Fästingar – Livet med dobermann

Februari fest….ing!

Madeleine — Mon, 15 Feb 2016 18:50:22 +0000

Så totalt oförberedd man är när man i mitten på februari hör Emelie säga Vad är det Iris har där vid tutten som ser ut som en liten extratutte eller fästing? och det fan ÄR en fästing!

Sabla hundätarodjur! Det är inte ok, det är minusgrader ute och jag fattar inte var fästingfanskapet kom i från!? Årets första fästing är plockad och nedspolad i toaletten nu i alla fall.

Hänvisar till min tidigare teckning på hur en fästing ser ut i förstoring..

Sally är god säger fästingarna

Madeleine — Mon, 25 May 2015 09:35:52 +0000

För några veckor sedan fick Sally en fästing. Samma dag satte jag fästingmedel på dem båda två, Frontline.

Fästingar är ju vidriga små djur och vad jag tycker om dem har jag bloggat om förr. Därför förvånade det mig inte ett dugg när ett av de onda djuren bara någon dag senare hade satt sig på Sallys öra, tänkte att medlet inte hunnit sprida sig ordentligt eller verka ännu.

När Sally fick fästing nummer tre var den i och för sig död där den satt men ändå. I lördags när jag skulle duscha hände det mest läskiga av allt, JAG hade en fästing på mig! Då dog jag nästan lite och skrek rakt ut innan jag i panik slet bort fästingen utan att tänka mig för om det var rätt sätt att ta bort den eller ej.

Under denna tid har Iris inte haft en enda fästing och Sally har alltså haft tre, varav två efter att hon fått Frontline. Iris är den som varje gång jag vattnar vill leka med slangen och blir blöt, som redan hunnit tugga på strålarna i vattenspridaren och som blir spolad med slangen varje gång hon sprungit milen med husse och det är varmt ute.

Jag fattar inte. Slumpen eller är Sally godare än Iris? Funkar fästingmedlet sämre på henne?

Fästingens rätta ansikte

Madeleine — Thu, 21 Nov 2013 18:45:02 +0000

Tro det eller ej men dagen efter att Lina var på rådjursjakt så hittade jag en fästing på henne! Fatta, den 18 november finns de sabla odjuren fortfarande ute och lever och äcklar sig här i Skåne!

Fästingar är vidriga. Även om de är så små att de ibland knappt syns så mår hela stora jag illa av att de finns. Dessutom vet jag att de är onda. Att de kryper runt i livet och skriker och bråkar och vill vara vidriga med flit. Det är ju svårt att bevisa eftersom de som sagt knappt syns och inte hörs (och skulle de höras så är det ju bara ett litet ljud).

Jag är övertygad om att om fästingar vore större och vi kunde se dem bättre och höra dem så skulle detta vara den korrekta bilden av det vidriga krypet:

Dö din rackare, dö!

Madeleine — Mon, 29 May 2006 12:01:01 +0000

Jag brukar minst varannan dag leta fästingar på Lina. Hon är så snäll och ligger still så fint och jag passar på att klappa henne lite extra, så det hela är mest mys och trevligt för oss bägge. Känna igenom hela pälsen och kika lite mellan tårna och i öronen. Och så idag hittar jag en dum, ful fästing som satt sig i hennes ljumske! Så mycket som Lina gillar att bli klappad i ljumsken och så snäll jag är som alltid klappar henne där, hur fasen lyckades odjuret sätta sig där utan att jag märkte det?

Plötsligt känner jag mig blodtörstig jag också. Fästingen ska inte bara bort, den ska dö. Efter att ha plockat bort den går jag raka vägen in i köket och plockar med mig tändstickor i farten. Tänder ett värmeljus som står på köksbordet, släpper ner fästingen och sitter sedan där supernöjd medan fästingen brinner upp. Dö din rackare, dö! Så går det när man försöker sig på att suga blod från min hund.

När den värsta blodtörsten runnit av mig börjar det istället klia överallt. Det liksom kliar överallt och ingenstans samtidigt som jag ryser. Vidriga lilla djur!