om sina hundar. Stor eloge till alla som har skickat in resultat, jag gissar att de där listorna kommer att bli längre över tiden.

HD- och ED-fel liksom ögonfel går att se på SKKs hund/avelsdata så där har Emelie bara sammanställt på enklaste sätt. Mycket bra.

Nedan ser ni delar av vad som finns på sidan än så länge.

Sidan är kul att kolla in på även om man inte letar valp eller kennel. Jag tycker att det är väl värt att gå in på sidan dobermannstatistik om ni inte redan gjort det!

Ännu ett litet DCM-hjärta

Madeleine — Wed, 17 Aug 2011 18:15:47 +0000

Bowie är en brun Dobermann, född 2005-10-25. Han fyller 6 år i år således. Hoppas jag. Jag skriver hoppas, för ingen vet hur länge han blir kvar hos oss. Bowie har diagnosticerats med ett hjärtfel som innebär att vi kan förlora honom om en vecka, en månad eller om vi har tur; ett år. Den ovissheten får vi leva med.

…

I Onsdags började Bowie hosta kraftigt. Hostan höll i sig natten igenom och jag började bli nervös eftersom ljudet var allt för välbekant då min föregående hund också dog i DCM.

Morgonen därpå åkte vi in till Blå stjärnan för undersökning. Till min stora sorg hade Bowie mycket riktigt lungödem och efter röntgen och ultraljud diagnosticerades han av hjärtspecialisten med DCM.

Beskedet var förkrossande och så avgrundsdjupt sorgligt; åter igen skall jag förlora en otroligt älskad hund i förtid.

Denna blogg är tillägnad Bowie och skall vara en kärleksförklaring till en underbar hund och vän under den tid vi har kvar.

Bloggen startades nu den 15 augusti av Bowies husse och ovan är valda delar från det första inlägget med titeln Låt hjärtat vara med.

Det är fruktansvärt redan som det är men att det dessutom är andra hunden på raken, ingen ska ju behöva genomlida det igen!

Ändå läser jag hur en del verkar ha accepterat DCM som en sjukdom vi har inom rasen och som inte går att göra så mycket mer åt än att kolla upp sina hundar med jämna mellanrum. Att det resten av tiden går bra att avla på som vanligt.

Det känns som jag tjatar mig blå om detta med DCM men jag upphör aldrig att förvånas över hur långsamt det går hos en del!

Man fortsätter med matadoraveln, man fortätter köpa valpar efter matadoraveln.
Man fortsätter göra en av undersökningarna som krävs för att fastställa diagnosen även om det överallt nu går att läsa sig till att det är BÅDE holter och ultraljud som måste göras för att fastställa diagnos.
Man fortsätter att testa hundar som knappt fyllt två år och avla på dem fast det klart och tydligt är bevisat att så pass unga djur sällan uppvisar några symptom ännu (och gör de det så dör de väldigt snabbt efter det) och att rekommendationerna är att börja testa från och med att hunden fyllt tre år och vänta med att avla på hundarna tills de är lite äldre.

Jag hör mummel om att vi ska vara snälla mot varandra och hjälpas åt istället för att stjälpa och klaga på uppfödare. Jag har inte nämnt några uppfödare och så många gånger jag har tjatat om det här i min blogg borde alla uppfödare tacka mig för att jag hjälper till att sprida kunskapen som finns.

Det blev halv storm i dobermannklubben när min vän Emelie skrev ett inlägg om avel på hjärtsjuka hundar. Ett jättebra inlägg som går att läsa här. Plötsligt försökte en del skrämma/håna/anmäla Emelie till tystnad och det hela var det minst snälla jag varit med om på länge.

Skulle däremot en av mina egna hundar drabbas och jag skulle behöva vara med om det som Bowies husse nu går igenom för andra gången, då skulle jag nog inte klara av att vara lika snäll längre. Då hade jag nog startat en ren häxjakt på DCM-parningar här på bloggen och hängt ut varenda uppfödare som parar tvååringar.

DCM har nu varit på tapeten i lite mer än ett år och under den tiden är de få som gjort några förändringar i sina parningar. Det är ett halvår sedan som Häggström höll en föreläsning i SDKs regi och det blev klart att avel på äldre testade djur är vad som krävs, få är de som brytt sig.

Jag vägrar hålla med om att alla uppfödare just nu gör så gott de kan! Tills vidare fortsätter jag att läsa Bowie’s blogg och hoppas att han och husse får en bra och lång sista tid tillsammans!