Det var länge sedan som Iris åkte in till stan och tränade. Jag tycker själv att jag har slarvat med just den biten. Därför bestämde jag mig för att ta med Iris till Gärdet denna lördagskväll och promenera.
Vi åkte buss, tunnelbana och rulltrappa för att komma dit. Iris var duktig på bussen och på tunnelbanan och tassade fram på Gärdets tunnelbanestation som hon gått där tusen gånger förr. Och rulltrappan gick hon fram till utan problem så att jag bara hade att kommendera upp henne i famnen när vi var några meter ifrån. Sist vi åkte så darrade hennes små ben lite. I dag satt hon där och spanade helt lugn.
Framme på Gärdet var det mer aktivitet än sist jag och Iris var där (då var det nämligen tomt på folk och halvmörkt). Hela Gärdet var fullt av hundar och hundägare och jag gissar på att vi såg 20-30 hundar. Jag var lite nervös att mina inkallningar inte skulle vara vatten värda så fort hon fattade att hon var lös och insåg hur många potentiella hundkompisar som fanns där men min lilla valp var så duktig att hon överträffade alla förväntningar jag hade på henne! Hon kom på alla inkallningar och hon följde efter mig som att det var den naturligaste sak i världen. Jag är så glad att jag övat som en tok på inkallningarna!
Dags att höja ribban med andra ord. Låta henne hälsa på andra hundar. Lät henne springa lite med två söta luddiga hundar och valde sen att kalla in henne när hon var på väg bortåt tillsammans med hundarna. Hon vände i luften och toksprang tillbaka till mig. Efter det lät jag de två hundarna med mattar gå i förväg, sen stod jag bara mitt på Gärdet och skrattade med tårar i ögonen och sa högt till Iris att vad som än händer nu så jag jag minnas det här i evighet. Jag var så glad att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Och när man har en hund som gör allt man ber om, då är det ju ännu lättare att förstärka rätt och berömma tills man storknar. Alla hundmöten som jag bestämde över gick exakt så som jag ville. Sen fanns det ju hundar som körde lite mer eget race och som kom fram och hälsade på Iris vare sig hon och jag ville det eller ej men så är det när man går där.
Jag har själv sprungit på Gärdet innan vi skaffade hund och som vanligt var det många som hade tagit chansen att motionera i det fina vädret. Ett ”nej” till Iris som började ta sats för att springa fram och hälsa på första bäste kille som springandes och hon lät bli. Beröm, beröm! Däremot passade den lilla loppan på att springa fram till några hussar och mattar och hoppa upp på dem för att säga hej… Inte bra! Och samtliga hundägare sa att det inte gjorde nåt eller att det är så det är när man går på Gärdet. De är det inte aaaaaallls! Iris måste sluta hoppa!
Efter bra träning på Gärdet styrde vi tassarna mot Valhallavägen och Karlaplan. Men innan vi gick ner till tunnelbanan igen så gick jag in på Buylando för att köpa lite godis. (Jag frågade i dörren om Iris fick följa med, det fick hon). Jag testade att lägga Iris lös ner på golvet under tiden och hon kunde bra! Iris var inte ensam hund i butiken och eftersom vi befann oss på Östermalm så var det givetvis inte mindre än tre chihuahuor där samtidigt. När vi gick till kassan tog en av de små sötnosarna sats och gjorde ett skönt utfall mot Iris som stod och tittade på den lilla på någon meters avstånd. Alla la huvudet på sned och tyckte att det var roligt. Hundens husse sa att ”Han fattar inte att han är så liten”. I min fantasi skulle min dobermann göra utfall mot hans hund, jag skulle säga att ”Hon fattar inte att hon är så stor” och sen skulle alla lägga huvudet på sned och tycka att det bara var roligt och kul. Ha!
Vägen hem gick lika bra som vägen dit, Iris låg ner och tog det lugnt. Var cool i rulltrappan, klev på bussen frivilligt. Även denna dag hade jag så klart kameran med mig och tog bilder. även om jag inte tog lika många som jag vanligtvis hade gjort. Jag ville ha koll och jag har inte lika bra koll om jag tittar genom kameran men några bilder blev det.