Inkallningar – Livet med dobermann

Sallys promenad

Madeleine — Wed, 14 Jan 2015 17:28:24 +0000

I dag var flocken på promenad runt lilla sjön. GoPro-kameran var med och Iris, husse och jag turades om att filma.

Nedan är några av Sallysnuttarna där jag bland annat övar på inkallningar. Hon har fattat vad ”Sally här” betyder!

Stranden mellan regnskurarna

Madeleine — Sat, 11 Jan 2014 17:49:20 +0000

I dag har uppdateringarna varit på facbook varit många; nu har snön kommit till oss.

Jag kollar fortfarande min lilla väderapp på mobilen flera gånger om dagen och bara hoppas, väntar och håller tummarna att kylan och snön ska nå även oss. För visst går det att göra utflykter även i regn, blåst och några plusgrader men så fort det blir mörkt så är det inte roligt längre. Då är det bara becksvart och regnigt och då går man inga långpromenader eller vill vara ute.

I går åkte vi till havet när det fortfarande var ljust och lyckades faktiskt att vara där när det inte regnade som värst, det blåste bara. Iris och Anna satte fart och sprang och sträckte ut.

På enstaka bild sprang även Lina och då såg det trevligt och fartfyllt ut men sanningen är att hon gick och åt tång mest hela tiden. Nedan lyckades Anna och Iris lura med henne en bit i alla fall.

Iris i närheten av hav slår på sina fiskmåsögon direkt. Hon letar efter dem och när de flyger sätter hon full fart. Det är svårt att stoppa henne innan hon startar, jag måste mer eller mindre vara helt själv med henne då och bara spana fåglar jag också. Däremot är det lätt att kalla tillbaka henne och bryta jakten tack vare att vi tränat mycket på det.

Lilla Lina som jagat så mycket i sina dagar startade nog inte upp på en enda fågel tror jag. Hon gick mest i sin egen lilla värld och nosade och hade sig. Tydligen är det inte lika roligt att jaga längre, inte värt bli blöt och ta ut sig på något man aldrig lyckats få fatt på?

Jaktintresse och rådjur

Madeleine — Fri, 16 Mar 2012 18:48:01 +0000

Nedan ser ni spindeldiagrammet från Iris MH. Det är lätt att se att fröken har mer jakt i sig än den genomsnittliga dobermannvovven. (Och jag tycker fortfarande att det är något att klura på att min hund ligger på medelvärdet för rasen vad gäller ”socialitet”. Det är ju hennes svagaste sida!)

Åter till jakten: Iris har otroligt mycket jakt i sig. Jag tackar bara mitt nötande av inkallningar när hon var liten för att vi nu klarar oss i skog och mark utan problem.

Jag kan ha henne lös delar av våra löprundor även om det tar rätt mycket energi från själva springandet eftersom jag då måste ha örnkoll på horisonten efter rådjur, hästar, kaniner, gäss, bilar och andra människor plus att vi tränar att hon ska springa fint vid sidan.

På sista rundan vi sprang såg vi dessutom 12-14 rådjur så när vi skulle springa i går bestämde jag mig för att ha henne kopplad hela tiden. Jag ville försöka springa milen på under 60 minuter och då finns det inte tid att glo efter rådjur och träna fint-vid-sidan-spring när hon är lös.

Till att börja med ser stora delen av sträckan vi springer ut enligt ovan teckande bild. Vi springer på en grusväg och på bägge sidor om vägen är det bruna åkrar. De få träd som finns står längs med vägen och är lätträknade.

Med andra ord lätt att se rådjuren på håll men ibland svårt att se dem när de står still då de också kommer i färgen brunt. Ibland ser Iris inte rådjuren men jag ser på sekunden när hon får deras vittring i nosen. Dessutom är rådjuren här skitspåniga och rätt orädda…

Därför blev jag väldigt förvånad och tackade alla högre makter för att jag hade Iris kopplad när plötsligt Inte mindre än sju rådjur skuttade plötsligt upp och i väg över åkern på nära håll efter att ha varit dolda av ett ynka träd! Hur många rådjur kan ha klubb bakom ett och samma träd samtidigt?!

Iris vaknade och började springa lite fortare men drog inte i kopplet, skällde inte, blev inte hispig. Bara väldigt nyfiken. Rådjuren gjorde halt och glodde på oss som om de försökte räkna ut åt vilket håll vi skulle innan de vände rumporna till och skuttade bortåt igen.

Ungefär 300 m efter rådjuren gjorde kinder surprise-entré såg jag på Iris att det var dags att göra nummer två. Skit också rent ut sagt, vi hade inte tid att stanna nu när vi sprang mot klockan!

Så när Iris fällde ner nosen i backen för att börja leta bra bajsställe kastade jag en blick över axeln och konstaterade att rådjuren inte vänt tillbaka innan jag släppte kopplet och lät henne springa lös. Mycket riktigt satte sig Iris nästan direkt och jag sprang vidare utan henne.

Det är lite spännande att lämna hunden bakom sig så där och en liten del av mig undrade vad fan jag gjorde när jag nu lät henne skaffa sig ett avstånd till mig för att sedan kunna dra på fri rådjursjakt. Ljudet av dobermanntassar som kommer farande i full rulle var därför ljuvligt att höra några långa sekunder senare!

I klassisk dobermannstil kom hon med en sådan fart att hon inte hann bromsa in utan fortsatte förbi för att sedan vända och komma tillbaka till mig. Bästa hund!

Vi sprang vidare en bit, vände efter 5 km och sprang samma väg tillbaka igen. Rådjuren stod ute på åkern och glodde på oss och Iris såg dem men brydde sig inte. Hon reagerade mer när vi kom i närheten av trädet där de hade haft möte innan. Där vädrade hon noga i luften. Deras lukt verkar mer spännade än dem, trots att de hoppar och skuttar och springer! Jag hoppas så innerligt att detta gör att Iris liksom ”vänjer sig” lite vid både åsynen av dem och lukten så det blir avdramatiserat och jaktlusten svalnar lite.

Jag stängde av runkeepern efter exakt 10 km. Vi hade sprungit i 60 minuter och 7 sekunder så nu kan man säga att vi springer milen på en timme i alla fall… Nästa gång SKA vi ner under 60 minuter!

Fördelar med lägenhet och kaninjakt

Madeleine — Sat, 01 Oct 2011 20:24:49 +0000

Iris bodde i lägenhet de första 2,5 åren av sitt liv. Lägenheten låg nära lite större trafikerade vägar. Det plus att jag gett mig fasen på att inte få ännu en hund som gör som Lina gjorde när hon var yngre (drog som en liten avlöning så fort man kopplade loss henne och med ett väldigt stort jaktintresse) gjorde att jag fixerade mig vid inkallningar.

Eftersom vi bodde i lägenhet har det aldrig funnits utrymme för att bara släppa ut hundarna eller låta dem springa som de vill utan att jag sett till att ha koll på det hela. Jag har alltid varit med när Iris varit lös.

Iris gick lös på promenaden runt kvarteret när hon var några månader och hon har fått vara lös i skog och mark sedan hon var en liten plutt.

När jag märkte att valp-Iris blev mer intresserad av att leka med Lina än att komma när jag ropade fick inte Iris leka med några andra hundar på någon månad eller två. Hon lekte med mig eller husse istället.

För att få henne att fatta att man inte ska jaga fåglar eller att man ska hälsa på alla andra hundar man möter åkte vi t ex regelbundet in till Gärdet i Stockholm där överviktiga, hundvana kråkor och andra fågeltyper ofta hoppar runt på marken samtidigt som stora och små hundar springer runt överallt. Iris lärde sig komma trots intressanta pippiflaxar, hon lärde sig att man inte behöver leka med alla andra hundar. Hon lärde sig att komma mitt i leken med andra hundar. Det kändes som jag hade koll.

Men en dag när Iris var elva månader sprang en liten kanin rakt över träningsplanen på BK och Iris satte full fart efter. (För den som vill läsa det inlägget; Jävla helvetes skit. Kaninjakt). Det värsta som kunde hända tyckte jag, det bästa som kunde hända tycke Lena.

När Lena sa det till mig ville jag slå henne på snoken. Men självklart hade hon rätt som vanligt, invaggad i falsk trygghet om att Iris aldrig skulle sticka ifrån mig tränade jag efter det ännu mer. Iris blev en jäkel på inkallningar och jag har haft turen att fånga en av de ”skarpa” på film och en annan bevittnades (utan att jag visste om det då) av vår favvo-instruktör på Lidingö; Gun-Marie. Jag vet att hon berättade om Iris på sina kurser efter det.

Nu när vi flyttat till hus har jag slarvat med inkallningarna och underhållet av dem. Jag behöver inte alltid ha snorkoll på var Iris är och jag kan vända ryggen till eller pyssla med annat under tiden som Lina och Iris härjar fritt på tomten.

Jag vet inte ens om jag varit lika duktig med inkallningsträningen om vi inte hade bott i lägenhet då när Iris var liten. Vet inte om jag hållt efter det så brutalt om inte den där kaninen hade rusat upp. Väldigt glad så här i efterhand är jag i alla fall för det.

I dag skulle jag ut och springa och tog med mig Iris. Hade henne i koppel och var lika konsekvent som vanligt med att hon skulle springa fint vid sidan men Iris hade studsboll i benen och stretade efter husse som sprang hundratalet meter framför oss. Kände i knät att detta inte var bra och bestämde mig för att släppa Iris och skickade henne mot husse. Som en kanonkula for hon i väg och sen sprang hon mellan oss tills jag hade kommit ikapp.

Vi sprang 9,3 km i dag, Iris var lös i 7 km av dem. (Den enda anledningen till att jag kopplade henne de 2 var att vi springer sista biten hem i motionsspåret i skogen och där brukar det vara rätt många som är ute och går/rastar hund/springer och alla kanske inte gillar att det kommer en lös dobermann i full fart)

Otroligt skönt väder, stora fält, åkrar, lövskog och havet, allt var bara vackert och att få dela den upplevelsen med min bästa lilla kompis var superhärligt! Det var plättlätt att kalla på Iris när hon började hamna för långt fram eller tog sats ut på någon åker. När vi fick möte av två kvinnor på grusvägen kallade jag in henne och lät henne springa fot, inga konstigheter. När vi sprang förbi en häst med tillhörande ryttare så bara tittade Iris på dem och det räckte att jag sa nej så fortsatte hon som ingenting. Några hundar bakom ett staket skällde på oss, Iris levererade och bara sprang på som ingenting.

Jag är så glad att jag tränat så mycket som jag gjort att även om jag nu slarvat med träningen har en så bra grund i min hund att jag kan göra så här utan problem. Jag litar på henne och springer helt avslappnad. (Kanske klarar alla dobbisar det lika bra men jag hade aldrig vågat göra samma sak med Lina)

Världens bästa Iris, jag älskar den hunden så mycket att det finns ord som räcker till att beskriva hur det känns!

Som en liten extra bonus sprang jag både fortare och längre än jag brukar också!

Jävla helvetes skit. Kaninjakt

Madeleine — Sun, 13 Sep 2009 19:10:54 +0000

Jag tycker själv att jag är besatt av inkallningar. Det finns inget jag tränat så mycket med Iris som det. Våga vägra ha ännu en Lina som bara sticker har varit motivationen.

I samband med att Iris löpte i somras så kände jag att jag tappade lite av lösträningen och i början på augusti var jag osäker på om hon fortfarande kunde gå lös lika ”säkert” som innan. Lite nya spöken i Iris skallen och dåligt med träning.

Men det har vi hämtat igen nu tyckte jag. Nästa grej var att plötsligt kom inte Iris när hon fann att hundkompisen var roligare. Då fick vi hämta upp oss igen. Nu är det sällan som Iris inte kommer när jag ropar vem hon än leker med. Jag kan bryta Lina och Iris när de leker med inkallning. Vi kan träna med andra hundar lösa i närheten och Iris stannar hos mig.

HAHA, säger jag bara…

Vi var på klubben i går och tränade. Allt gick fint. Hundarna lyssnade. Iris och Lina var duktiga. Vi övade på inkallningar och lydnadsmoment och jag kamapade och lekte med bägge hundarna. Allt gick bara bra. Plötsligt kom tre schäfrar in med buller och bång på planen. Iris sprang några meter men jag var så cool och sa bara att hon skulle komma så släppte hon dem och kom tillbaka. I samma veva kom Prince plus matte och husse och stannade med bilen utanför staketet. Så jag stod och pratade med dem vid staketet till klubben. Iris var lös och Lina satt fast i pinnen under tiden vi pratade. Inga konstigheter liksom.

När vi hade pratat i kanske 5-10 min och någon av dem kommer åt gunnebostaketet så får den lilla haren/kaninen som suttit och tryckt där i alla fall sedan jag och hundarna anlänt klubben nog och springer ut från sitt gömställe. Han tog vägen förbi Iris nos på en halvmeters avstånd och Iris reagerade direkt och drog efter!

I det ögonblicket fick jag psykbryt. Total panik. Jag såg hur Iris inte bara sprang efter utan hann ikapp kaninjävlen och hon hade flertalet riktigt bra chanser att knipa honom. Allt jag kunde tänka på var att jag skulle få plocka ut en död kanin ur käften på henne och att efter det skulle jag ha två jagande dobermann istället för en.

Jag sprang efter med kristallklar kaos i huvudet. Det är förvånansvärt så mycket man hinner tänka på lite tid. Jag kan svära på att jag hörde Linas uppfödares röst i huvudet när hon berättade för mig att hon glömt säga att Lina hade dödat en hare innan hon kom till mig. Jag minns att jag skrek till Iris ”Om du tar den där så dödar jag dig!” och jag tror att jag menade det just där och då.

En av schäfermänniskorna kom springades snett från vänster och när kaninen och Iris försvann in i lite buskar och snår så var han där och ropade nåt. Jag vet inte om det var han som fick stopp på Iris eller om kaninen bara lyckades komma undan i nåt hål där men plötsligt stod Iris på gräset och såg borttappad ut. Jag ropade på henne och hon kom på en kort inkallning så jag kunde ju inte banna henne för att hon kom till slut.

Att ta ett järngrepp i hennes halsband och gå tillbaka till våra grejjer kändes frestande. Men jag kände bara att nu MÅSTE hon gå lös med mig tillbaka. Jag började gå och Iris följde med. Däremot var jag reptilsnabb med att korrigera minsta avstickare som var mer än en meter i från mig och Iris fattade att det var allvar direkt. Tillbaka vid grejjerna och Princegänget vid staketet så la jag Iris och sen svor jag. Alla fula ord jag kunde och några till. Det kändes som min kropp skulle krypa ur huden. Jag viste inte var jag skulle ta vägen. Inkallningar hit och inkallninar dit, Iris hade jagat och jag var redo att kräkas av frustration.

Sa hejdå till Princeflocken och pressade mig själv att träna något moment med Iris. Minns inte ens vilket innan jag samlade ihop våra saker och började gå mot grinden. Med Iris lös styrde vi ner mot schäfrarna som även de var på väg att gå. Iris höll sig fint vid mig hela vägen till grinden.

Resten av kvällen var jag bara knäckt och det satt i hela dagen i dag också. Husse har fått ta promenaderna, jag har stannat inne.

Vid 21-tiden gick jag ut med bägge hundarna. Redan innan vi gått ut genom porten böjde jag mig ner och förklarade för dem att om någon av dem försökte något så skulle jag bli förbannad. Nu är det så att mina hundar ibland förstår vad man säger eller så kände de bara på mattes diktatorsteg att detta inte var en afton då det passar sig att hitta på hyss. Aldrig har mina hundar gått så fint i koppel, aldrig har de nosat så lite och bara knatat på på varsin sida om mig. Aldrig förut har ingen av de två ens försökt att resa ragg eller hitta på hyss när vi mötte en annan hund. Lina tittade inte ens på den.

Då diktatorstilen verkade fungera så är det från och med nu den som gäller. Från och med i går så har de noll frihet och jag bestämmer allt. Och så ska det vara tills jag har fått lite bättre pli på fröknarna. Jag har INTE två jaktdobermann.